skolan

Förlorad kontroll drabbar de hederliga

Jag är ingen psykolog, men jag tycker mig ha observerat ett mänskligt drag som innebär att om man håller på att förlora kontrollen någonstans, så försöker man desperat skaffa sig sådan på annat håll för att kompensera. Jag tycker mig kunna se samma sak även på samhällsnivå.

Alla samhällets institutioner och organisationer, inte minst politiker, försöker förhålla sig till de trender som finns: Ökad brottslighet, ökad oro bland befolkningen, sviktande framtidstro, svårigheter att hantera en brokig befolkning med olika kultur och vanor samt en allt större resursbrist på grund av att befolkningen ökat så snabbt.

Detta har gjort att alla tar i lite extra där de kan, istället för att göra det som är svårt men viktigt och nödvändigt. För det första beror det på att alla vill göra bra och känna att de bidrar. För det andra är människor för fega för att ge sig på svåra fiender, verkliga hot och problem. Gör de något vågat, även om det behövs, så vet de att det kommer få massa kritik som är svår att hantera. Det är tryggare att ge sig på det hanterbara, det harmlösa – och de respektfulla och hederliga personerna.

Politiker som känner att de är på väg tappa kontrollen och inte vet riktigt vad de borde göra, de tar hellre dåliga beslut än inga alls. De försöker kontrollera orden istället för verkligheten och politikerna försöker sinsemellan hålla ihop allt tajtare för att hålla ”kraven” från befolkningen ute (och från oppositionspartiet som bara fortsätter växa, SD). Det blir avledningsmanövrar och enstaka tomtebloss istället för att grotta i de svårare och betydligt viktigare frågorna för framtiden.

Förtroendevalda förespråkar allt fler förbud och mer styrning i banala frågor där den vanlige hederlige medborgaren behöver anpassa sig eller straffas. Exempelvis skärps regler för laglydiga jägares vapen, istället för att lägga krutet läggs där det behövs, nämligen på att få tag på de illegala vapen som används vid brott.

Myndigheter sysslar med kommunikation och reklam och med att anordna seminarier och till exempel utbilda anställda i HBTQ-frågor. Analysera mängden kvinnor och män är enkla saker som ser handlingskraftiga ut. Dessutom tar det fokus från övrigt. Skolor och andra verksamheter som har ordningsproblem skärper de sitt ”värdegrundsarbete”, som självklart inte når andra än dem som redan förstår hur man beter sig. Allt ser ut som ansvarstagande, men är snarare slag i luften eller i värsta fall destruktivt och skapar nya problem.

Även i det civila samhället finns samma tendenser – vi är ju människor allihopa och lever i samma samhälle. När idrottsorganisationer, bostadsrättsföreningar, arbetsplatser med mera ska försöka se ansvarsfulla och handlingskraftiga ut, ofta i en vilja att ändå göra något bra, hamnar de ofta fel. Det blir mer pengar på fluffiga meningslösa värdegrunder, mer styrning av irrelevanta saker, mer byråkrati, regler, kontroller, mer nitiskhet o.s.v.

De människor som saknar skrupler kan lätt navigera sig förbi allt detta, medan snaran dras åt kring vanliga hederliga människor som är vana vid att lyssna, bry sig om andra och som vill göra rätt för sig. Som jag skrev i ett tidigare inlägg talas det mycket om ”människors lika värde”. I praktiken ser vi snarare motsatsen.

Detta upp-och-ner-vända samhälle som skapats kommer inte att bestå för evigt. Inga vill hur länge som helst vara andras slagpåse eller verktyg för att de ska få känna sig stolta och nöjda.

När polletten till slut trillar ner och människor börjar se denna trend bli allt tydligare och mer spridd, så renderar det nog mest sorg och ledsamhet. På sikt kan det dock omvandlas till kraftfull ilska som kommer att riktas mot någon/några.

Det ondskefulla betygssystemet

De dagarna på året är jobbiga, när man måste försöka rädda sina barns självförtroende från att skadas allt för mycket av Sveriges sjuka skola. Jag pratar om betygsdags.

Som jag har fått grundskolans betygssystem förklarat för mig av lärarna så handlar det om att man värderas, dvs får betyg, utifrån sina sämsta presentationer. De olika kolumnerna med luddiga kriterier måste alla vara uppfyllda på en nivå för att få ett visst betyg, annars får man det inte. Man landar därmed på den nivå där alla kriterier är uppfyllda, vilket är där den sämsta prestationen finns.

