”Opartiska” utredare med regeringens partifärger

Den rödgröna regeringen har skamlöst tillsatt de egna till opartiska utredare. Detta är något jag haft lyft fram flera gånger de senaste åren. Här är en sammanställning, med start från 2015, av utredare som antingen var politiskt aktiva när de fick uppdragen eller i nära anslutning till uppdragen. Förutom dessa finns sedan tex myndighetschefer med politisk bakgrund som fått utredningsuppdrag, eller samordnare, som formellt räknas som ”särskilda utredare”.

Problemet med att politiker agerar utredare är att det finns stor risk att de frågor som utreds inte blir tillräckligt sakligt och objektivt belysta. Det finns en viktig poäng med att ha neutrala tjänstemän som bidrar med sakkunskap, fakta och analys. Sedan anlägger politikerna ett et värderingsmässigt och ideologiskt perspektiv på saken när frågorna går vidare.

Opartiska utredningar är viktigt också för förtroendet för dessa utredningar, att man inte ska behöva misstänka att det finns otillbörlig påverkan på dem. Det vill säga: Korruption. Men i Sverige är vi så blinda för sådant att vi inte se det. och det ser man att även regeringen

Har ni tips på fler utredare till listan, så skriver i kommentarerna. Tack på förhand!

Lista från 2015 med politiskt färgade utredare

Agneta Börjesson (MP), då riksdagsledamot, tillsattes 2015 att utreda stärkt ställning för hyresgäster. Utsågs av Morgan Johansson (S).  

Ilmar Reepalu (S), tidigare kommunstyrelsens ordförande i Malmö (1994–2013), tillsattes 2015 att utreda reglering av offentlig finansiering av privat utförda välfärdstjänster. Utsågs av Ardalan Shekarabi (S).

Ulf Bjereld (S), då ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet och adjungerad till Socialdemokraternas verkställande utskott, tillsattes 2016 att utreda statens stöd till trossamfunden, med fokus på nytt regelverk för förtydligade krav på demokratiska värderingar. Utsågs av minister Alice Bah Kuhnke (MP).

Fredrik Lundh Sammeli (S), riksdagsledamot, då ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott, utsågs 2016 till särskild utredare med uppdrag att föreslå åtgärder för att stärka barnperspektivet för barn som vistas i skyddat boende. Utsågs av minister Åsa Regnér (S).

Maria Ferm (MP), då riksdagsledamot och migrationspolitisk talesperson, tillsattes 2016 att utreda förutsättningarna för att skapa lagliga vägar för att söka asyl i EU. Utsågs av Morgan Johansson (S).  

Anna-Lena Sörenson (S), riksdagsledamot och vice ordförande i socialutskottet, tog över som utredare för apoteksmarknadsutredningen 2017, och fortsatte som särskild utredare från 2018 av hästnäringens och idrottens förutsättningar efter omregleringen av spelmarknaden. Utsågs av Gabriel Wikström (S) respektive Ardalan Shekarabi (S).

Åsa Romson (MP), riksdagsledamot 2010-2017, språkrör MP 2011-2016, klimat- och miljöminister 2014-2016, tillsattes 2017 att utreda hur miljöövervakningen i Sverige ska se ut. Utsågs av Karolina Skog (MP).

Anders Wallner (MP), som var partisekreterare för Miljöpartiet 2011-2016, tillsattes 2017 att utreda arbetstidsfrågor för ett hållbart arbetsliv. Utsågs av Ylva Johansson (S).

Jennie Nilsson (S), riksdagsledamot, tidigare ordförande i näringsutskottet, idag landsbygdsminister, utsågs 2018 att utreda hur villkoren i socialförsäkringssystemen för företagare kan förbättras för att främja ett tryggare företagande. Utsågs av ministrar Mikael Damberg (S) och Annika Strandhäll (S)

Nooshi Dadgostar (V), då riksdagsledamot och bostadspolitisk talesperson för V, tillsattes 2017 för att utreda hur befintliga byggrätter i landets kommuner tas i anspråk och bebyggas. Utsågs av Peter Eriksson (MP).

Anders Grönvall (S), då politisk sekreterare för S i Stockholm, samt lokalpolitiker i Knivsta kommun, tillsattes 2017 för att utreda små avloppsanläggningar med ingen eller dålig rening av avloppsvattnet. Efter det fortsatte han i regeringskansliet, som sakkunnig åt statsministern i miljö-, klimat och landsbygdspolitik. Utsågs av Karolina Skog (MP)

Åsa Westlund (S), riksdagsledamot, då ordförande i Riksdagens miljö- och jordbruksutskott, tillsattes 2018 att utreda de långsiktiga förutsättningarna för biogasproduktion i Sverige. Utsågs av Ibrahim Baylan (S).

Lars Stjernkvist (S), då kommunstyrelsens ordförande i Norrköping (2010-2020), tillsattes 2018 att utreda styrning av gymnasieskolan. Utsågs av Anna Ekström (S).

Veronica Palm (S), var riksdagsledamot för 2002-2015, därefter lokalpolitiskt aktiv, tillsattes 2018 att utreda jämlik tandhälsa. ”Hon har stort engagemang i rättvisefrågor” stod i pressmeddelandet. Utsågs av Annika Strandhäll (S).

Gustav Fridolin (MP), riksdagsledamot 2002-2019, språkrör för MP 2011–2019, tidigare utbildningsminister 2014-2019, tillsattes 2019 att utreda stärkta skolbibliotek och läromedel. Utsågs av Anna Ekström (S).

Ann-Sofie Hermansson (S), kommunstyrelsens ordförande i Göteborg 2016-2018, tillsattes 2019 att utreda kommunernas ansvar för brottsförebyggande arbete. Utsågs av Morgan Johansson (S).

