trygghet

Arvet spelar roll

Innan jag skulle ge mig in i smeten i Visby för Almedalsveckan passade jag på att äntligen, för första gången, besöka Roma här på Gotland. Där ligger Svenskbygården, ett museum om de svenskar som på 1700-talet flyttade från Dagö i Östersjön till Ukraina och bildade Gammalsvenskby. År 1929 kom många av dem tillbaks till Sverige, en stor del kom till Gotland.

Det var oerhört sentimentalt att vara där. Att vara en del av den här historien av dessa svenskars öden och slit är så… betydelsefullt för mig! Min farfar Viktor var en av dem som kom hit med sina syskon, sin mamma och pappa. Mitt namn har jag fått från hans mamma, Josefina Utas, som jag aldrig fick träffa men har hört mycket om.

I morse läste jag en text av Johan Hakelius i FOKUS. Den är lång, men jag fastnade särskilt för det jag hört talas om tidigare (har inte läst originalkällan själv) är David Goodharts teorier som försöker förklara den känsla av splittring som inte bara märks av i Sverige, utan i många delar av världen. Han menar att världen består av ”anywheres” och ”somewheres”.

Ekonomisk och kulturell liberalisering har inte gynnat alla. Politiken – från utbildning och skatter till migration – har systematiskt gynnat en viss samhällsgrupp. Goodhart kallar den »anywheres«, »varsomhelstare«. Rörliga, statusstarka människor. Deras identitet bygger inte på plats eller historia, utan på individuell prestation. De som räknats bort är »somewheres«, »någonstansare«. Deras identitet bygger på rötter, traditioner och grupptillhörighet.

Detta intressanta om anywheres och somewheres ekade i mitt huvud idag när jag var i Roma. Trots att det snart var 100 år sedan min farfar kom till Sverige, så känner jag stark samhörighet med dem som kom hit, med min farfar, med hans familj, som är min släkt. Med andra som kom hit och delade samma öde. Jag blir rörd av att det finns en förening som arbetar ideellt med att hålla denna historia levande för eftervärlden. Vad är det jag tillhör? Svårt att säga. Men ATT jag tillhör, det känner jag. När jag träffar någon annan som heter Utas känns det väldigt speciellt och en del traditioner därifrån lever kvar från mina släktingar. Det spelar roll för mig.

Av detta menar jag inte att dra slutsatsen att jag är en ”somewhere”, även om jag till rätt stor del är det. Jag tror alla är lite av båda och i olika sammanhang. Snarare tänker jag på hur viktigt det är med just att få tillhöra, att vara del av olika gemenskaper. Det är djupt mänskligt.

Jag tror det stämmer som Goodhart resonerar och som Hakelius tar upp i texten, att detta är en allt tydligare skiljelinje i dagens samhälle, den mellan anywheres och somewheres. Och jag köper att anywheres har blivit fler och att somewheres därmed blivit tillbakatryckta. Av anywheres framstår somewheres som bakåtsträvande, pinsamma reliker. Gemenskap med något/någon tolkas idag till exempel allt oftare som en skymf mot någon som inte är med i just den gemenskapen. Men detta är ju helt galet. Det finns inte EN enda gemenskap och de är inte i storlek definierade, utan de går kors och tvärs, uppstår och försvinner, kontinuerligt. Det är släkten, bridgeklubben, barndomsgänget, eller personerna i grannskapet, eller landsmännen, eller de som gått i samma skola. Helt enkelt: de som delar något, har något gemensamt.

Människan är till sin natur både nyfiken och trygghetssökande. Genom att förstå och ha länkar till sitt förflutna så kommer man att ha det lättare att hantera framtiden på ett bra sätt. Genom att ha en grund att stå på, en bas, så står man stadigare och vågar utforska. Genom att dela saker uppstår band människor emellan och tillit växer.