Skulle vuxna människor bedömas och värderas på det sätt som barnen bedöms enligt det här betygssystemet, så skulle det anses djupt oetiskt. En bedömning av en persons helhetsprestation kan inte avgöras av små enstaka händelser, som kanske inte ens är särskilt relevant för själva arbetet – eller ämnet då i skolan.

Betygssystemet går idag från A-F där E är lägsta godkända betyg medan F är underkänt. Vad E egentligen innebär tvistar dock de lärde om. Är det under medel eller är det motsvarande en 2:a (under medel) enligt det gamla systemet 1 till 5?

I alla fall, är du som elev till exempel jättebra i idrott, kan då ändå få ett E om du misslyckats med att också prestera en fantastisk skriven utvärdering där du analyserar och reflekterar över din prestation på ett idrottspass. Är det idrott eller svenska som betyget ska visa? Hade Zlatan fått spela i landslaget om han bedömts som elever i det svenska betygssystemet?

Konsekvenserna av detta blir att det är omöjligt att se på barnens betyg (en bokstav) hur de faktiskt presterat. Det går inte heller att se vilka ämnen som är deras starka och svaga.

När betyget inte avspeglar det som barnen vet med sig om sig själva, vad de är bra på respektive mindre bra, så blir förstås deras självbild helt förvriden. Hur kan detta påstås gynna och vara utvecklande för barnen? Hur kan detta peppa någon elev, att det i princip är slumpen som avgör betyget?

Enligt min erfarenhet och analys, som mamma och lekman, så verkar det också som att det som värderas högst inom alla ämnen, det som ger höga betyg, är att vara verbal. De som är riktigt skarpa på till exempel matte får ändå låga betyg om de inte förmår ”reflektera” och förklara hur de tänker tillräckligt utförligt.

Att förklara sina misslyckanden värderas således högre i skolan än om du lyckas men inte förmår förklara utförligt hur du gjorde. Den här principen inlyft i vuxenvärlden ger absurda effekter. Bygger du en bro som rasar, så är det viktigare att du kan förklara och urskulda dig om varför bron rasade än att bron faktiskt hade stått kvar, stadig och bra. Ska man bygga en bro så måste kunskap finnas där. Det går inte att komma runt. Och det är också kunskap som borde vara skolans roll att förmedla.

Elever uppmanas idag att reflektera och analysera över saker som de kanske inte ens lärt sig än kunskapsmässigt. Det är självklart väldigt svårt att se samband mellan saker man inte ens vet vad det är. De ”elevledda utvecklingssamtalen” avspeglar detta synsätt också. Då ska man som elev utifrån mål och läroplan etc reflektera över sin prestation. På en som går i 9:an kan man lägga lite större ansvar för något sådant, men på en 9-åring? En 12-åring? Dessa övningar är svåra även för vuxna, betydligt mer erfarna människor. Även om någon vuxen har svårt för detta, kan de prestera utmärkt inom ett yrke. De kan ändå göra ett riktigt bra jobb med att baka bröd, köra grävmaskin eller till och med undervisa och inspirera unga att vilja lära.

Det är inte förvånande att särskilt killar tappar i både motivation och betyg i skolan i och med detta – det är ju strunt samma vad de presterar om de inte presterar ”på rätt sätt”. Tjejerna, som är bättre verbalt än killarna, får de höga betygen. Man kan kalla det en tjejskola.

Jag är för betyg från låga klasser, men ska betygssystemet se ut som dagens, då vill jag hellre att betygen tas bort. Jag vill slippa skämmas inför barnen, för att jag inte kan förklara hur vuxna kan ha tagit fram något så här ondskefullt.

Förutsättningarna för att lyfta barnen finns ju inte heller där i övrigt. Inte ges några läxor (jo jag vet, det finns som kvarleva på en del skolor fortfarande) så att barnen kan bli bättre och aktivt försöka höja sina betyg. Utbildade lärare är svårt för skolorna att lyckas rekrytera och vikarier kommer och går hela tiden.

Slutsatsen: Slumpen styr betygen och små tuvor välter hela lass. Lägg till betygsinflation och helt olika bedömningar mellan olika skolor och lärare. Vad finns det då att kämpa för som elev? Vilket hopp är det man ska klamra sig fast vid? Jag försöker övertyga barnen om att vuxenvärlden, när det är dags att söka jobb och att inneha ett jobb, inte är lika illa. Än i alla fall.

Det kvinnliga har tagit över i skolan

”Andelen kvinnor i lärarkåren, och på beslutfattande positioner inom Skolverket och lärarfacken samt politiken, följer närmast exakt förfallet och handfallenheten i skolan. Något att fundera på, minst sagt. Skolan är nu inte långt från att vara närmast ett totalt kärringvälde”.

