staten

Människors OLIKA värde styr i Sverige

”Alla människors lika värde” är ett begrepp som hörs och används för styrning och vägledning överallt i samhället idag, trots sin flummighet. Men visste ni att det till och med står i en av Sveriges grundlagar?

2010 gjordes en stor revision av Regeringsformen (Lag 2010:1408). Så här står det nu i kapitel 1:

2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

En del hävdar att ”människors lika värde” är en feltolkning av FN:s deklaration för mänskliga rättigheter, där det egentligen handlar om värdighet (dignity). I Regeringsformen kan man konstatera att de helgarderat med båda, vilket ser väldigt konstigt ut. Viktigare än dess ursprung är dock hur man ska tolka dess lydelse.

Få kan förklara vad frasen egentligen betyder. Som den har kommit att användas så kan man klämma in det mesta i den, vilket har gjort att frasen ”bryter mot människors lika värde” alltid kan slängas fram som luddig kritik där något sker som man ogillar. Den blir således något av en härskarteknik för att tysta, begränsa och rent utav förtrycka människor. Utöva makt över dem, helt enkelt.

Jag skulle vilja hävda att det snarare är motsatsen till alla människors värde som just nu håller på att institutionaliseras i Sverige: Människors olika värde.

Människor sorteras bort på grund av sin hudfärg eller kön – det måste finnas ”rätt” representation i olika sammanhang. Vissa uppmanas att ”kliva åt sidan” på grund av att en grupp de tillhör gör något visst statistiskt. Är det verkligen människor lika värde att döma människor utifrån statistik och vad andra gör eller tycker?

Staten, eller mer specifikt våra politiker, anser att personer med ”fel” kön är hemma med barnen (fler kvinnor än män). Och är det för stor andel av ett visst kön inom yrken anses det vara ett problem som måste rättas till. Att försöka styra människors fria val, görs det med respekt för människors lika värde? Är det ens att respektera människor som individer?

Undantagen tar allt större plats i det som det offentliga gör. Det anses alltid finns anledningar för att särbehandla människor, så som att flyktingsinvandrade får gå före andra i bostadsköer. Är det människors lika värde? Svenska skattebetalarnas pengar går genom bistånd till korrupta stater i världen och inte till människor som har det svårt. Politiker får bete sig hur som helst med medborgarnas pengar och sitter kvar oavsett vilka brutala fel de begår. Är det människors lika värde? Vad hände med ansvarsutkrävandet, för medborgarnas skull?

Det s.k. fria ordet innebär alltmer en rätt att säga det som några andra anser ska få sägas. Varför får vissa tala och andra inte? Är det människors lika värde? Är det frihet?

Att unga som begår brott släpps på fri fot för att de är för unga att dömas, är det ett tecken på människors lika värde? Hur är det med offrets värde? Personer som fuskar med bidrag, samordningsnummer, befinner sig olagligt i landet, löper obefintlig risk att åka fast, medan vanliga hederliga skattebetalare avkrävs de mest detaljerade saker som om de avviks ifrån straffas hårt. Hur är detta att respektera människors lika värde?

Jag undrar hur det gick till när de (påstått) borgerliga partierna godkände att detta flum skrevs in i våra grundlagar. Varför protesterade ingen? Så vitt jag förstått det var det dessutom Alliansregeringen som styrde när lagen antogs.

Vurmen för ”människors lika värde” är ett uttryck för politikernas lämnande av verkligheten till förmån för något sorts känslomässigt lyckorus över sin egen storsinthet och godhet. ”Respekt för människors lika värde” må låta pampigt och fint, men det går inte att styra utifrån.

Värden är det mest subjektiva som finns. Det är helt okej att tycka att en mördare inte har något värde alls. Men, det kan och ska inte heller staten ta hänsyn till, utan vi ska ha lagar som reglerar rättigheter och skyldigheter som sedan behandlingen av brottslingen ska utgå ifrån.