Lise Nordin (MP), var riksdagsledamot 2010-2018 och energipolitisk talesperson för MP, tillsattes 2020 att utreda rättssäker vindkraftsprövning. Tillsattes av Isabella Lövin (MP).

Karolina Skog (MP), riksdagsledamot, var miljöminister 2016-2019, kandiderade 2020 till att bli språkrör för MP, tillsattes 2020 för att utreda social bostadspolitik som ska hjälpa fler in på bostadsmarknaden. Utsågs av Per Bolund (MP).

Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), kommunstyrelsens ordförande i Malmö sedan 2013, tillsattes 2021 att utreda hur fler ska nå målen med sin gymnasieutbildning. Utsågs av Anna Ekström (S).  

Politikerna förstår inte hur trygghet skapas

Löfven och Socialdemokraterna talar ofta om det ”starka samhället”. En del blir upprörda över det, för att det tolkas som ett sätt för S att frånsäga sig politiskt ansvar. Jag anser att Löfven faktiskt har rätt i så mån att det är samhället det hänger på när det gäller brottslighet och dess bekämpning. Däremot förstår han inte alls vad det egentligen innebär, vilket syns i den politik som S och regeringen driver. Genom att människorna som bor i Sverige blir allt mer olika, så försvagas samhället stadigt.

Vi människor har organiserat oss i samhällen på olika sätt sedan vi blev människor. Vi försöker hitta sätt för att vår tillvaro ska bli dräglig, för att vi ska kunna samexistera och överleva. Hur vi gjort det har skiljt sig åt i olika kulturer och tidsåldrar. I Sverige 2020 finns en stor stat, som vi alla är individer inför. Politikerna har en viktig roll i att, å statens vägnar, sätta ramar som visar var gränsen går för vad som är tillåtet, för att skipa rättvisa och skydda människor från de som skadar andra och begår brott. Men även om det finns ramar, är det inte säkert att de gör den skillnad man hoppas.

Lagar och regler ger viss styrning och stöd, men kommer aldrig kunna vara en ersättning för människors moral, kultur och beteenden i samhället i stort. Om samhällets människor tillsammans inte förmår att skapa tillräckligt med kultur, social samvaro och gemensam moral på egen hand, så att de tillsammans kan skapa tillräckligt starkt tryck på dem som beter sig destruktivt, så kommer det bli oerhört svårt att upprätthålla säkerhet och trygghet. Detta sociala/kulturella tryck kan inte ersättas med agerande från staten.

Det talas om att mer förebyggande arbete behövs i Sverige. Om detta ska lösas med offentligt finansierade roller, så handlar det om lärare, socialarbetare, poliser, projektledare eller reklamblad med information o.s.v. Men dessa kommer aldrig kunna vara ett substitut för påverkan från alla de personer som en människa möter i sitt liv; personens familjemedlemmar, klanen, vänner, klasskompisarna, gänget, personer på nätet, arbetskamraterna.

Visst kan t.ex. skolan påverka på marginalen. En bra lärare kan göra skillnad för enskilda, men stora problem i ett område kan svårligen lösas genom att en lärare kommer till en skola en viss tid på dagen och träffar massor med elever. Eller socialarbetare som träffar en familj en gång i månaden. Det går inte. Inte heller offentligfinansierade välvilliga integrationsprojekt där några få människor deltar några timmar här eller där.

Det går att inrätta mycket snävare och skarpare ramar från statens håll, i form av hårdare straff och mer begränsningar och försök att styra människor, för att bli ännu tydligare om vad som gäller. Hårdare övervakning, mer skuggning och granskning, djupare in i människors förehavanden, också utan en konkret misstanke om brott. Men detta kan inte göras i hur stor omfattning som helst utan att det leder till en totalitär övervakningsstat.

Om staten och de styrande politikerna ska lyckas i sitt uppdrag att upprätthålla lag och ordning, hänger alltså på befolkningen. Sammansättningen av människor i samhället är så viktig att den kan göra statens uppdrag att upprätthålla lag och ordning omöjlig i det samhällssystem vi har. Med andra ord: En sorts tipping point kan nås då det inte längre håller, då brottsutvecklingen eskalerar och inte går att stoppa.

Detta är förstås inte binärt för ett land, dvs antingen går det eller så inte. Snarare kan det lokalt fungera bättre på vissa ställen, och sämre på andra. Och just där är vi är idag. I de områden som polisen kategoriserar som ”utsatta områden” förmår inte människorna hålla uppe det sociala trycket på moral och beteende, så att polis och rättsväsende kan göra sin del och området blir tillräckligt tryggt för dess invånare.

På längre sikt så kan förstås människornas moral, värderingar, kultur och beteenden i ett samhälle förändras. Men sådant händer inte över en natt, utan tar lång tid. Även om man öser skattepengar på ”problemet”, så kommer det bara att påverka en viss del.

Tillbaka till Socialdemokraterna: Samhällets sammansättning av människor spelar alltså en avgörande roll för ett lands utveckling. Men denna fråga befattar sig inte Löfven och den rödgröna regeringen med överhuvudtaget. Kultur och moral finns inte i deras värld. Allt handlar om ”socioekonomiska faktorer”. Vart detta har lett oss ser vi idag, lokalt ute i landet.

Om inte tillräckligt många människor i ett land står bakom och understödjer de principer som vårt rättssystem bygger på, så kommer inte säkerhet och trygghet kunna upprätthållas. Och ansvaret för hur sammansättningen av människor i Sverige ser ut, det vilar mycket tungt på vårt lands politiska makthavare de senaste 20-30 åren. I och med den omfattande invandringen har politikerna dragit undan mattan för oss alla, för ”samhället”, att kunna hantera situationen. I detta ljus framstår förskjutningen av ansvar till samhället från politiskt håll som ett hån.

