värdegrund

I den postmoderna skolan

-”Värdegrund! Oooo vi har värdegrund heeela tiden här!”.

Orden kommer från en kvittrande ung kvinnlig pedagog på det senaste föräldramötet i skolan. På den här skolan kommer värdegrunden alltid först. Här är man bättre än på alla andra skolor. Här fick man inte en enda anmärkning av Skolinspektionen när de var och granskade skolan, skröts det om.

Det här är alltså en ”modern” skola. Här börjar man skriva för hand först i 2:an. Elevledda utvecklingssamtal börjas det med när eleverna är 7 år. På öppet hus innan skolstarten fick vi veta att läraryrket inte längre är som i gamla tider.

–”Yrket har ”professionaliserats” sedan ni gick i skolan”.

Där satt vi 70-talister och skruvade på oss när vi fick veta att vår utbildning tydligen hade varit värdelös men att nu var ordningen återställd och våra barn får riktig professionell undervisning.

Det förklarades att barnen använder paddan för att skriva saker på, enligt metoden att ”skriva sig till läsande” (som det råder mycket delade meningar, om den har tillräckligt vetenskapligt stöd för att användas). De förklarade: Om barnen inte kan skriva, så gör de emojis istället!

Jag, dvs en jobbig morsa som har ett barn som redan kan läsa och skriva, var tvungen att ställa frågan hur de som redan kan skriva och läsa utvecklas när detta arbetssätt används. Får de feedback på stavning till exempel? Efter några slingrande ord till svar på en tydligen jobbig fråga, så snörptes den av med ett ”du får helt enkelt lita på att vi hanterar det!”. Från en lärare alltså.

Nästa ämne på föräldramötet efter svenska var matematik. Den pedagogen hade förstått att hon antagligen också skulle få frågan ”men de som redan vet vad en etta och en tvåa är då?”, så hon förklarade direkt att det visserligen var trevligt att träffa barn som säger stolt att de kan räkna ut 16+16, men att de då har missat grunderna.

-”Ja, vi gjorde det misstaget förut, att vi trodde att det räckte att barnen vet att 16+16 blir 32. Men då saknade de grunden. Det misstaget gör vi inte igen!” fyllde den första pedagogen in. Hm, vadå för grund? Antingen kan man räkna ut det och få rätt svar eller inte. Det finns tydligen mystiska saker som jag med en civilingenjörsexamen och doktorstitel är för outbildad för att förstå. Varför rätt svar inte är ett bra svar, ens på en vanlig uträkning med plus och minus, det har jag inte fått lära mig.

Med andra ord må barnen tro att de kan något men dessa kunniga pedagoger vet att de inte kan det, så det är inte någon idé att de är så glada. Lärarna måste först intervenera och styra barnen för att de ska vara riktigt kunniga. Och ja, det verkar vara det skolan går ut på.

Utifrån det jag hittills sett och hört så tolkar jag det som att pedagogerna har ett annat uppdrag än att förmedla kunskap till barnen utifrån barnens egen nivå. Det handlar om att alla barn ska hamna på samma nivå, om det så kostar barnet dess motivation. Den känsla jag fått är att det också handlar om pedagogernas syn på sig själva.

Den första personliga kontakten vi hade med skolan var att vi skickade frågor via mail i ett ärende som handlade om integritet för att det skulle filmas på skolan. Detta ledde till ett allvarligt samtal mellan mig och en ansvarig för lärarlaget som inleddes med konstaterandet att lärarna blivit kränkta (jo det ordet användes) av våra mail. Ett kort mailsvar från rektorn (en kvinna) i samma ärende börjades med ”det var ju tråkigt att ni inte tycker vi gör bra”. Känslorna i centrum. Det var svårt att inte få en bild av att det är vi som föräldrar som ska ta hand om personalen och deras känslor, snarare än att våra barn ska lära sig något av skolan.

Jobbet som lärare verkar enligt detta jag erfarit handla om att laga lärarnas egen självkänsla. Att några barn är bättre än andra på vissa saker och ligger före, verkar inte bara vara en skymf mot övriga elever, utan även mot lärarna själva.

Under föräldramötet funderade jag på om fler föräldrar satt och funderade som jag. Det var inte många frågor som lyftes på mötet, så det var svårt att avgöra. Men att det ändå fanns en undran över hur det fungerar om dagarna kom genom frågan om det var okej att hälsa på barnet i skolan och se vad eleverna gör under skoldagen. För mina äldre barn har denna fråga alltid bemötts med glada tillrop från lärare. Det har varit mycket välkommet att vuxna kommer och är med i skolan. Inte oväntat bemöttes frågan i just denna skola med skepticism. Nej, det fanns ju elever som skulle bli ängsliga och oroliga och det skulle bli svårt att hålla ihop gruppen då. Så svaret blev att det kanske kunde vara okej under något moment under en skoldag, med noggrann planering innan förstås, men inte mer än så. Det förklarades med att om det kom en förälder så skulle det kunna leda till en snöbollseffekt så att plötsligt alla föräldrar skulle vilja komma och vara med och då skulle det inte gå att bedriva verksamhet. Känner ni igen det scenariot, att det har hänt? Det gör inte jag, alls.

På mötet sades förvisso att värdegrunden inte bara handlade om normkritik, även om det var en viktig del, utan även annat, så som att eleverna ska bete sig bra mot varandra. Och att bestämma vilket barn som ska få svara på saker genom metoden att dra glasspinnar med barnens namn på, kanske inte är så extremsocialistiskt och omänskligt som det låter. Metoden kanske ändå kan funka för att få lite ordning på mindre barn. Men sorry, jag är inte övertygad om denna skolas förträfflighet. Jag vill att mitt barn ska få utvecklas på sitt eget sätt, lära sig saker och bli en tänkande människa utan bli utsatt för hjärntvätt. Fortsätter det på det här sättet i nästa årskurs byter vi skola.

Fotnot: Det finns bättre personal i den här skolan (tex på fritids) och på andra skolor, som har det fokus och den inställning jag skulle vilja se hos vuxna som jobbar med mitt barn. Men den upplevelse jag beskriver här blir inte mindre sann för det.

Annonser