Tillbaks till mitt ”arv” i form av min släkts öde: en tillhörighet till allt detta får mig paradoxalt nog inte att känna mig mindre som individ, snarare tvärtom. Det sätter mig i ett perspektiv. Jag ser mig själv i ett litet annat ljus, vilket ökar min självkännedom och jag mår bättre. Det spelar roll helt enkelt för mig. Och varför skulle det inte få göra det?

Skulle nån komma in och kritisera och påstå att det vore destruktivt eller egoistiskt att jag känner som jag gör, så skulle jag resa ragg: LÅT MIN GEMENSKAP FÅ VARA! Jag försöker ta lärdom av detta och lyssna på dem vars gemenskaper spelar roll för dem. Och det borde fler göra, generellt i samhället. Vi är trots allt människor.

Min bestämda övertygelse om jag lyfter blicken till samhällsnivå är att det inte att det är bra att det kantrar för mycket åt något håll, varken åt somweheres eller anywheres. Dessa två perspektiv är båda viktiga och bra för varandra, som Yin och Yang, som en jämvikt. Men, menar jag, det börjar med somewheres. Hela mänskligheten börjar med förankringar i tiden, hos andra människor, i kulturer, kunskap, språk, en omgivning, en historia. Detta får inte glömmas bort!

”Utsatta” av svensk feghet

Jag stör mig på den ökande användningen av begreppet ”utsatta”. Polisen talar tex om ”utsatta områden” där det finns stora problem (no-go-zon får man ju inte säga). Och nu hörde jag på radion om att arbetslösheten ökar i gruppen ”utsatta människor”.

Om man blivit utsatt måste man ju ha blivit utsatt för något av någon eller något. Vad?

Jag har svårt att se det som att man som arbetslös har blivit ”utsatt” för att till exempel ha fötts i ett annat land, tala annat språk, inte ha lika mycket utbildning, ha annan kultur som inte är likadan som här. Och kan man verkligen säga att de som väljer att inte anställa och betala dessa människor lön ”utsätter” dessa för sitt icke-beteende? Många av de här människorna kan mycket väl haft den otroliga fördelen att ha lyckats fly hit och därmed sluppit krig och en säker död, ändå kallas de ”utsatta”. Varför inte tala om dem som ”de som har svårt att få jobb”? De som står långt ifrån arbetsmarknaden, de som varit arbetslösa X år? Invandrade, från olika platser. Räcker verkligen inte övriga begrepp?

De här ordlekarna speglar väl den svenska andan. Man vill så långt det bara är möjligt vifta bort att något är dåligt, svårt, eller ett problem. Man vill inte peka ut, inte uppröra, inte ”kränka”, som om det gick att ändra på hur verkligheten ser ut bara man väljer rätt ord. Det fungerar så klart inte så. Och kan man inte dölja problemen måste man till varje pris med ord styra bort ansvaret från dem det berör. Det måste alltid vara nån annans ”fel”.

Vad har de ”utsatta områdena” drabbats av? Kriminella. Men går vi lite längre i ansvarskedjan: vilka har makten att se till att det vore annorlunda? Jo politikerna. Hade de förstått att säkerhet och trygghet inte är självklart och därmed agerat i tid för att ha en tillräcklig stor och rustad poliskår och en samhällsutvecklingstakt som vore hållbar, då hade det sett annorlunda ut. Om dessa brister hos politikerna handlar om oförmåga, okunskap eller ren feghet, det vet jag inte. Men med tanke på hur djupt rotad den ”svenska andan är” så är det kanske feghet ändå…?

Utsatta för prövning – dådet den 7 april

Jag satt på jobbet framför datorn. Vid klockan 15 hördes som så ofta sirener. Jag reagerade på att det var ganska mycket ljud på en gång och det kom uppenbart från olika håll. Men jag antog att det ändå bara var som vanligt så jag jobbade vidare. Vid 15:20 kollade jag mina meddelanden och ser ett ”Då är det här nu” samt en länk från en partikollega. Kollade länken och läste om att en lastbil har kört ihjäl människor på Drottninggatan i centrala Stockholm och slutat färden med att köra rakt in i Åhléns vid Sergels torg. Jag blev alldeles kallsvettig. Drottninggatan ligger bara ett par gator bort från där jag jobbar (det ligger vid T-bana Hötorget).