Auktoritära i fårakläder

”Män och kvinnor ska ha samma makt” lyder ett av denna regerings jämställdhetsmål. Men hur är det med att leva ett bra liv? Kunna få välja vad man vill och må bra? Det är inte samma sak som att män och kvinnor som grupper har samma makt. Inte heller att varje individ, kvinna som man, har exakt lika mycket makt.

Apropå att regeringen har tillsatt en kommission med målet att fixa siffrorna i statistiken i livsinkomst så vill jag säga några ord om det alldeles för vanliga angreppssättet att vara besatt över siffror och statistik över könen och ha en ambition att styra människor så att dessa siffror visar ”rätt”. Jämställdhetsminister Åsa Lindhagen nedan, bild från Twitter:

200308 Åsa Lindhagen inkomstkommission

Att inrätta rättvisa regler, lika rättigheter, ta bort hinder och underlätta för fria val är något helt annat än att styra människor så att samhället ser ut på ett viss sätt när man tittar uppifrån.

När man vill förändra människor för att statistiken är fel, innebär det att människor inte ska kunna ha eller göra något om det inte passar ”i snitt”. Det vill säga: Alla vi ska göra livsval och bete oss i förhållande till andra – inte i förhållande till vad vi själva vill och är lämpade för. Är detta ett bra sätt att se det? Det anser inte jag.

Om statistiken idag är fel, är frågan vilka som gör fel och väljer fel idag. Några måste det ju vara. Istället för att tala klarspråk så väljer kvoteringsivrarna som driver denna agenda att peka ut alla, hela stora grupper, och säga att det som de bidrar med eller gör, är fel. Inga av dem får reda på vad exakt de gör som är så fel, men fel är det! (s.k. ”strukturer”) Känslan av fel och dåligt ska genomsyra allt. Skulden ska sänka sig ner över alla människor – påtvingat uppifrån makten.

Människor som är otroligt bra i sitt yrke, men råkar verka i ett yrke där många av samma kön verkar: plump i protokollet. De borde ha valt något annat istället, för att jämna ut statistiken. ”Nej, det menar vi inte”. Näha? Vad menar ni då?

Det här är obehaglig auktoritär kollektivism. Fascism – klädd i goda intentioner.

Mångfald är ett populärt ord, men det blir ingen blomstrande mångfald när människor ska göra som staten vill. Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Är det fria människor regeringen, och särskilt Miljöpartiet, vill ha? Eller ett tillrättalagt samhälle fixat av auktoritära politiker som vet bättre än ”pöbeln” hur människor ska leva? Vad ger bäst utfall?

Det går inte att lyfta personer hur mycket som helst eller ändra dem till att bli vad som helst. Mycket lättare är det däremot att bromsa människor med driv eller de som vill saker. Tex skapa byråkrati för dem, ta bort deras möjligheter och begränsa dem. Vad händer med samhällsekonomin och utvecklingen i ett sådant land?

Hela kvoteringstänket (”alla ska ha/göra lika mycket X”) utgår från att vi människor inte lever tillsammans i ett samhälle, där vi gör saker tillsammans, för varandra och där vi alla bidrar med olika saker, utan ifrån att vi människor skulle vara helt isolerade öar. Det är vi inte!

Det är dags att de som stirrar sig blind på statistik ifrågasätts, för de verkar inte förstå vad de sysslar med eller vad konsekvenserna blir av deras ”von oben” auktoritära mål och angreppssätt.

Vi borde odla det som är bra i samhället och motverka det som faktiskt är dåligt. Olikhet är inte dåligt, så länge vi delar saker i det här samhället och är ihopkopplade. Alla drar nytta av vår gemensamma framdrift och människors framgång.

Fyra år till med barn vid ratten

En vecka före valet twittrade Mikael Damberg (S) en bild på sig själv ätande popcorn och texten ”Äntligen! Om en kvart håller Annie Lööf pressträff om värderingar. Jag har bänkat mig i Åre med popcorn, ser så mycket fram emot att äntligen få svar på det vi alla undrar: kan C tänka sig att släppa fram en moderatregering som tar stöd av SD?

Sällan har väl något så litet inlägg fångat samtiden så väl. Det kunde vara komiskt om det inte vore för detaljen att Damberg är landets näringsminister.

Den gångna mandatperioden har det krävts en kraftansträngning att klara av att stå ut med nyhetsrapporteringen från politiken. Fadäser efter fadäser. Inte ens bara pinsamma misstag, utan medvetna ageranden från landets högsta makthavare.

Infantiliteten breder ut sig. Vi kan titta tillbaks på det ”smartaste bästa tjejgänget”, som ministrarna kallade sig själva i en tweet som de lade ut från sin tjejträff den kväll då alla ministrar tackat nej till att delta i en viktig debatt i SVT. Utbildningsminister Gustav Fridolin blev (ö)känd för sina handhjärtan. Demokratiminister Alice Bah Kuhnke hävdade ”feministiska kamp” på Instagram genom att iklä sig knytblus, men slog ifrån sig efter kritik att det inte hade något med svenska akademins Sara Danius att göra. Flera andra ministrar poserade med schalar, även manliga ministrar. Schal alltså, som ska föreställa knytblus. Ett mäktigt vapen – eller tomtebloss till symbolhandlingar som vem som helst kan göra? Åtminstone är det en bra omdömesmätare på seriositet. Här slog den i botten.

Resultatmässigt då? Under mandatperioden har lagrådet gett regeringens lagförslag extremt hård kritik, till exempel angående den så kallade ”gymnasielagen” för ensamkommande. Men det har regeringen struntat utan kör på ändå. Totala skygglappar skymde politikernas sikt inför den stora migrationsvågen 2015 och det behövdes panikbromsning. Haverier som Transportstyrelsen hanterades med diverse bortförklaringar.