Så kommenterade en person mitt blogginlägg som jag skrev om den ”postmoderna skolan”. Jag har haft liknande funderingar som kommentatorn kring skolans, men även hela samhällets, utveckling. Att om det nu finns skillnader mellan könen som grupper, så är det också logiskt att det kommer att påverka samhället när allt fler kvinnor tar plats i beslutande församlingar, inom olika yrken osv. Frågan är hur.

I mina funderingar kring detta har jag tagit som utgångspunkt det Alexander Bard pratar om, hur män i en familj gentemot barnen tar rollen att utmana dem, vilket utvecklar dem mer. Kvinnor ger barnen i högre grad villkorslös kärlek, stöd och beskyddar. Det är en väldigt grov modell, men den funkar bra att resonera utifrån och stämmer med det jag själv sett och erfarit i livet. Män triggar mer prestation och kvinnor stärker barnens självkänsla, trygghetskänsla. Hur många mammor förfasar sig inte över när pappor med barn leker ”lite för häftigt” med barnen? Det gör jag! Men jag försöker tänka att det är viktigt för barnen. Därmed inte sagt att en man inte kan ge villkorslös kärlek och kvinnor inte kan utmana barn. Men det är en skillnad här mellan könen som grupper, utifrån våra evolutionära roller.

Med dessa roller definierade inses lätt att dessa två olika roller inte alltid är lika lämpliga. I vissa situationer, i vissa sammanhang i samhället, behövs mer socialt fokus, stöd och trygghetsförmedling. I andra sammanhang behövs mindre ”blödighet”, större krav, mer utmaning och fokus på konkreta praktiska saker.

När jag tänker på allt detta känns det som att den svenska skolan går i otakt. De flesta tycker att skolan ska vara för lärande. Det påstås att det är skolans mål. Men skolan riggas som något annat. Notera att självklart är detta en generalisering då varje skola, men även varje lärare, är unik. Det går dock inte att undvika generalisering då det krävs för att kunna få grepp om och diskutera de stora dragen i utvecklingen.

En inställning som motsvarar den som en mamma har gentemot sitt barn, med det sociala i centrum, med förlåtande av vad som helst, kommer inte att fungera i en kunskapsskola. Inte för att maximalt utmana barn så att de utvecklas fortast möjligt i alla fall.

Kanske är det här nånstans vi, alla som lägger en röst i valurnan, måste sätta ner foten? Vad är det för skola vi vill ha egentligen? När vi är på det klara med det, måste läroplaner och mål för skolan anpassas efter det. Dessutom måste lärarna anpassas efter det, så att målen kan nås. Är det kunskapsförmedling som gäller, då är det en sådan roll som lärarna måste ta och då kan det vara så att vissa individer (både män och kvinnor) helt enkelt inte är lämpade för det.

I den postmoderna skolan

-”Värdegrund! Oooo vi har värdegrund heeela tiden här!”.

Orden kommer från en kvittrande ung kvinnlig pedagog på det senaste föräldramötet i skolan. På den här skolan kommer värdegrunden alltid först. Här är man bättre än på alla andra skolor. Här fick man inte en enda anmärkning av Skolinspektionen när de var och granskade skolan, skröts det om.

Det här är alltså en ”modern” skola. Här börjar man skriva för hand först i 2:an. Elevledda utvecklingssamtal börjas det med när eleverna är 7 år. På öppet hus innan skolstarten fick vi veta att läraryrket inte längre är som i gamla tider.

–”Yrket har ”professionaliserats” sedan ni gick i skolan”.

Där satt vi 70-talister och skruvade på oss när vi fick veta att vår utbildning tydligen hade varit värdelös men att nu var ordningen återställd och våra barn får riktig professionell undervisning.

Det förklarades att barnen använder paddan för att skriva saker på, enligt metoden att ”skriva sig till läsande” (som det råder mycket delade meningar, om den har tillräckligt vetenskapligt stöd för att användas). De förklarade: Om barnen inte kan skriva, så gör de emojis istället!

Jag, dvs en jobbig morsa som har ett barn som redan kan läsa och skriva, var tvungen att ställa frågan hur de som redan kan skriva och läsa utvecklas när detta arbetssätt används. Får de feedback på stavning till exempel? Efter några slingrande ord till svar på en tydligen jobbig fråga, så snörptes den av med ett ”du får helt enkelt lita på att vi hanterar det!”. Från en lärare alltså.