Jag gick ut i fikarummet och pratade med mina arbetskollegor som sa att vi inte får gå ut. Det är för osäkert och vi måste låta polis och räddningpersonalen jobba. Började kontakta anhöriga för att berätta att jag är okej – det kunde ju lika gärna varit jag som låg där påkörd på gatan! Men också för att säkerställa att någon annan släkting inte råkat befinna sig just där, just då. Det var det inte.

Vi runt 50 personer som var kvar på jobbet följde sedan utvecklingen och tittade på TV-sändningar tillsammans. Just osäkerheten var värst. Ingen kunde veta om det skulle komma fler attacker, bomber eller skjutningar på öppen gata, i samband med detta. Det var ju det som hände i Frankrike 2015 när utestället Bataclan attackerades. Då slog terrorister till på flera ställen i staden samtidigt. Och vid det här stadiet började det också florera rykten på nätet om skjutningar på olika ställen i Stockholm. Det påstods i vissa fall till och med av tillförlitliga (trodde jag) källor vara bekräftat av polisen. Men detta drogs sedan tillbaks.

Polisen uppmanade folk att lämna de centrala delarna av Stockholm, men samtidigt utrymdes Centralstationen, tunnelbanan stängdes av, pendeltågen slutade gå, så ock bussarna. Det är för mig lite oklart exakt varför, men så var det i alla fall. Enda sättet att ta sig ut från Stockholm var med bil – om det nu ens gick på grund av avspärrningarna – eller att gå till fots.

Det var en märklig atmosfär utanför huset där jag satt. Mestadels var det helt tyst (vilket är ovanligt då detta ligger väldigt centralt i stan) eller så hörde man helikoptern hovra ovanför. Lite över klockan 18 hade inget mer hänt. Nyhetsrapporteringen hade lugnat ned sig lite, dock hade ingen gärningsman gripits. Då började mina kollegor som stannat kvar på jobbet att bege sig, om inte hemåt så någon annanstans i alla fall. De som till exempel bor i Uppsala kunde ju inte ta sig hem alls. Stora lämmeltåg av människor gick ut ur stan. Jag slöt upp med en bekant som skulle åt samma håll som jag, norrut, och vi följde med strömmen av människor.

Just den här situationen av undantagstillstånd, att all kollektivtrafik står still, kändes inte så farlig. Den har faktiskt Stockholmarna övat på ett antal gånger de senaste åren. Det har varit ett antal apokalyptiska dagar då i princip all trafik stått still på grund av snöoväder. Apostlahästarna har då varit det enda möjliga att använda. Då har man också ställt upp för varandra med mat och husrum. Man sov över hos kollegor och vänner och löste allt bäst man kunde, tillsammans. Detta skedde också igår. Alla i stan hjälptes åt, man höll ihop, tipsade varandra, gav varandra skjuts, stöttade och pratade med varandra.

Den känsla av gemenskap som uppstår bara i det lämmeltåg bestående av för en själv främmande människor, men som man plötsligt känner är sina medmänniskor som är i samma situation som man själv, är inte att förakta. Den stärker! I detta fall var det bättre väder, inte så mörkt, kallt och snöigt som det varit under dagarna med snökaos. Men det förstås, man promenerade hemåt med en större inre oro och valde hellre smågator än stora centralgator.  Efter en lång promenad, väntan, en kort bussresa och mer promenerande och väntan blev jag till slut upphämtad med bil av min man. Kan nämnas att det var stora bilköer överallt, så bil fungerade också dåligt att förflytta sig med om man nu ens hade tillgång till sådan. Jag kom hem halv nio på kvällen.

Sverige presterade över förväntan

Stockholm och hela landet blev utsatta för prövning i och med detta dåd. Nu fick vi se och uppleva hur det kan gå till när det verkligen gäller. Det var ingen övning den här gången, utan på riktigt.