För att vinna en kamp gör man med fördel om spelplanen så att den gynnar en själv maximalt. De politiska makthavarna förstår inte längre vad kompetens och hederlighet faktiskt betyder. De saknar både idéer och mod. Inom politiken har därför diskussionerna om svåra vägval och konkret politik ersatts med hävdande av tomma floskler som ”humanism”, ”medmänsklighet”, ”allas lika värde” och barnsliga markeringar om vem som får vara med och vem inte. Nationella satsningar på några miljoner basuneras ut som världsomdanande och media sväljer det. Och just nu pågår de sociala maktlekarna inför det fortsatta skolarbetet, förlåt regeringsarbetet. Vem är fin nog att få göra grupparbete med vem?

Politiken har blivit en arena för lek, där ansvar innebär en sorts frikort snarare än det svåra och tunga som det borde innebära. Kader av kommunikatörer och PR-folk avlönade med våra gemensamma skattemedel står bakom politikerna och har i uppdrag att tillse att den stora massan har en bild av partierna och politikerna som seriösa, så att politikerna får leka vidare i lugn och ro.

Vi verkar få behöva bereda oss för en ny mandatperiod där landet styrs av barn. Och medan denna cirkus pågår så puttrar bakom den fina fasaden starten till en ordentlig ekonomisk kris för landet.

Det är inte lätt att vara optimistisk.

Det är regeringen som behöver en demokratilektion

I början av augusti aviserade regeringen att de gör en, som de kallar det, demo-kratisatsning, vilken innebär att 4,4 miljoner kronor avsätts till folkbildning. De skriver: ”Den ökade aktiviteten från olika anti-demokratiska, rasistiska och auktoritära organisationer visar tydligt att demokratin hela tiden måste försvaras.”

För det första kan det konstateras att resultatet inte kan bli något annat än en krusning på vattenytan. Att gå ut på detta sätt med en nationell satsning som i resurser motsvarar cirka fyra-fem personers heltidsårsarbeten är helt uppenbart posering. Men om vi tar regeringen på orden att den ändå vill göra något så kan man fråga sig: Vad det är egentligen den vill åstadkomma?

Det regeringen tänker göra är att ge uppdrag och pengar till studieförbund, eftersom de bland annat arbetar ”mot kunskapsförakt”. En fråga som måste ställas i sammanhanget: Har regeringen gett upp svenska skolan?

I Sverige går man åtminstone nio år i skolan. De allra flesta går sedan på gymnasiet i ytterligare tre år. Därtill finns många andra typer av vuxenutbildning så som Komvux, för att inte tala om universitet och högskola. Om det svenska utbildningssystem idag inte lyckas förmedla en grundläggande förståelse för hur mycket kunskap betytt för landet och hela världens utveckling, eller hur ett demokratiskt land fungerar, kommer en motsvarande ABF-kurs verkligen kunna göra det?

Regeringen skriver att det är ett samhällsproblem att till exempel valmöten störs. Jag instämmer i det och det behöver motverkas, men de som utför dessa kriminella handlingar är inte de som kommer att delta i bokcirklar i studie-förbund och låta sig ”omvändas”. Störande av valmöten är idag snarare en polisiär fråga än en politisk.

I regeringens nyhetsinlägg om satsningen lyfts initiativet #vimåsteprata fram som ett bra exempel. När detta lanserades den 4 mars på SvD Debatt gjordes det med en märklig artikel undertecknad av ett antal kända personer. I den kokas en argumentationssoppa ihop av olika samhällsfenomen, existensen av vissa ideologiska åsikter och så dras slutsatsen att demokratin är hotad och nu måste alla agera. Till exempel tas den ökade så kallade ”högerpopulismen” upp som ett hot. Detta är ännu ett exempel på den samhällstrend som pågått en tid: Begreppet demokrati håller på att transformeras till att betyda något helt annat, nämligen att inneha ett knippe ideologiska åsikter.

Det har gått så långt att det som anses vara bra åsikter eller handlingar ges stämpeln ”demokratiska”, även om de inte har något med demokrati att göra överhuvudtaget. Det här är att urvattna begreppet demokrati. Demokrati är ett statsskick, ett system och verktyg för att få folkviljan ska komma till uttryck.

Att människor pratar med varandra, utbyter tankar och åsikter, är självklart bra. Dessa utbyten pågår ju ute i samhället hela tiden. Aldrig har så många människor mött så många andra människor och åsikter än nu genom sociala medier. Men detta ser ju snarare regeringen som ett problem som behöver inskränkas när de sätter press på sociala medier-företag att censurera. Och vilket exempel visar regeringen självt, men även andra politiska partier, i sin politiska gärning? De klarar inte ens att bete sig utifrån dessa principer gentemot andra folkvalda partier som inte tycker som dem. Istället för ett aktivt lyssnande och verkliga samtal där man möts, är det markeringar, tuppande och bojkotter som gäller.

Med andra ord: Prata är viktigt tycker regeringen – men det är andra som ska stå för det mogna pratet, inte de själva. Och det viktigaste är att landa i ”rätt” åsikter, annars anses det vara ett hot mot samhället och ska bekämpas.

I en liberal demokrati som Sverige är, åtminstone ska vara, inryms olika åsikter. Man får också ogilla människor, grupper av människor, eller religioner. Man får till och med uttrycka detta, så länge man inte hetsar mot grupper. Även att vara skeptisk mot invandringsnivåer ryms inom demokratin och man behöver inte vara antidemokrat för det.

Det är snarare regeringen som behöver en lektion i vad demokrati innebär, så att den inte använder den makt den fått från folket till att pracka på sina uppdragsgivare sina egna åsikter och sin syn.