Vi skulle behöva börja använda begreppet lika rättigheter och skyldigheter igen, vilket borde vara det som styr det offentligas agerande. Att vi ska vara lika inför lagen. Och det är hög tid att backa staten och minska förmynderiet från statligt håll att vilja styra befolkningen utifrån godtycket för dagen, dvs vilka grupper som ska stå i särställning och få gräddfiler osv.

Den stora staten utgör ett demokratiproblem

Vi har de senaste åren bevittnat ett antal myndighetshaverier. Det har varit säkerhetsproblem på Transportstyrelsen och Svenska Kraftnät. Jämställdhets-myndigheten och Myndigheten för arbetsmiljökunskap har, ironiskt nog, haft stora arbetsmiljöproblem. Riksrevisorerna, som alltså leder myndigheten som ska granska andra myndigheter, lämnade sina poster på grund av vänskapskorruption och jäv. Efter sommaren har det visat sig vara problem på Riksgälden.

Dessa exempel är från myndigheter där problem faktiskt har kommit i dagens ljus. Men på hur många andra myndigheter pågår oegentligheter i detta nu som vi medborgare inte vet något om?

I Sverige finns i nuläget cirka 250 förvaltningsmyndigheter. Att klara att granska vad som försiggår i den stora statsapparaten är svårt även om man skulle vilja det. Offentlighetsprincipen i alla ära, men att den existerar är inte tillräckligt.

Statsapparaten har svällt rejält under 1900- och 2000-talet och inga ändringar finns i sikte, förutom på marginalen. Sedan 1950 har skattetrycket i Sverige ökat från 18,6 till 43,8 procent. På våra redan hårt beskattade inkomster tillkommer idag massor av skatt när vi handlar saker – och ändå sviktar leveransen av det offentligas mest centrala åtaganden; vården, polisen, rättsväsendet, försvaret osv.

Ju större statliga åtaganden, desto svårare blir det för dem som vill granska regeringens arbete och prioriteringar med skattemedel. Medias snuttifierade rapportering om ”vinnare och förlorare” på statsbudgeten varje höst och vår visar hur illa läget är. Inte ens ett skattefinansierat public service förmår granska på djupet och få någon överblick. Det är för mycket och för svårt. Hur ska då vanliga medborgare kunna granska och ta ställning till om politikerna gör ett bra jobb? Det går inte. Vi är helt beroende av finansdepartementets goda vilja.

Om vi skulle börja om samhället från början, skulle ingen föreslå att ta varannan intjänad krona från människor, till och med mer från en del, och låta dessa medel förvaltas av en liten klick personer. Men det är vad som sker idag.

I och med den växande staten har skattebetalarnas handlingsutrymme minskat. De kan inte göra de val i livet de vill och stödja det som de själva tycker är viktigt. I andra änden har istället politiker och tjänstemän fått bestämma alltmer vad samhället och dess invånare ”behöver”, vilket skapar en situation där invånarnas efterfrågan inte kommer att synka med tillgången. Detta är situationen i en så kallad planekonomi, vilket skapar brist på vissa saker respektive överproduktion (och därmed slöseri) när det gäller annat. Ju mer pengar som slösas bort i och med centralstyrning och planering, desto fler ”hål” uppstår som måste fyllas och desto mer pengar behöver tas in i skatt.

Det värsta är att det saknas en politisk opposition till detta. Inga av riksdagspartierna visar förståelse för problematiken, att vartefter staten växer så urholkas individens frihet och hela samhällets möjligheter. Observera att kvasi-offentlig verksamhet inte heller löser problemet, dvs att man lägger ut offentligfinansierad verksamhet på privata aktörer, som Centerpartiet ofta brukar föreslå. Det skapar en mängd nya problem.

För att åstadkomma verklig förändring behövs politiker och partier som vågar föreslå rejäla och betydande reformer. En ny regering skulle behöva avskaffa propagandistiska myndigheter och annan onödig verksamhet och låta staten fokusera och bli bra på dess kärnuppgifter. Det som behövs är en mindre och mer effektiv stat. En stat som det finns möjlighet att överblicka och granska. Så skulle också allmänhetens låga förtroende för landets politiska ledning kunna höjas.