Det ondskefulla betygssystemet

De dagarna på året är jobbiga, när man måste försöka rädda sina barns självförtroende från att skadas allt för mycket av Sveriges sjuka skola. Jag pratar om betygsdags.

Som jag har fått grundskolans betygssystem förklarat för mig av lärarna så handlar det om att man värderas, dvs får betyg, utifrån sina sämsta presentationer. De olika kolumnerna med luddiga kriterier måste alla vara uppfyllda på en nivå för att få ett visst betyg, annars får man det inte. Man landar därmed på den nivå där alla kriterier är uppfyllda, vilket är där den sämsta prestationen finns.

Skulle vuxna människor bedömas och värderas på det sätt som barnen bedöms enligt det här betygssystemet, så skulle det anses djupt oetiskt. En bedömning av en persons helhetsprestation kan inte avgöras av små enstaka händelser, som kanske inte ens är särskilt relevant för själva arbetet – eller ämnet då i skolan.

Betygssystemet går idag från A-F där E är lägsta godkända betyg medan F är underkänt. Vad E egentligen innebär tvistar dock de lärde om. Är det under medel eller är det motsvarande en 2:a (under medel) enligt det gamla systemet 1 till 5?

I alla fall, är du som elev till exempel jättebra i idrott, kan då ändå få ett E om du misslyckats med att också prestera en fantastisk skriven utvärdering där du analyserar och reflekterar över din prestation på ett idrottspass. Är det idrott eller svenska som betyget ska visa? Hade Zlatan fått spela i landslaget om han bedömts som elever i det svenska betygssystemet?

Konsekvenserna av detta blir att det är omöjligt att se på barnens betyg (en bokstav) hur de faktiskt presterat. Det går inte heller att se vilka ämnen som är deras starka och svaga.

När betyget inte avspeglar det som barnen vet med sig om sig själva, vad de är bra på respektive mindre bra, så blir förstås deras självbild helt förvriden. Hur kan detta påstås gynna och vara utvecklande för barnen? Hur kan detta peppa någon elev, att det i princip är slumpen som avgör betyget?

Enligt min erfarenhet och analys, som mamma och lekman, så verkar det också som att det som värderas högst inom alla ämnen, det som ger höga betyg, är att vara verbal. De som är riktigt skarpa på till exempel matte får ändå låga betyg om de inte förmår ”reflektera” och förklara hur de tänker tillräckligt utförligt.

Att förklara sina misslyckanden värderas således högre i skolan än om du lyckas men inte förmår förklara utförligt hur du gjorde. Den här principen inlyft i vuxenvärlden ger absurda effekter. Bygger du en bro som rasar, så är det viktigare att du kan förklara och urskulda dig om varför bron rasade än att bron faktiskt hade stått kvar, stadig och bra. Ska man bygga en bro så måste kunskap finnas där. Det går inte att komma runt. Och det är också kunskap som borde vara skolans roll att förmedla.

Elever uppmanas idag att reflektera och analysera över saker som de kanske inte ens lärt sig än kunskapsmässigt. Det är självklart väldigt svårt att se samband mellan saker man inte ens vet vad det är. De ”elevledda utvecklingssamtalen” avspeglar detta synsätt också. Då ska man som elev utifrån mål och läroplan etc reflektera över sin prestation. På en som går i 9:an kan man lägga lite större ansvar för något sådant, men på en 9-åring? En 12-åring? Dessa övningar är svåra även för vuxna, betydligt mer erfarna människor. Även om någon vuxen har svårt för detta, kan de prestera utmärkt inom ett yrke. De kan ändå göra ett riktigt bra jobb med att baka bröd, köra grävmaskin eller till och med undervisa och inspirera unga att vilja lära.

Det är inte förvånande att särskilt killar tappar i både motivation och betyg i skolan i och med detta – det är ju strunt samma vad de presterar om de inte presterar ”på rätt sätt”. Tjejerna, som är bättre verbalt än killarna, får de höga betygen. Man kan kalla det en tjejskola.