Att det tillkommer nya politiska partier, att de får röster, att befolkningen reagerar på och utkräver ansvar från befintliga politiker och att politikens innehåll ändras, visar att demokratin fungerar. Demokratin finns inte till för att garantera ett statiskt land och politik.

Såna här typer av projekt som regeringen sysslar med är i själva verket ett sätt att försöka styra befolkningens politiska åsikter bakvägen. Detta agerande om något kan faktiskt riskera demokratin i dess riktiga bemärkelse. Dra undan folkets möjlighet att påverka landets utveckling genom valsystemet och inom demokratins ramar och vi kommer till slut att hamna i något annat än demokrati när ilskan och frustrationen i landet har uppnått tillräcklig styrka. Jag vill inte att vi hamnar där.

Jag röstade inte på Miljöpartiet

I dagarna ska jag skriva på en så kallad kandidatförsäkran för att jag ställer mig till förfogande för riksdagslistan för Medborgerlig Samling (MED). Genom att underteckna den skriver man under på partiets åsikter och lovar att man ska bete sig väl, delta i partiarbetet och så vidare. Då påmindes jag om när jag gjorde motsvarande innan förra valet 2014, då för Miljöpartiet.

Generellt är det en stor sak för mig att skriva under såna där försäkransdokument, eftersom de faktiskt betyder något för mig. Ett sådant är inte bara ett papper, vilket som helst. När jag skriver på så förpliktigar det. Då binder jag upp mig samvetsmässigt.

Kandidatförsäkran för MP låg hemma på skrivbordet i många dagar innan jag till slut lyckades skriva på. Det hade hänt så mycket i svensk politik och med Miljöpartiet. Jag hade sett hur partiet betett sig och vilka förslag som antogs till valmanifestet, beslut som jag ansåg var uppåt väggarna. Sedan hade jag ju också opponerat mig en del offentligt och sagt att jag inte höll med om vissa saker. Om jag mot all förmodan skulle komma in, skulle jag kunna arbeta med de andra miljöpartisterna som tyckte radikalt annorlunda? Mycket tvivel och funderingar blev det.

Till slut skrev jag på och skickade in pappret. Om jag kommer ihåg rätt så uppgav jag till slut en avvikande åsikt, att jag var emot könskvotering. Det hade jag faktiskt till och med stått i plenum och argumenterat emot på en MP-kongress. Att i alla fall markera emot något av det jag ogillade kändes viktigt, men egentligen borde jag skrivit dit mer.

Nu ska jag alltså skriva under motsvarande för MED och läget är ett helt annat. Jag har verkligen ansträngt mig för att hitta nån liten ynka fråga som jag kan anmäla avvikande åsikt i, en fråga i vilken jag skulle gå emot partilinjen om jag ställdes inför en omröstning i riksdagen. I nuläget kan jag dock inte hitta någon fråga.

Vår politik är klok, men jag har också en förståelse för att i många svåra frågor finns inga idealvägar. I många fall finns det bara mindre bra politiska beslut och vägar att ta som sedan kommer att behöva testas, utvärderas och korrigeras, om de inte visar sig fungera väl nog. Sedan finns frågor där partiets åsikt för mig inte spelar någon större roll. Visserligen föredrar jag exempelvis principiellt republik före monarki, men det är verkligen inget som är en show-stopper för min del. Jag klarar ändå att framföra åsikten för partiets räkning, att vi vill bevara monarkin som den ser ut idag, eftersom jag förstår argumenten.

Det känns oerhört skönt! Jag har inte för en sekund ångrat att jag lämnade MP och att jag gick med i Medborgerlig Samling (som då hette Borgerlig Framtid).

Tillbaks till valet 2014: Jag deltog i provvalet i Stockholms län för Miljöpartiet och fick en del röster, trots att jag var ganska okänd. När riksdagslistan sattes så kom jag med på den (plats 20 på listan), även om jag flyttades ner en aning från min placering i provvalet.

När jag stod där i båset på valdagen och skulle stoppa i valsedlarna i kuverten så gick det inte. Jag kunde inte, med samvetet i behåll, stoppa i valsedeln för MP i valet till riksdagen; den valsedel som jag själv stod med på. Partiet var inte värd min röst helt enkelt. JAG var inte värd min röst! I kommunvalet (där jag stod på andra plats på listan) och i landstingsvalet röstade jag dock MP.

Blankt har jag aldrig någonsin röstat i ett val och kommer sannolikt inte heller att gör. Så vad blev det i riksdagsvalet istället? Jo det blev Centerpartiet, för att de åtminstone inte var så galna som Miljöpartiet när det gällde kön och identitetspolitik. Samt för att de inte ignorerar hållbarhetsfrågor och förstår att näringsliv och företagande spelar roll för Sveriges utveckling.

Med andra ord har jag inte gett mitt stöd till den sittande regeringen, vilket känns väldigt bra. Men jag ångrar min röst på Centerpartiet eftersom partiet i flera avseenden har tagit över Miljöpartiets mer utopiska syn och sätt att driva politik på. Deras gränslöshetstänk gällande migrationsfrågor är problematisk och deras floskliga utspel de senaste åren om fler poliser och ökad trygghet är plågsamma att bevittna. Det är bara tomma, populistiska ord. Det är inte modigt och ansvarsfullt att ”svänga” när media (!), andra partier, för att inte tala om invånarna, redan kommit till insikt för länge sedan. Bra politiker och partier följer sin moraliska kompass och agerar i tid – särskilt när de själva sitter vid makten! – för bästa möjliga utfall.

Som jag skrivit tidigare upplever jag att jag har hamnat lite ute i kylan nu som opinionsbildare bara för att jag är partipolitiskt anknuten just till MED och inte ett annat parti. Men när jag tänker på det lite djupare är priset att betala ändå överkomligt. Jag har inte bara suttit och surat och gnällt på att alla andra ska ändra sig eller göra något. Istället har jag valt att vara med att bygga upp ett nytt politiskt alternativ som jag med gott samvete kan och vill rösta på i valet 2018. Det är inte fy skam.