Det var enligt mig bara en tidsfråga innan något sånt här skulle hända i Sverige. Det man inte visste var exakt när det skulle ske, på vilket sätt och vilka konsekvenser och skador det skulle leda till. Ändå blir man förstås bestört när det väl händer. Senaste åren har det inte hänt en enda gång att jag passerat Centralstationen och de långa, smala gångarna där som är proppfulla med människor, utan att slänga en tanke på att ”här skulle det kunna hända”. Jag skrev en krönika i höstas i Dagens Samhälle om att vi måste vara förberedda, mentalt och praktiskt i hela samhället, för såna här dåd. Med alla tankar jag haft på detta så var jag förberedd, mentalt i alla fall. Hur var det med samhället då?

En på Twitter (@Dvvmhm) skrev:

Ordet jag sammanfattar dagen med är: samlat. Polis, räddningstjänst, makthavare och folk uppträder samlat. Sverige är samlat. Det är gott.

Jag instämmer i iakttagelserna. Av det jag har sett och hört om insatserna från polis, räddningstjänst och vårdpersonal har jag blivit djupt imponerad. Människor på stan tänkte verkligen på andra och hjälpte varandra. Jag tycker också att reaktionerna från politikerna var sansade. Till och med statsminister Löfvens tal på fredagskvällen var riktigt bra.

De förbättringsområden jag lagt märke till som rör detta var att för många människor inte lyssnade på polisen och lämnade platsen där det hänt så att räddningspersonalen kunde göra sitt jobb. De stannade kvar och filmade till exempel. Sedan kan man ifrågasätta medias agerande i vissa fall. Att tidningar man trodde man kunde lita på spred obekräftade rykten som skapade massa oro och förvirring förvånande mig och var verkligen inte bra. De har en del att utvärdera och förbättra. Och de personer som skrev på sociala medier om var insatsstyrkan befann sig, de behöver lära sig: så gör man inte! Vi alla har ett ansvar att hjälpa polisen att göra sitt jobb, inte stjälpa genom att avslöja för eventuella gärningsmän vad de gör.

Att endast fyra personer hittills har omkommit och ett femtontal är skadade, känns som ett smärre under. Det är förstås fruktansvärt för dessa personer och deras anhöriga. Men det måste sägas: det kunde varit otroligt mycket värre. Jag kan inte förstå hur, men är tacksam över, att så många ändå lyckades komma undan där på Drottninggatan.

Nu kan vi i alla fall lägga diskussionen om detta kan eller inte kan hända i Sverige, bakom oss. Nu har det de facto hänt. Då kan diskussionen gå vidare till att handla om hur det kan förhindras att det sker igen och hur vi bäst hanterar det när det väl händer. Hur skulle vi klara ett komplext scenario med dåd på flera ställen samtidigt i en stad eller i flera städer samtidigt? Det kommer finnas otroligt mycket att lära utifrån det som hänt.

Något jag personligen känner är viktigt för att jag själv ska kunna gå vidare på bästa sätt är att de skyldiga hittas och döms. Jag känner att jag måste få veta varför det här hände. Vem var det som gjorde det? Varför? Inte för att det kommer att kunna finnas någon logik eller förklaring som går att förstå – finns inget som kan rättfärdiga något sånt här. Men jag vill ändå få veta allt som går att veta. Delvis står också min tilltro till polisen på spel här. Lyckas Sverige med den kapacitet som finns, spåra upp och ta fast de skyldiga? I nuläget har en misstänkt gripits och några fler har tagits in för förhör.

Känslorna dagen efter

Min dag idag har präglats av en känsla av overklighet men också tacksamhet över att det ändå gick så bra som det gick under omständigheterna. Trots att det är så vidrigt det som hänt känner jag mig inte arg, vilket förvånar mig lite grann. Istället har jag nått något stadium av inre lugn. Det är mäktigt, det ger kraft och styrka, att se hur samhället sluter upp när det väl krävs. Det är som att man reser sig ur askan och lugnt sopar av sig all sot och smuts, och så fortsätter man där man var men med en ÄNNU större beslutsamhet än innan.

