politiker

När matriarkatet möter patriarkatet

Samhällen genomgår ständig förändring, på alla plan. För att kunna göra trenderna synliga och diskutera vad som händer behöver man våga generalisera och måla med stora penseldrag. Här är nu lite sådana tankar om samtiden och utvecklingen.

Det sociala trumfar logik och kunskap

Logik och konsekvenstänkande bygger på systematik och tydliga regler. Det är principer som också hela det vetenskapliga synsättet bygger på. När det gäller relationer, det sociala, finns det däremot inga bevisbara rätt och fel. Där finns bara åsikter och känslor. Det jag ser är att vi i Sverige hamnar allt mer i det senare, oavsett samhällsområde.

De senaste årtiondena har det hänt saker på arbetsmarknaden. Betydelsen av social kompetens vid rekryteringar har ökat. Utåtriktade, flexibla personer med välutvecklade ”känslospröt” är det som efterfrågas. Experter som är just experter inom olika områden men inte har den bästa kommunikativa förmågan eller har lätt för att läsa av människor, de har en rejäl uppförsbacke.

I svenska skolan halkar pojkar, som grupp, efter. Men inte nog med det. Man har hittat bevis för att tjejer, som grupp, i skolan ges högre betyg än vad nationella proven visar att de borde ha. Tendensen: det lönar sig vara socialt kompetent och följsam redan som barn.

Fokus på det sociala har ökat lavinartat i skolan. På mitt eget barns utvecklingssamtal nyligen fanns tio frågor att diskutera kring. De cirka åtta första handlade om hur barnet mådde och hade det i skolan, de två sista frågorna var relaterade till vad det faktiskt hade lärt sig.

Skolan ska ”kännas” bra. Denna målsättning krockar naturligtvis med lärandet, som inte på något vis är enkelt eller alltid känns bra. Snarare kräver utveckling ansträngning och att man även gör tråkiga – men viktiga – saker, även om man är trött eller timmen är sen. Betygen ses som hinder för barnen. Omtanke och välvilja styr. Kunskapen kommer i andra hand. Lärarna har alltmer blivit vän med eleverna, och får då förstås motsvarande respekt som en vän – inte som en auktoritet och kunskapsförmedlare. Valutan blir snällhet och medgörlighet.

Vartefter värdet av kunskap devalveras i samhället, generellt, tappar fler yrkesroller sin auktoritet; en sorts rättmätig överordning baserad på sakkunskap och erfarenhet. Av omtanke om de stackars förövarna reduceras till exempel poliser till kompisar och dialogpoliser, vilket inte direkt gör stenkastning på polisen särskilt förvånande.

Emotionaliteten i politiken

Inom politiken i Sverige har betydelsen av emotionella argument ökat. De senaste åren har debatten på riksplanet närmast blivit en karikatyr. Det är som om den inte längre sker här på jordklotets yta utan i ett parallellt universum. Hur migrationsfrågan hanterats är ett typexempel. Betydelsen av något bedöms i högre grad utifrån var något sägs och av vem än det faktiska innehållet och vilka implikationer det har rent konkret.

I landets högsta beslutande församlingar praktiseras öppet mobbing där vissa partier ges stämplar som paria. Oavsett vad de gör och säger behandlas de likadant. Inte bara de politiska aktiva får smaka på sleven utan även privatpersoner eller andra initiativ som kan hota konsensus. Allt för att signalera till resten av flocken att det enda som godtas är ”rätt” bemötande av elementen. Mina tankar går här till klick-bildningen bland tjejer i skolan. Målet är att hålla ”dom andra” utanför genom maktbeteende i form av subtila signaler och syrliga markeringar.