Från klok individ till oönskad inkräktare

Jag talar om mig själv. Det hann bli ungefär 5 år för mig i Miljöpartiets tjänst i Sollentuna kommun. I februari 2016 gick jag ut med att jag lämnar mina kommunpolitiska uppdrag och även partiet.

Lokalt i kommunen agerade Miljöpartiet vettigt. På nationell nivå spårade det däremot ur allt mer tyckte jag. Jag hade förstås kunnat – som många andra gjorde – strunta i riksnivån och fokusera lokalt. Men jag kunde inte låta bli att bry mig. I slutet av 2015 hade jag blivit så trött på att bara vara kritisk emot vad partiet gjorde och längtade efter att få jobba för något. Därför bestämde jag mig för att lämna MP för det relativt nystartade Borgerlig Framtid (som nu har bytt namn till Medborgerlig Samling, MED) som passade mycket bättre för mig med de åsikter och synsätt jag hade. Efter partibytet har jag upplevt en stor förändring i hur jag ses som person, vilket är intressant.

När jag var miljöpartist var jag i den offentliga debatten känd som ”den bångstyriga miljöpartisten”, ”den kloka miljöpartisten”, ”MP-kritikern”. Jag var omtyckt av många. De hejade på mig när jag gav partiet eller dess representanter en omgång kritik. Jag sågs som en spännande person, värd att träffa eller bjuda in. Nu har jag känslan av att var jag än hamnar så ses jag inte längre som en individ, utan som en gående reklampelare för mitt parti. Som någon som vill sprida propaganda. Att upplåta nån som helst plats för mig, är att upplåta plats för – eller till och med att stötta – mitt parti. Med andra ord: Jag är mitt parti.

Visserligen är jag med i ett nytt politiskt parti, men jag är fortfarande lika mycket jag, en individ, med egna tankar och funderingar om saker och ting. Det jag bytte var parti – inte personlighet eller åsikter. Ingen stöttade Miljöpartiet genom att umgås med mig förut. Det rimliga borde vara att ingen heller stöttar Medborgerlig Samling om man umgås med mig idag.

Inte alla människor resonerar så här förstås, men märkbart många. Det är jobbigt, särskilt eftersom jag är en person med stark integritet eller vad man nu ska kalla det. Jag ogillar att bli inplacerad i fack och har ett stort behov av att få vara mig själv och oberoende. Jag är och kommer förbli för mig själv först och främst, oavsett om jag är politiskt aktiv eller inte.

När jag berättade om det här för en god vän och partikollega kommenterade han det med att nog är en ganska djupt rotad svensk attityd, att det som är okänt är lite läskigt och de flesta vill därför hålla avstånd till det. Och då menade han det nya partiet. Det ligger kanske något i det. Ändå är det märkligt då många vet vem jag är redan sedan länge. Tror de seriöst att jag sålt ut mig själv helt nu bara för att jag är med i att försöka bygga upp ett nytt parti i Sverige?!

Under min tid som miljöpartist och kommunpolitiker var det aldrig någon som misstänkte mig för att vara partisk på grund av det. Att jag var aktiv i Miljöpartiet var bara något positivt. Betänk att en skillnad då jämfört med nu var att då var jag med i ett riksdagsparti och hade även formell makt lokalt som förtroendevald i kommunen. Nu däremot är jag med i ett litet parti som få känner till och som är helt utan formell makt. Att jag skulle utgöra ett större ”hot” idag än förut känns aningen ologiskt.

I sammanhanget kan det vara intressant, som kontrast, att nämna att när man är i politiken och faktiskt innehar någon högre maktposition, som till exempel riksdagsledamot eller minister, är bemötandet väldigt annorlunda. Då fjäskas det för en och man jagas som ett djur av PR-vargarna på organisationer, företag o.s.v. Deras syfte är både att försöka påverka makthavarna, men de vill också ”använda” dem i sin kommunikation för att skryta med, ”kolla vilka kontakter vi har och därigenom makt”. Undantaget är Sverigedemokraterna, som fortfarande ses som paria och ja, alla vet vad som händer om man bryter den oskrivna regeln att stanna borta från dem.

Flera i vårt parti Medborgerlig Samling vittnar tragiskt nog om problem i sitt privatliv när andra har fått reda på att de är med i ett politiskt parti och att det just är Medborgerlig Samling, ett nytt politiskt parti. Vissa har blivit åthutade av sina arbetsgivare att de inte får uttrycka partisympatier öppet. Vissa har till och med varit tvungna att byta jobb för att kunna jobba för partiet ideellt, alltså vid sidan av sitt jobb. Det här med att lyckas skilja mellan åsikt, person och arbetsinsats är tydligen extremt svårt – åtminstone när det gäller vissa partier.

Det man kan konstatera av allt detta är att de hinder vi partiaktiva möts av inte bara är rent politiska. Det finns betydligt fler som handlar om hela våra liv, det sociala och arbetslivet. Vissa får betala ett stort pris för att kunna dra ett litet strå till stacken. Signalen som blinkar framför en hela tiden är en röd varningslampa: ”Våga inte engagera dig! Du kan förstöra din karriär och ditt liv!”. Vissa personer har varit ärliga nog att säga det rakt till mig, i all välmening. De har avrått mig från att göra det jag gör.

Teorin om demokrati är fin, men i praktiken är det betydligt svårare. Utan människor som vågar och vill bidra till de politiska partierna, och därmed ta allt det negativa med det, så blir det ingen förändring.

