Utbildning

Det kvinnliga har tagit över i skolan

”Andelen kvinnor i lärarkåren, och på beslutfattande positioner inom Skolverket och lärarfacken samt politiken, följer närmast exakt förfallet och handfallenheten i skolan. Något att fundera på, minst sagt. Skolan är nu inte långt från att vara närmast ett totalt kärringvälde”.

Så kommenterade en person mitt blogginlägg som jag skrev om den ”postmoderna skolan”. Jag har haft liknande funderingar som kommentatorn kring skolans, men även hela samhällets, utveckling. Att om det nu finns skillnader mellan könen som grupper, så är det också logiskt att det kommer att påverka samhället när allt fler kvinnor tar plats i beslutande församlingar, inom olika yrken osv. Frågan är hur.

I mina funderingar kring detta har jag tagit som utgångspunkt det Alexander Bard pratar om, hur män i en familj gentemot barnen tar rollen att utmana dem, vilket utvecklar dem mer. Kvinnor ger barnen i högre grad villkorslös kärlek, stöd och beskyddar. Det är en väldigt grov modell, men den funkar bra att resonera utifrån och stämmer med det jag själv sett och erfarit i livet. Män triggar mer prestation och kvinnor stärker barnens självkänsla, trygghetskänsla. Hur många mammor förfasar sig inte över när pappor med barn leker ”lite för häftigt” med barnen? Det gör jag! Men jag försöker tänka att det är viktigt för barnen. Därmed inte sagt att en man inte kan ge villkorslös kärlek och kvinnor inte kan utmana barn. Men det är en skillnad här mellan könen som grupper, utifrån våra evolutionära roller.

Med dessa roller definierade inses lätt att dessa två olika roller inte alltid är lika lämpliga. I vissa situationer, i vissa sammanhang i samhället, behövs mer socialt fokus, stöd och trygghetsförmedling. I andra sammanhang behövs mindre ”blödighet”, större krav, mer utmaning och fokus på konkreta praktiska saker.

När jag tänker på allt detta känns det som att den svenska skolan går i otakt. De flesta tycker att skolan ska vara för lärande. Det påstås att det är skolans mål. Men skolan riggas som något annat. Notera att självklart är detta en generalisering då varje skola, men även varje lärare, är unik. Det går dock inte att undvika generalisering då det krävs för att kunna få grepp om och diskutera de stora dragen i utvecklingen.

En inställning som motsvarar den som en mamma har gentemot sitt barn, med det sociala i centrum, med förlåtande av vad som helst, kommer inte att fungera i en kunskapsskola. Inte för att maximalt utmana barn så att de utvecklas fortast möjligt i alla fall.

Kanske är det här nånstans vi, alla som lägger en röst i valurnan, måste sätta ner foten? Vad är det för skola vi vill ha egentligen? När vi är på det klara med det, måste läroplaner och mål för skolan anpassas efter det. Dessutom måste lärarna anpassas efter det, så att målen kan nås. Är det kunskapsförmedling som gäller, då är det en sådan roll som lärarna måste ta och då kan det vara så att vissa individer (både män och kvinnor) helt enkelt inte är lämpade för det.

Annonser

Ska politikerna könskvotera yrkeskårerna?

Förra året lades förslag fram av regeringen om att ställa krav på könssammansättningen hos styrelserna i privata bolag. Detta förslag fick som tur var inget stöd i riksdagen och gick därmed inte vidare. Men i förslaget skriver regeringen så här:

I promemorian föreslås en ändring av aktiebolagslagen som innebär att minst fyrtio procent av styrelseledamöterna i ett aktiemarknadsbolag ska vara av vardera kön. Avsikten är att lagändringen ska påskynda en positiv förändring av könsfördelningen både i fråga om styrelsen och andra ledande befattningar i näringslivet. Långsiktigt är målsättningen en helt jämn könsfördelning”.