Nästa ämne på föräldramötet efter svenska var matematik. Den pedagogen hade förstått att hon antagligen också skulle få frågan ”men de som redan vet vad en etta och en tvåa är då?”, så hon förklarade direkt att det visserligen var trevligt att träffa barn som säger stolt att de kan räkna ut 16+16, men att de då har missat grunderna.

-”Ja, vi gjorde det misstaget förut, att vi trodde att det räckte att barnen vet att 16+16 blir 32. Men då saknade de grunden. Det misstaget gör vi inte igen!” fyllde den första pedagogen in. Hm, vadå för grund? Antingen kan man räkna ut det och få rätt svar eller inte. Det finns tydligen mystiska saker som jag med en civilingenjörsexamen och doktorstitel är för outbildad för att förstå. Varför rätt svar inte är ett bra svar, ens på en vanlig uträkning med plus och minus, det har jag inte fått lära mig.

Med andra ord må barnen tro att de kan något men dessa kunniga pedagoger vet att de inte kan det, så det är inte någon idé att de är så glada. Lärarna måste först intervenera och styra barnen för att de ska vara riktigt kunniga. Och ja, det verkar vara det skolan går ut på.

Utifrån det jag hittills sett och hört så tolkar jag det som att pedagogerna har ett annat uppdrag än att förmedla kunskap till barnen utifrån barnens egen nivå. Det handlar om att alla barn ska hamna på samma nivå, om det så kostar barnet dess motivation. Den känsla jag fått är att det också handlar om pedagogernas syn på sig själva.

Den första personliga kontakten vi hade med skolan var att vi skickade frågor via mail i ett ärende som handlade om integritet för att det skulle filmas på skolan. Detta ledde till ett allvarligt samtal mellan mig och en ansvarig för lärarlaget som inleddes med konstaterandet att lärarna blivit kränkta (jo det ordet användes) av våra mail. Ett kort mailsvar från rektorn (en kvinna) i samma ärende börjades med ”det var ju tråkigt att ni inte tycker vi gör bra”. Känslorna i centrum. Det var svårt att inte få en bild av att det är vi som föräldrar som ska ta hand om personalen och deras känslor, snarare än att våra barn ska lära sig något av skolan.

Jobbet som lärare verkar enligt detta jag erfarit handla om att laga lärarnas egen självkänsla. Att några barn är bättre än andra på vissa saker och ligger före, verkar inte bara vara en skymf mot övriga elever, utan även mot lärarna själva.

Under föräldramötet funderade jag på om fler föräldrar satt och funderade som jag. Det var inte många frågor som lyftes på mötet, så det var svårt att avgöra. Men att det ändå fanns en undran över hur det fungerar om dagarna kom genom frågan om det var okej att hälsa på barnet i skolan och se vad eleverna gör under skoldagen. För mina äldre barn har denna fråga alltid bemötts med glada tillrop från lärare. Det har varit mycket välkommet att vuxna kommer och är med i skolan. Inte oväntat bemöttes frågan i just denna skola med skepticism. Nej, det fanns ju elever som skulle bli ängsliga och oroliga och det skulle bli svårt att hålla ihop gruppen då. Så svaret blev att det kanske kunde vara okej under något moment under en skoldag, med noggrann planering innan förstås, men inte mer än så. Det förklarades med att om det kom en förälder så skulle det kunna leda till en snöbollseffekt så att plötsligt alla föräldrar skulle vilja komma och vara med och då skulle det inte gå att bedriva verksamhet. Känner ni igen det scenariot, att det har hänt? Det gör inte jag, alls.

På mötet sades förvisso att värdegrunden inte bara handlade om normkritik, även om det var en viktig del, utan även annat, så som att eleverna ska bete sig bra mot varandra. Och att bestämma vilket barn som ska få svara på saker genom metoden att dra glasspinnar med barnens namn på, kanske inte är så extremsocialistiskt och omänskligt som det låter. Metoden kanske ändå kan funka för att få lite ordning på mindre barn. Men sorry, jag är inte övertygad om denna skolas förträfflighet. Jag vill att mitt barn ska få utvecklas på sitt eget sätt, lära sig saker och bli en tänkande människa utan bli utsatt för hjärntvätt. Fortsätter det på det här sättet i nästa årskurs byter vi skola.

Fotnot: Det finns bättre personal i den här skolan (tex på fritids) och på andra skolor, som har det fokus och den inställning jag skulle vilja se hos vuxna som jobbar med mitt barn. Men den upplevelse jag beskriver här blir inte mindre sann för det.