Vi i partiet är en samling människor från samhällets alla hörn som gått ihop, i demokratins namn, för att arbeta för ett gemensamt syfte och mål. Vi lever bara de friheter som vi borde ha enligt lag. Om det inte är vanliga människor med vanliga jobb som ska hålla demokratin uppe, folkstyret, genom de politiska partier som vårt valsystem bygger på, vem/vilka ska det då? Jo då kvarstår en liten begränsad politikerelit. Är det så vi vill ha det?

Säkerhet och trygghet måste komma först

Igår skrev jag i Dagens Samhälle om hur det blivit en sport att inom politiken slingra för att lyckas se ut som man kan ge allt åt alla. Det är oklart vad partierna egentligen prioriterar. Idag kom på sätt och vis ett svar från Miljöpartiet. De skriver på SvD Debatt med rubriken ”Dags att sätta planeten först”.

Jag tycker att miljörelaterade frågor är viktiga, men jag mår dåligt när jag ser deras artikel. Att vi ens kan bry oss så mycket om miljöfrågor i Sverige är för att vi har (haft?) uppnått ett så stabilt och tryggt land med stort välstånd. Jag vill helt enkelt inte att ett parti som inte klarar att se detta viktiga samband, ska styra landet.

Nu är inte tiden för partier med ett snävt fokus utan brett. Vi håller på att tappa det vi tar för givet i Sverige.

De som bor i stadsdelen Husby utanför Stockholm kan snart inte längre handla mat, för att handlarna där ger upp. Innan nyår stängde handlarna ner ett tag i protest mot all kriminalitet som drabbat dem, på grund av att polisen saknar resurser att bekämpa den.

Det bor faktiskt människor i Husby, och som inte kommer att beskyddas av Rysslands polis, eller Finlands, eller Portugals. De har bara Sveriges polis – eller sina egna medborgargarden och i förlängningen domstolar och andra konstellationer som kan komma att utvecklas, vilket kommer söndra samhället.

I Malmö har utredningskapaciteten inom polisen för grova brott tagit slut. Nu sätts knarkspanare bakom skrivbordet för att utreda mord, vilket så klart i sin tur lämnar fri lejd för knarkhandlare.

-Det är helt vansinnigt. Polisledningen säger att vi ska öka närvaron i brottsutsatta områden och jaga kriminella. Och så drar man i praktiken in de enda som är riktigt effektiva när det gäller att jaga upp buset, säger en erfaren Malmöpolis.

Det här är ingen barnlek. Detta händer i fina Sverige.

En ”moralisk stormakt” som inte tar hand om sin egen befolkning är inte mycket till stormakt utan mer nån sorts uppblåst ego som löpt amok. Vi har inte valt våra politiker för detta, utan för att de ska göra kloka avvägningar och ta helhetsansvar för landet, dess invånare och de resurser vi ger dem tillgång till.

Poliserna flyr sina jobb. Kriminella nätverk har etablerat sig. Folket tappar tilltron och slutar anmäla brott. När det gått för långt, när för mycket av trygghet och säkerhet raserats, kommer det bli mycket svårt att vända om.

Försvar, polis och rättsväsende tillhör statens kärnuppgifter. Det är grunden till allt annat; till vår höga utbildningsgrad i Sverige, till att vi kan handla med varandra, få mat på bordet, ta fram nya innovationer, och till att vi ens kan arbeta med miljöfrågor.

Självklart kan man i en debattartikel välja ett fokusera på en enskild fråga och sedan uppge sina åsikter i andra frågor på andra ställen. Men i det allvarliga läge vi befinner oss i bör man åtminstone signalera att man vet att det finns andra frågor som bekymrar medborgarna och som spelar roll för hela samhällets utveckling.

Rätt sak och fokus i rätt tid. Vi ska absolut arbeta med klimatfrågan och miljön. Men vi ska inte lägga mycket kraft och resurser på det att vi blir av med det som utgör grunden för vårt välstånd och vår frihet, det som gör att vi kan jobba med dessa frågor överhuvudtaget.

Det är MP-ledningen som krisar

Det har stormat kring Miljöpartiet den senaste tiden. Många undrar, med all rätt, var partiet står egentligen värderingsmässigt. Sättet man har försökt att krishantera på har snarare väckt fler frågor än besvarat några gamla.

När Mehmet Kaplan (MP) lämnade sin ministerpost på grund av tvivelaktiga kontakter inom extrema kretsar valde Miljöpartiets språkrör att lägga allt krut på att förklara hur bra Kaplan är som person. Det gav konstiga signaler, som om huvudsaken var att rädda någon sorts heder för Kaplan. Medborgarna är inte intresserade av vem som gillar vem. De vill förstås göra sig en bild själva och höra vad språkrören anser i sakfrågorna det handlar om. Det handlar om politik och inte kompisskap.

När Yasri Khan (MP) sedan skulle intervjuas om Kaplan ville han inte ta den kvinnliga journalisten i hand. Fridolin sa sig då vara oförstående till att det fanns något problematiskt med den uteblivna handskakningen. Khan var först nominerad av valberedningen till att ingå i partistyrelsen. Men efter att händelsen spritts i media var Khan plötsligt inte längre betrodd och övertalades om att avstå från att kandidera till partistyrelsen. Var Khan inte en bra person att stötta så som Kaplan? Tydligen inte, enligt någon sorts oförståelig MP-logik.

Det var bara ett axplock av senaste tidens märkliga och motsägelsefulla händelser och uttalanden. Kontentan är att det svårt att se någon som helst röd tråd i Miljöpartiets agerande i den här soppan. Att till exempel som Fridolin gjorde, upprepa igen och igen att ”Kaplan är humanist, antirasist och feminist”, säger faktiskt ungefär noll var partiet står. Det är bara etiketter.

Oklarheterna borde göra att strålkastarljuset riktas mot partiets ledning.