Jag är för betyg från låga klasser, men ska betygssystemet se ut som dagens, då vill jag hellre att betygen tas bort. Jag vill slippa skämmas inför barnen, för att jag inte kan förklara hur vuxna kan ha tagit fram något så här ondskefullt.

Förutsättningarna för att lyfta barnen finns ju inte heller där i övrigt. Inte ges några läxor (jo jag vet, det finns som kvarleva på en del skolor fortfarande) så att barnen kan bli bättre och aktivt försöka höja sina betyg. Utbildade lärare är svårt för skolorna att lyckas rekrytera och vikarier kommer och går hela tiden.

Slutsatsen: Slumpen styr betygen och små tuvor välter hela lass. Lägg till betygsinflation och helt olika bedömningar mellan olika skolor och lärare. Vad finns det då att kämpa för som elev? Vilket hopp är det man ska klamra sig fast vid? Jag försöker övertyga barnen om att vuxenvärlden, när det är dags att söka jobb och att inneha ett jobb, inte är lika illa. Än i alla fall.

6 kommentarer

  1. Skolan har blivit helt absurd. Jag har till och med sett skräckexempel nämnas där elever INTE får ta med sig böcker hem för egna studier eller för att få hjälp av sina föräldrar för då skulle det gynna dem otillbörligt.
    Och jag minns min egen dust med skolan som vikarie 2013. Då var det ändå relativt homogena svenska skolor på tätortsnivå (några tusen invånare, alltså ej städer) och vad som ändå överlag får sägas vara ”snälla” barn som jag gillade även om de var lite stökiga och odisciplinerade.
    Hur det är idag i en storstadsskola vill jag inte ens föreställa mig.

  2. Kan bara hålla med, de värderas efter sämst prestation, din fråga/liknelse med Zlatan är bra.
    Våra barn har snart lämnat grundskolan, men jag fattar än idag inte systemet, knappt lärare heller. Alla förväntas bli lika dåliga, vår dotter sitter ibland okoncentrerad då uppgifterna inte ger någon utmaning…. bedrövligt.

  3. Jag skulle nog gå så långt som att säga att det till och med kan vara så att de inte värderas efter prestation alls eftersom värderingen av verbala förmågor är extremt subjektiv och påverkas av mer än bara den verbala prestationen. I den verbala förmågan så räknas i praktiken också in att säga ”rätt” saker till läraren, att prata på rätt sätt och gärna känslobaserat annars uppfattas det som tråkigt, att vara kompis med läraren o.s.v.. Med den politiska attityd som många lärare har så är det inte osannolikt att elever kan bestraffas både för sina egna och föräldrarnas politiska övertygelser, integriteten inom lärarkåren förefaller bortblåst om än med några lysande undantag.

  4. Ser förenklat två kategorier:
    1. kollektivister, medelbegåvade konformister (medelmåttor)
    2. individualister, spetskompetenser, även stök-elever (gränstänjare)

    För att få bra betyg idag ska man alltså ha ”mer bredd än djup”? Har man ”mer djup än bredd”-profil (eller rentav ett intressen?) straffas man.

    Ovanpå det kan man sen toppa med den vanliga normalfördelningskurvan över kvinnor/män, samt fundera ett varv över hur den brukar se ut.

    För vem är nya betygssystemet mest lämpat?

    1. Tyvärr så stämmer de där kategorierna inte så väl in på verkligheten.
      Stöket präglas sällan av någon djupare kompetens, annat än den att prata mycket och högt möjligen. Du hittar fler med spetskompetens inom de grupperna som var ganska tysta i skolan.

  5. Jag gick gymnasiet med det nya betygssystemet A-F och min erfarenhet är verkligen inte att jag mättes på min sämsta prestation. Tyckte tvärtom att lärarna var ganska generösa med att ge flera tillfällen att visa de olika färdigheter som krävdes för att nå ett visst betyg. Hade flera ämnen där jag t ex inte presterat på A-nivå på alla olika kriterier, men fick in det sista på årets sista uppgift och därmed fick A i slutbetyg. Så jag tyckte inte att betygssystemet var speciellt ondskefullt men det kan ju förstås ha implementerats olika på olika skolor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s