Tjänstemän och chefer i offentlig förvaltning, såna som egentligen ska vara opartiska, tillsätts utifrån känsla. Man ska vara på samma frekvens som dem man tillsätter för att det ska kännas tryggt. Det vill säga man ska tänka på samma sätt och dela åsikter och ideologi. Ja-sägare, helt enkelt. Mindre viktigt är personlig integritet och att följa de lagar och regler man är satta att följa i sitt uppdrag. Myndighetsaktivism, att gå efter sin egen moraliska kompass istället för sin uppdragsgivares (folkets), förekommer och är i princip tillåtet i dagens system, trots att det inte borde vara det.

Enligt den politiska retoriken är en person som inte har det lika bra som andra, ”utsatt”. För vad kan man undra? Jo den hemska omgivningen som inte ger den enskilde vad den vill ha. Med språket som verktyg handlar det om att väcka känslor av skuld och skam hos andra, som påtryckningsmetod. De som behärskar kritiskt tänkande och logisk förmåga vet dock att faktiska resurser, tid och pengar, förstås inte är lika oändliga som medkänsla. Och det som kortsiktigt känns bra, kan rycka undan möjligheter att agera i framtiden.

Hela det svenska rättssystemet är fullt av omtanke – om förövaren. Lagarna säger att brott ger ett visst straff, men hela systemet arbetar på varje nivå för att det straffet inte ska utges eller avtjänas. Straff ges ständigt från den lägre delen av straffskalan och automatisk frigivning sker efter två tredjedelar av straffet. Ett sorts mamma-syndrom. En mamma ser alltid sitt barn i ljus dager. Hela samhället tycker att människorna är deras barn och ska tros gott om. Eller kanske är det snäppet värre? Att de som blivit drabbade av den hemska rättsstaten måste tas om hand om lite extra? Som IS-terrorister som återvänder och möts av bostäder och jobb. Tankarna leder osökt till det så kallade Stockholmssyndromet.

Den mjuka makten

Det sägs att kvinnor inte har mycket makt i Sverige, men det finns betydligt mer makt som utövas än den som brukar synas i sömmarna, exempelvis i en företagsledning. Vet inte om ni noterat att en del män refererar till sin partner, mamman i familjen, som ”regeringen”. Mamman, kvinnan, påverkar med mer mjuka maktmedel, till skillnad vad som gäller på formella möten i bolag.

Ett typexempel på social makt är det värdegrundsarbete som i dag är högsta mode. Gemensamma regler på ett papper som ger sken av att vara rättvisa och logiska. De betyder dock inget förrän uttolkandet görs. Uttolkandet görs av dem som sitter på makten och utgör därmed inget som helst skydd för den enskilde som kan anklagas för att ha brutit mot dem. Med andra ord är det ett verktyg som kan användas hur som helst, när de vid makten anser det behövs.

Genusvetenskapen är ett annat exempel på den sociala maktens finurliga upptåg. Genom att omvandla politiska åsikter till vetenskap och ha fått in det i akademin har läran getts legitimitet. En lära som baseras på känslor och åsikter om makt mellan grupper. Med andra ord har vi här igen vi-och-dom-andet jag nämnde ovan. De som råder över denna lära om hur världen ser ut och fungerar är de invigda personer som delar de åsikter som läran bygger på. Andra, som påtalar att världen är mer komplex eller att vi är biologiska varelser i grunden, anses okunniga och göre sig icke besvär att kritisera – de förstår ju inte. Nu sker detta alltså under skydd av vetenskaplighet. Teologi ligger närmre till hands som beskrivning. Men det hindrar inte nuvarande regering från att jobba hårt med att trycka in detta på alla statens områden.

Yin och yang

Kvinnor har genom sin reproduktiva roll som är både biologiskt och miljömässigt betingad, i uppgift att hålla ihop familjen. De har därmed slipats i det sociala spelet och i att använda det subtila, känslorna, för att påverka. En inte orimlig tanke är att om kvinnor och män som grupper beter sig lite olika och har lite olika egenskaper, borde kvinnors intåg på arbetsmarknaden och i samhällets maktskikt ha påverkat hur samhället ser ut.