Människan är en seg varelse. Det är inte konstigt att vi lyckats med det vi har på jordklotet. Det ska mycket till för att bräcka oss som kollektiv. Bakslag kommer och saker tar ibland tid. Men det går bra, till slut. Och det här som har hänt ger mig bara mer motivation för att genom politiken fortsätta kämpa för att bevara det bra vi lyckats uppnå här i Sverige, som vår frihet och trygghet.

Säkerhet och trygghet måste komma först

Igår skrev jag i Dagens Samhälle om hur det blivit en sport att inom politiken slingra för att lyckas se ut som man kan ge allt åt alla. Det är oklart vad partierna egentligen prioriterar. Idag kom på sätt och vis ett svar från Miljöpartiet. De skriver på SvD Debatt med rubriken ”Dags att sätta planeten först”.

Jag tycker att miljörelaterade frågor är viktiga, men jag mår dåligt när jag ser deras artikel. Att vi ens kan bry oss så mycket om miljöfrågor i Sverige är för att vi har (haft?) uppnått ett så stabilt och tryggt land med stort välstånd. Jag vill helt enkelt inte att ett parti som inte klarar att se detta viktiga samband, ska styra landet.

Nu är inte tiden för partier med ett snävt fokus utan brett. Vi håller på att tappa det vi tar för givet i Sverige.

De som bor i stadsdelen Husby utanför Stockholm kan snart inte längre handla mat, för att handlarna där ger upp. Innan nyår stängde handlarna ner ett tag i protest mot all kriminalitet som drabbat dem, på grund av att polisen saknar resurser att bekämpa den.

Det bor faktiskt människor i Husby, och som inte kommer att beskyddas av Rysslands polis, eller Finlands, eller Portugals. De har bara Sveriges polis – eller sina egna medborgargarden och i förlängningen domstolar och andra konstellationer som kan komma att utvecklas, vilket kommer söndra samhället.

I Malmö har utredningskapaciteten inom polisen för grova brott tagit slut. Nu sätts knarkspanare bakom skrivbordet för att utreda mord, vilket så klart i sin tur lämnar fri lejd för knarkhandlare.

-Det är helt vansinnigt. Polisledningen säger att vi ska öka närvaron i brottsutsatta områden och jaga kriminella. Och så drar man i praktiken in de enda som är riktigt effektiva när det gäller att jaga upp buset, säger en erfaren Malmöpolis.

Det här är ingen barnlek. Detta händer i fina Sverige.

En ”moralisk stormakt” som inte tar hand om sin egen befolkning är inte mycket till stormakt utan mer nån sorts uppblåst ego som löpt amok. Vi har inte valt våra politiker för detta, utan för att de ska göra kloka avvägningar och ta helhetsansvar för landet, dess invånare och de resurser vi ger dem tillgång till.

Poliserna flyr sina jobb. Kriminella nätverk har etablerat sig. Folket tappar tilltron och slutar anmäla brott. När det gått för långt, när för mycket av trygghet och säkerhet raserats, kommer det bli mycket svårt att vända om.

Försvar, polis och rättsväsende tillhör statens kärnuppgifter. Det är grunden till allt annat; till vår höga utbildningsgrad i Sverige, till att vi kan handla med varandra, få mat på bordet, ta fram nya innovationer, och till att vi ens kan arbeta med miljöfrågor.

Självklart kan man i en debattartikel välja ett fokusera på en enskild fråga och sedan uppge sina åsikter i andra frågor på andra ställen. Men i det allvarliga läge vi befinner oss i bör man åtminstone signalera att man vet att det finns andra frågor som bekymrar medborgarna och som spelar roll för hela samhällets utveckling.

Rätt sak och fokus i rätt tid. Vi ska absolut arbeta med klimatfrågan och miljön. Men vi ska inte lägga mycket kraft och resurser på det att vi blir av med det som utgör grunden för vårt välstånd och vår frihet, det som gör att vi kan jobba med dessa frågor överhuvudtaget.