Sverige

Sverige i en förrevolutionär situation

I två avsnitt av deras podd sätter Malcom Kyeyune och Markus Allard ord på det som jag själv tycker mig se i Sverige idag, men inte är lika kompetent för att kunna formulera (avsnitt 1, avsnitt 2). Ämnet är så intressant så jag kände att jag behövde sammanfatta det i bloggform. Notera att jag alltså inte citerar dem. Se detta som mina tankar och tolkningar av vad de diskuterar.

För dem som inte känner till dessa två så kan jag säga att de har sitt politiska ursprung till vänster och är hyfsat kunniga om revolutioner och om vilka omständigheter som kan leda dit. Det är av relevans eftersom deras hypotes just handlar om att Sverige befinner sig i ett förrevolutionärt tillstånd.

I podden tar de upp belägg för sin hypotes och drar paralleller till händelser i historien. Med revolution avser de i detta fall inte att det finns samhällsgrupper som arbetar för att en revolution ska ske, utan betydelsen av begreppet revolution här innebär att Sverige är på väg mot ett okontrollerat sönderfall av det rådande politiska systemet, inklusive de offentliga institutionerna. Vi har att vänta någon sorts stor omställning.

Det som stödjer deras hypotes kan sammanfattas i att det finns stora och allvarliga strukturella problem i Sverige samtidigt som en handlingsförlamning har uppstått. Alla, både politiker och folket, vet att dessa problem finns och att saker måste göras, men ingen förmår att göra något åt det som verkligen gör skillnad och kan hindra förloppet.

Landet har drabbats av en sorts cynism där vi lärt oss acceptera det absurda och dåliga som normalt, och helt enkelt kapitulerat inför faktum. Följden har blivit att landet har stagnerat. Det händer inget. Inte för att det inte behövs, utan det händer inget trots att det behövs. Alla vet att som det är just nu kommer det inte att kunna fortsätta för evigt, men inget gör något för att styra undan och försöka motverka det. Så här ungefär, som Malcom lägger fram det:

-”Finns allvarliga problem i landet? -”Jo”. -”Borde vi inte göra något då?” -”Jo”. -”Finns det saker vi skulle kunna göra? -”Ja”. -”Men ska vi göra det då!?” -”Nä.”

Det som de tar upp är precis det jag ser i nyhetsflöde, hör från politiker, i debatter, från medborgare o.s.v. Jag ser charader runt omkring mig som ger sken av att allt är lugnt. Visst finns det en del problem, men det inte är någon ko på isen. Grunden är stabil. I själva verket finns stora omfattande problem under ytan, men de adresseras och diskuteras inte. Inga vågar dra dagens tillstånd och principer framåt för att se vad det ger för konsekvenser på sikt. Det är helt enkelt för jobbigt. Hellre upprätthålla fasaden ända in i kaklet.

Mer specifikt så är det dessa områden nedan på vilka man kan se vartåt det barkar (de har inte gjort exakt samma uppdelning i podden som jag gjort här).

1) Samhällets infrastruktur

Samhällets infrastruktur har inte förvaltats väl, vilket gör att vår materiella grund håller på att raseras. De mest basala samhällsfunktionerna dimensioneras inte utifrån behovet. Vi vet hur man praktiskt löser saker, men vi har inte råd att lösa sakerna eller anställa personer som skulle kunna fixa det.

Underhållet för tågbanorna är eftersatta, även vägar. Gamla avloppssystem som byggdes under 1900-talet behöver bytas. Ett annalkande problem är vattenförsörjningen som länge tagits förgiven. En del ställen i landet lider av sinande vattenkällor, såsom på Gotland och Öland men även på fastlandet. Rent vatten är inget som man bara kan ta för givet att det löser sig självt.

Elförsörjningen är så eftersatt att företag inte kan etableras och bostäder inte uppföras. Både distributionen av el och produktionen sviktar. Klimatet sägs kräva övergång till elbilar, men hur ska elen räcka till och nå alla konsumenter som nu behöver ställa om? Hur ska landsbygden klara sig? Det går inte ihop, men detta bortser politiker ifrån och fortsätter driva på.

2) Sociala orättvisor, den moraliska ekonomin

Med de prioriteringar som staten gör, så känner människor som bidrar och gör rätt för sig, att de inte längre behandlas med respekt. Resurser ses som oändliga och kärnverksamheten prioriteras ned. Sådana som uppenbart skor sig på andra, kan idag göra det utan konsekvenser. Hederliga sätts dit för småsaker, medan större ”brottslingar” går fria. Det gäller inte minst politiker, som kan ta vilka beslut som helst riskfritt, oavsett konsekvenser för befolkningen. Ett exempel är Nya Karolinska sjukhuset där så mycket gått fel, eller migrationspolitiken.