Precis som patriarkala samhällen kan skapas, vilka knyts till mer manliga egenskaper och beteenden, borde man kunna skapa matriarkala samhällen som bygger på de mer kvinnliga egenskaperna och beteendena. Ser de ut som i Sverige? Där det sociala och känslorna står i centrum mer än konkreta prestationer och resultat. Där ”mjuk makt” praktiseras. Där tydlighet är härskarteknik och där det anses fult att jämföra konkreta resultat och prestationer.

Nu har jag spekulerat friskt här ovan, vilket säkert irriterat många. Men även om vi helt bortser från alla galna associationer och generaliseringar ovan kan ändå frågan ställas: Vad händer när ett ”mjukt” omhändertagande-samhälle som vårt svenska, möter helt andra kulturer och ageranden som bevisligen existerar idag på andra ställen på jordklotet? Sådana kulturer där makt inte är något man får till skänks av generösa människor, utan något man tar sig. Såna kulturer där mjäkiga lagar och regler tas som en signal om att de får rundas. Kulturer av sträng religiositet och dogmer. Kulturer där könen skiljs åt från barnsben och kvinnor säljs som prylar. Där våld verkligen anses vara ett legitimt sätt att utöva makt.

Vem vinner denna ”kamp”? En ledtråd kanske ligger i att det i historien har funnits väldigt få samhällen som styrts av kvinnor.

Annonser

Ansvar på krita

GÄSTINLÄGG.

Att ”ta ansvar” är på modet. I takt med att mörka moln hopar sig över världen och vårt gemensamma samhällsbygge börjat krackelera så höjs det ständigt varnande fingrar ifrån alla politiska led om att det nu verkligen handlar om att ta ansvar för Sverige. Och världen. Och klimatet också. Ibland, på en bra dag.

Men vad innebär det i praktiken att i Sverige 2017 ta politiskt ansvar? Inte mycket, vill jag härmed hävda.

Vår kollektiva förväntan på den som säger sig villig att ta politiskt ansvar verkar ha genomgått en glidning bort från idén om ansvar som någonting som skall utkrävas i efterhand till någonting som det räcker med att utlova i förväg.

I likhet med hur bastardkapitalismens förtappade riddare försvarade Wall Streets mest destruktiva element efter kollapsen 2009 verkar vi alla gemensamt ha köpt en argumentation som går ut på att vi inte bör realisera konsekvenserna av att utkräva ansvar eftersom det, i sin tur, får konsekvenser.

Ett ansvarstagande i efterhand kvittas hela tiden mot en ny, ofta ännu större garanti, för att det ansvarsfulla är att titta framåt – inte att ta ansvar för det förgångna.

Ny check skrivs. Ansvar. På krita. Varsågod.

Stefan Löfven är en mästare på det här (om än efter ett mycket trångt målfoto) och hans handlande efter att Transportstyrelsens haveri blev känt fungerar som utmärkt exempel. Han kritiserade ingen i regeringen. Han tappade inte förtroendet för någon. Ingen fick sparken (han var mycket noga med att påpeka att Ygeman och Johansson själva begärde entledigande). Men oj vad han pratade om att ta ansvar för Sverige.

Han gjorde poäng av att det är oroliga tider och att därför inte var ansvarsfullt av riksdagen och hålla på med sådana gammeldags ansvarsfasoner. Ygeman behövs för framtiden. Så han fick vara kvar efter en i de närmaste imaginär rokad.

Ansvar måste utlovas. Men det behöver aldrig utkrävas.

När det multinationella företaget Monsanto leker Darwin med tomater hötter många med högafflar och facklor. Men när makteliten sidsteppar kompetensgallringen så tycks vi mest hylla den store ledaren istället.

Löfven är förstås långt ifrån ensam. Vi lever i en västvärld som i största allmänhet har fått för sig att det här med att stanna upp, prata om konsekvenser och försöka lära sig av historien är för bakåtsträvande folkhemslosers som längtar tillbaks till en tid då en accelererande framtid inte körde över dem.