Med andra ord är det bara 50-50 som är godtagbart. Problemet är bara att andelen kvinnor och män i olika branscher, samhällssektorer och yrken idag är mycket ojämn. Var finns rättvisan i att kräva 50 procent kvinnor bland chefer i en bransch där det finns 90 procent män, eller vice versa i kvinnodominerade branscher? Inom landstingen är 72 procent av cheferna kvinnor. Hur ser regeringen på detta?

En naturlig och högintressant följdfråga är om det är ett problem att det i en bransch eller inom en yrkeskår inte är 50-50 kvinnor och män.

Genom att studera samhällsdebatten där röster hörs från intresseorganisationer, journalister och opinionsbildare m.fl. skulle jag säga att svaret på frågan: ja det är ett problem! Allt utanför 40-60 (särskilt där kvinnorna är färre än 40 procent) ses som oroande och illa och de ansvariga ställs mot väggen: ”vad ska ni göra åt den bristande jämställdheten?”

Alla vet förvisso att med könsperspektiv på frågor så ”når man ut” snabbt och lätt i media, vilket gör att alla aktörer gärna brer på ordentligt och lyfter fram just dessa aspekter. Men faktum är att detta grepp, som kanske ursprungligen var ett fiffigt kommunikations-knep, har blivit ett paradigm.

Jämställdhet har blivit liktydigt med 50-50 andel kvinnor och män. I minsta lilla grupp ska individernas kön räknas och målet är att andelarna i alla sammanhang ska vara lika, annars anses det vara dåligt och fel. Om ni hyser tvivel om detta kan ni fundera över hur ofta ni hör motsatsen uttalas, något i stil med: ”för oss spelar det ingen roll om andelen kvinnor och män avviker från 50-50. Vi sätter kompetens och prestation före kön” eller ”vi tycker att fritt val ska råda”.

Regeringen har i sina jämställdhetspolitiska mål att det obetalda hem- och omsorgsarbetet ska fördelas jämt och att kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet. En undran: kan vi i framtiden förvänta oss krav från politiskt håll på att utbildningsplatserna ska könskvoteras? Eller kanske hela yrkeskårer?

Samhällsdebatten kring kön har blivit som ett självspelande piano. Paradigmet att räkna kön tillämpas och sprids helt okritiskt. Det är dags att slå av autopiloten, bromsa in och se vart vi är på väg egentligen.

Den dogmatiska propagandan och det enkelspåriga poserandet kring kön (”vi bryr oss jättemycket om jämställdhet därför klagar vi på andelen kvinnor-män”) måste sluta och analys och argumentation komma in i diskussionen. Regeringen, de andra politiska partierna, lobbyorganisationer, arbetsgivare och så vidare behöver göra sin hemläxa och tala ur skägget: vad är egentligen målet som eftersträvas när det gäller kön och jämställdhet? Vad bygger dessa på för grundsyn?

Om det nu inte är jämställt någonstans borde det väl finnas någon som drabbats av den bristande jämställdheten. Vilka? Genom vilken mekanism? Om det är så att människor idag väljer ”fel” yrken eller utbildning, vilka är dessa? Är det överhuvudtaget rätt att döma individers val (ex yrkesval) som rätt/fel utifrån vad alla andra väljer? Det blir nämligen implikationen av att stirra sig blind på könsstatistiken.

Forskning indikerar att det snarare tenderar att vara så att ju friare människor är (dvs ju bättre faktisk jämställdhet), desto mer könstereotypt väljer de yrken. Det är den s.k. jämställdhetsparadoxen. Hur hänger den ihop med slutsatserna kring ovanstående frågeställningar?

Det här är analyser som måste göras. Krav behöver ställas på att argumentation och åsikter faktiskt hänger ihop. Det är viktigt, för siktar man fel, kommer man att hamna fel.

30 största yrken På tal om kvinnor och män 2016

Källa: På tal om kvinnor och män 2016, SCB.