Resurser och handlingsutrymme flyttas från dem som bidrar, till dem som inte bidrar. De som gör rätt för sig möts med nitiskhet, medan det finns oändlig förståelse för andra grupper, inte minst invandrare. Ett exempel är bostäder, där flyktinginvandrare ges dyra bostäder eller får gå före i bostadsköer. Det finns inget som en vanlig svensk (i bemärkelsen person som bott här, jobbar och bidrar) kan hänvisa till som ger den gräddfil. Det finns en gräns för när detta går för långt.

Majoriteten avkrävs anpassning utifrån minoritetens syn (tex vad vilken sorts mat som serveras i skolmatsalen, böneutrop m.m). Att majoriteten ska anpassa sig efter minoriteten kommer att orsaka konflikter. Agg och misstänksamhet växer vartefter människor känner sig trampade på av makten. När ekonomin börjar krackelera så kommer dessa konflikter öka, även sådana som har etniska förtecken.

Staten drar sig också tillbaka från landsbygden, vilket driver på skillnaderna mellan stad och land. Är man en del av samma land eller inte? Ska man vara ett sammanhållet land så måste det som sker göras utifrån vissa gemensamma principer.

3) Ekonomin och samhällskontraktet

Kommuner står på randen till konkurs. Staten täcker inte upp för flyktinginvandrarna, vilket skapar press på kommunerna. Ingen har planerat för denna situation i kommunerna. Man sprider ut kostnader för invandringen på massor av poster, vilket döljer var det egentligen kostar. Det går inte att få grepp om helheten.

De enkla jobb som skulle behövas för att invandrare med låg utbildning skulle kunna försörja sig själva, finns inte längre i landet. De har rationaliserats bort. Hur ska alla människor kunna nå egen försörjning? Skuldsättningen ökar – inte minst hos privatpersoner. Kommunerna har lånat mycket. Lån tas också i utländsk valuta. Nu sjunker kronan och låneinbetalningarna kommer därmed att bli allt större, men betalningarna måste göras.

Våldsmonopolet är satt ur spel när gäng tar över hela stadsdelar och när tex väktare inte längre kan patrullera platser på grund av att de blir för utsatta (mitt exempel, det tas inte upp i podden). Småbrott prioriteras ner av polisen, men nu även allt grövre brott. När pengarna tar slut kan man varken göra det mest basala eller större aktioner, tex ta hjälp av militär för att städa upp i områden där kriminaliteten frodas. Då är det för sent.

Ekonomin håller inte för vad som helst. Vi kommer inte att ha råd med den välfärd vi är vana vid. Detta döljs fortfarande . Vi lever fortfarande på en lögn, som vi hittills enats om att upprätthålla. Om inte ekonomin fungerar kommer inte statstjänstemännen och de i kommunerna kunna avlönas, exempelvis poliser, vårdpersonal, lärare etc. Då kommer samhällsfunktioner att rasa. Vi närmar oss punkten där samhällskontraktet behöver omförhandlas. Vad händer då?

4) Demokratin

Av olika anledningar så kanaliseras inte folkets vilja i politiken. Den representativa demokratin fungerar inte. Politikerna har blivit en klass som inte längre driver de frågor som befolkningen tycker att de ska göra. Politikerna har gett upp med att försöka lösa de samhällsproblemen som finns och sitter bara kvar på sina poster för att det ger dem levebröd. Man försöker köpa acceptans av folket genom att kasta köttben till dem genom lite extra barnbidrag eller lite högre pension.

Egna reflektioner

Jag delar den bild som Kyeyune och Allard målar upp. Utvecklingen, med dess olika delar sammantaget, skrämmer mig. De stora problemen tillsammans med den attityd som paralyserat landet är en mycket illavarslande kombination. Sverige ses som ”odödligt”. Politiker, media och folket (tillräckligt många i alla fall) tillsammans har skapat ett samförstånd kring att läget är som det är. Man hjälps åt att upprätthålla denna föreställning, detta önsketänkande, för det är för smärtsamt att se sanningen i vitögat. Man diskuterar hellre de små enskilda frågorna, för man är rädd för vad som händer när man tittar på hur illa det verkligen är. Ju längre förnekelse, desto värre blir det att till slut titta efter.

Vad detta kommer att leda till och när vet ingen nu. Något kommer definitivt att hända; omställningar, krascher, omstöpningar. Men det vi kan vara säkra på är att inget vinns av att ta saker förgivet tills dess. Inget vinns på att stoppa huvudet i sanden och köra på ännu lite längre.

Vi behöver akut en nyfiken media som ställer politiker mot väggen om hur de egentligen ser på Sveriges utveckling som helhet, inte bara idag utan även på sikt. Och det behövs nya politiker som sätter landets befolkning i första rummet. Hellre försöka göra något än att kapitulera och fortsätta driva politik genom att framföra vackra ord som inte har någon förankring alls i verkligheten. Det är dags att vädra ut det gamla och erkänna problemen. Det är dags att göra rätt, inte bara det som är – för stunden – är lätt.