Även för Barack Obama var ”we need to look forward” ett ständigt mantra. Ställa Bushadministrationen till svars? Nej, tack. Wall Streets bankirer? Jag passar på den. Guantanamo Bay? Vi jobbar på det. Change? Jag vet inte jag.

Och de Allianspartier som nu upprörs över att regeringen försöker trycka CRTL-ALT-DEL när det visat sig att ansvar för outsourcing av skyddad data kräver mer än ämbetsmannaerfarenhet, slingrade sig som en golvvärmekabel när det visade sig att ideologisk övertygelse kan kortsluta ett statligt bolag.

Varför blev det så här då?

Som med de flesta andra glidningar som sker sömlöst över tid (som jag nog tycker har skett i synen på politiskt ansvar) är det svårt att identifiera vad, när, hur. Självbevarelsedrift av en allt mer inkompetent politisk elit? Mycket möjligt om än omedvetet.

Är vi ett folk som till den grad antingen blivit för bekvämt eller för skeptisk till vår demokratiska ordning att vi helt enkelt inte bryr oss? Söker vi så mycket skydd från bombardemanget av falska, spunna och förrädiska budskap levererade av en delvis vilsen mediekår att vi helt enkelt inte vågar sätta emot?

Svaret eller svaren finns kanske där någonstans. Jag vet inte. Att det i slutändan är ditt och mitt fel bör det dock inte råda någon tvivel om. I denna outsourcingens guldålder så är det du och jag som väljer att skänka bort vårt makt på så vaga premisser att det finns utrymme att övertrassera ansvarskontot så fort det hettar till. Och vid varje val förnyar vi glatt kontraktet.

I min affärsvärld blir jag ständigt påmind om att det inte går att tjäna pengar igår. Och det finns ju en krass, pragmatisk sanning i det. Men vårt fantastiska samhälle byggdes inte med en börs-VD:s mentalitet och det ska inte förvaltas med det heller.

Ingen kräver att politiker som inte lyckas i sin utövning ska gå på plankan eller stoppa brödknivar i bröstet. Att misslyckas är en nödvändig ingrediens i långsiktig utveckling. Men vi bör sätta tillräckligt mycket press på våra folkvalda så att statsapparaten kompetensmaximeras istället för att kompismaximeras och så att vi lär oss av misstagen istället för att förneka dem.


Denna text är ett gästinlägg på bloggen från en anonym skribent och partikollega till mig i Medborgerlig Samling. 

Samtal en självklarhet i politiken

Det parti jag är aktiv i, Medborgerlig Samling, har sagt att vi är redo samtala med alla demokratiskt valda partier (obs artikeln skrevs innan vårt namnbyte från Borgerlig Framtid). Då brukar frågan dyka upp om vi också kan samtala med eller samarbeta med extrempartier. I det här inlägget kommer jag att bemöta frågan.

Först och främst behöver man förstå vad politik handlar om. I de demokratiska församlingarna är det majoriteten som styr och får igenom det de vill. Eftersom det är mycket sällsynt att partier själva har 50 % av mandaten, handlar en stor del av det politiska hantverket om att bygga koalitioner med andra, antingen i enstaka frågor eller mer varaktiga samarbeten. Sådana typ av samtal handlar inte om rättvisa, att man ska samtala med alla lika mycket. Det gör man då det finns en möjlighet att kanske hitta gemensamma ståndpunkter som kan leda till kompromisser och till slut förhoppningsvis en majoritet för ett förslag i den riktning man vill.

Det vill säga: om vi kommer in i någon församling kommer vi absolut inte att börja inrätta samarbeten med alla. Vi kommer att sondera terrängen hos dem vars politik ligger hyfsat nära oss och där vi ser att vi skulle kunna vinna något på samarbete. Små partier utgör en mindre del av mandaten och är därmed lättare att bortse från. De större blir av naturliga skäl viktigare att förhålla sig till. Men finns det redan existerande stabila koalitioner som är över 50 % av mandaten finns säkerligen inget intresse från de partiernas sida. Då hamnar vi i så kallad politisk opposition.

Däremot, när det gäller allmänna politiska samtal som förs där ”alla” partier i en demokratisk församling samlas oavsett block eller existerande samarbeten för att diskutera svåra eller akuta frågor, så anser vi självklart att alla partier som sitter i den församlingen ska få vara med, av respekt för demokratin. Exempel på detta är de migrationssamtal som fördes i samband med krisen hösten 2015. Att utesluta enstaka partier i ett sådant sammanhang är mobbingfasoner.

Medborgerlig Samlings grundinställning är följande: Vi beter oss respektfullt mot andra förtroendevalda. Vi sätter resultat, dvs framdriften av politiken rent konkret, före diffusa ”markeringar” åt olika håll. Vi är inte dogmatiska utan tänker förvalta våra väljares röster så gott vi bara kan och försöka få största möjliga inflytande i den riktning vi vill.

Det vi avser poängtera med våra uttalanden om samtal och samarbete är att vi inte – som nuvarande partier gör i riksdagen – kommer att sitta och sura i ett hörn om vi inte får vår vilja fram helt och hållet. Eller låtsas att vi inte kan påverka fastän vi skulle kunna göra det. Landet måste styras! Otyg som DÖ (Decemberöverenskommelsen) tänker vi inte bidra till. Sverige måste ha en budget som minst 50 % av väljarna, genom sina partier, står bakom. Annars är vi inte längre ett demokratiskt land. Ju mer ansträngt parlamentariskt läge, dvs det saknas majoriteter, desto längre behöver partier och dess representanter sträcka sig för att hitta samarbeten och majoriteter.

I detta pussel spelar förstås också personkemi roll, för samarbeten handlar också om förtroende. Personer eller partier kan man ha mer eller mindre förtroende för. Detta kommer vi också påverkas av. Men vår intention är att försöka hålla ett öppet sinne och fokus på bollen. Vi dömer inte ut personer utifrån deras partietikett. Vi dömer heller inte ut partier utifrån en bild av partiet utan utifrån vad de faktiskt vill i konkret politik. Tycker vi likadant som några andra så är det så, oavsett allt det vi inte är överens om. Hittar vi möjligheter att samarbeta, litar vi på varandra och vi som parti kan vinna något på det, så samarbetar vi. Sakpolitiken i centrum! Resultatet är det som räknas.

Tyvärr är det tämligen osynligt för de flesta att den resulterande politiken är en produkt av att olika åsikter har jämkats. Men så är det. För att vinna något måste man offra något. Vid politiska kompromisser ger och tar man. Man blir inte 100 % nöjd, men man har påverkat i den riktning man vill på det stora hela – om man nu har lyckats förhandla på ett bra sätt.

Det är beklagligt att politiker tillsammans med media tutat i så många att om man bara bojkottar eller markerar ”rätt”, så ordnar sig allt. Så funkar det naturligtvis inte.

Vår strävan är att föra tillbaks politiken och den politiska debatten från perifera bisaker till huvudsaker som gör verklig skillnad. Och vi vill göra det klart för alla att vi inte kommer att bidra till låsningar utan till lösningar som resulterar i att Sverige utvecklas till det bättre. Valresultatet och de politiska diskussioner och förhandlingar som följer därpå kommer att utvisa hur det blir. Vår politik och det vi vill åstadkomma guidar oss framåt.

Sedan kommer vi förstås att samtala, debattera och diskutera samhällsfrågor med allt och alla med intentionen att övertyga, påverka och lära. Vår övertygelse är att det bästa sättet att påverka människor är att möta dem och bemöta vad de säger och tycker.

Vi har tilltro till det demokratiska systemet som bygger på yttrandefrihet, åsiktsfrihet och fria val. Extrema åsikter bekämpas bäst genom att dra fram dem i ljuset och visa på hur dåliga och destruktiva de är för samhället. Sedan är själva existensen av Medborgerlig Samling ett sätt att motverka att extrempartier vinner mark i Sverige. Genom att bygga upp ett nytt politiskt alternativ med kloka, ärliga representanter som beter sig väl och som medborgarna kan ha förtroende för så minskar risken för proteströstande på något alternativ som väljare egentligen inte gillar.

Politikerna besöker från annan planet

Vi har inte verklig demokrati bara för att vi går till valurnorna vart fjärde år. För att kunna granska, bedöma och värdera vad våra folkvalda gör, krävs ett visst mått av öppenhet och ärlighet från partierna och de folkvalda.

Nyligen fick Hanif Bali, riksdagsledamot för Moderaterna, plötsligt lämna sin plats i arbetsmarknadsutskottet samt sin roll som integrationspolitisk talesperson. Enligt Bali var det han råkade ut för en konsekvens av att han röstade mot partilinjen i frågan om det som sker mot minoriteter i mellanöstern ska kallas ett folkmord eller inte. Är det verkligen sant? Varför förklarar inte Moderaternas ledningen själva hur det ligger till?

Att partier ändrar om på sina poster är inget konstigt. Problemet är om detta inte sker på ett transparent och öppet sätt. När förflyttningen skedde började det direkt spekuleras på sociala medier om hur maktspelet bakom detta ser ut. Diverse experter och tyckare försökte analysera vad som hänt och varför. Så ska det inte behöva vara.

I Ekots lördagsintervju i helgen intervjuades Moderatledaren Anna Kinberg Batra. Efter detta lade partiet stor kraft på att kommunicera ut hennes uttalande: ”Min utgångspunkt är att Moderaterna kommer att rösta nej till Stefan Löfven som statsminister efter valet”. Det lät intressant. Tydligen är det också viktigt enligt Moderaterna själva. Men vad betyder det? Om det blev samma situation igen som efter valet 2014 skulle de alltså ta andra beslut än då. Vilka då? Det får vi inte veta. Resonemangen som kunde få oss att förstå uteblir.

Det är som om de politiska partierna sitter på en egen planet och ibland kommer på besök till planeten jorden för att förmedla sina beslut av oändlig visdom. Folket ska då bara buga, tacka och vinka farväl igen. Och så står vi där med beslutet och funderar på vad det betyder.

Det var stundtals plågsamt att lyssna till intervjun Anna Kinberg Batra. Hon var hal som en ål. Om man inte är redo att säga vad man faktiskt tycker och menar, vad är ett samtal värt?

Krumbukterna för att slippa vara tydliga och ärliga börjar bli allt mer besvärande.  Det gäller inte bara Moderaterna, vilka var involverade i exemplen här, utan i hög grad även andra partier.

Man kan hävda att det är interna partiangelägenheter vem partierna har på vilken post, eller hur partierna planerar att agera. Jag anser inte att det är det. Vi, folket, lämnar vår bestämmanderätt i deras händer. Vi förtjänar att få veta hur denna makt förvaltas.

Demokratin, folkstyret, är inte säkrat bara för att vi har val vart fjärde år och en offentlighetsprincip för riksdagen, myndigheterna och så vidare. Offentlighetsprincipen gäller inte för de politiska partierna. För att kunna bedöma om det våra folkvalda gör är rätt eller fel måste det finnas tillräckligt stor transparens inom partierna, men även utåt gentemot de väljare som gett partierna deras mandat.

En mycket liten del av befolkningen är medlem i ett politiskt parti. Ändå har partierna nästan all makt att utse ledamöter. Det är de som avgör vilka som ens kan komma ifråga för att få förtroendeposter efter ett val. Här bör också påpekas att inte ens medlemmarna i partierna är garanterade att få information om vad som försiggår inom den högsta ledningen i partiet. Besluten tas ofta av en liten sluten klick i toppen av partiet.

Det behövs en förändring inom politiken till en kultur där ärlighet och öppenhet gentemot folket är en självklar del.