Ledningen i ett parti är helt avgörande för hur partiet utvecklas. De tidigare språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson hade egna idéer och pekade ut en riktning i vilken de tyckte att Miljöpartiet borde förändras. Språkrören var dessutom i sig själva bra exempel på det som de själva propagerade för. De var trovärdiga i sina roller.

Under Åsa Romsons och Gustav Fridolins ledning har partiet enligt min mening istället flutit ut och bara ”blivit”. Det handlar både om innehållet i partiets politik och när det gäller vilket exempel ledarna visar i form av agerande och retorik.

När det gäller krishantering och den bild av partiet som syns utåt har stödfunktioner inom partiet så som pressekreterare, kanslipersonal och strateger en stor påverkan på det som görs. Och här finns uppenbarligen också stora brister. Även när det gäller dessa och deras arbete vilar ett tungt ansvar på just högsta ledningen.

Kanske allvarligast på lång sikt för partiets överlevnad, är att med Romson/Fridolin som språkrör har en klyfta skapats mellan den lokala nivån i partiet och riksnivån. På många ställen lokalt känner man inte igen sig längre i det man ser av partiet i media och det som hörs från partiets högsta representanter.

Miljöpartiet som nu fladdrar runt utan en stabil grund är inte längre ett oppositionsparti. Partiet sitter med i regeringen och styr landet. Känns det tryggt? Nej. För att vinna medborgarnas (men även sina egna medlemmars) förtroende, krävs en tydlig ideologisk plattform att stå på samt förtroendeingivande representanter som det går att lita på. Det har inte Miljöpartiet.

Min bedömning är att utan att byta språkrör nu kommer Miljöpartiet inte ha en chans i nästa val.

Miljöpartiet ungdomsförbundet eller riksdagspartiet

Miljöpartiet höll kongress i Örebro den 12-14 juni. Där hade vi ett debattpass som skulle handla om demokrati, lika rättigheter och migration. Debatten dränktes helt av propaganda för att inrätta ”individualiserad föräldrarförsäkring” (en med 50-50 uppdelning av dagarna och som inte går att överföra till någon annan).

bild (25)Anledningen till detta var en motion som var inlämnad av partiets ungdomsförbund, Grön Ungdom (GU). Cirka varannan talare var från GU och de talade för sin motion. Debattiden gick och gick och knappt några andra ämnen fick plats. Även ett par stycken i partiets feministfalang var uppe och stöttade motionen.

Det var svårt att uppfatta att man befann sig på Miljöpartiets kongress och inte på kongress hos Feministiskt Initiativ. Det kändes inte bra.

När jag för ett par år sedan försökte starta upp en GU-avdelning lokalt besökte ett av språkrören från GU i Stockholmsregionen oss på ett möte. Han berättade att GU inte var som andra ungdomsförbund och hade sin egen agenda. De drev istället den politik som moderpartiet stod för. Detta har på ett par år vänts 180 grader.

Nu har GU fått för sig att individualiserad föräldrarförsäkring är ”feministiskt”. Eftersom Miljöpartiet är ett ”feministiskt parti” måste partiet driva frågan, oavsett andra argument, oavsett av vad folket i Sverige tycker. Punkt. Annars är man feg. Att vi för precis ett år sedan bestämde på kongressen att under denna mandatperiod arbeta för en tredelad föräldrarförsäkring anses irrelevant (en tredjedel till vardera föräldern samt en som kan förfogas fritt över). Att det finns olika sorters feminism verkar inte heller accepteras.

Man har svårt att inte imponeras av GU:s välplanerade påverkansarbete. All cred till dem för det. Men det är beklagligt för partiet att de tar så stor plats. En stor mängd oorganiserade delegater på kongressen har inte något att sätta emot, särskilt inte på kort varsel. Och media hakar på och målar upp en bild av att GU:s politik är Miljöpartiets.

Redan förra året kuppade GU igenom att ha jämställdhet, eller snarare ”feminism”, som ett extra, fjärde, fokusområde inför valet. Kuppa är kanske ett hårt ord när det ändå var ett demokratiskt beslut på kongressen. Men jag upplever att det var så det var. Man hade som delegat ingen aning om hur hård propaganda det fördes för detta väl på plats på kongressen. Det var svårt att inte uppfatta det som att alla andra delegater tyckte precis som dem. Det var först i efterhand som polletten trillade ner hos mig att GU låg bakom det.

Miljöpartiets stora fokus på feminism inför valet, särskilt Åsas Almedalstal om de lata vita männen, var en av anledningarna till att det gick så dåligt i valet i höstas. Det är min egen syn, men det visade även partiets egen valutvärdering.

GU:s motion om individualiserad föräldrarförsäkring röstades ner, om än inte med jättestor majoritet. Jag var nästan lite chockerad efter omröstningen. För innan kongressen hade jag inte trott att detta ämne skulle ta någon plats alls, och definitivt röstas ner tydligt. Men ju längre tiden gick på kongressen, desto mer osäker blev jag och funderade. Har partiet tagits över av ungdomsförbundet?

Så är det förstås inte. Men ju mer jag tänker på den aspekten med ungdomsförbund kan man konstatera att partiet ibland beter sig lite åt det hållet. Naivt. Extremt. På kongressen klubbade vi massor av förslag och utredningar, politikutveckling som partistyrelsen nu ska göra. Hur många tänkte på helheten? Genomförbarheten? Realismen? Det gjorde i alla fall partistyrelsen på kongressen. De kämpade verkligen tappert och gjorde kloka inspel i sakfrågorna. Det var samma sak på förra årets kongress. Partistyrelsen var klippan då med.

Det är viktigt att ha långsiktiga och stora visioner. Men det är helt nödvändigt att göra skillnad på de långsiktiga visionerna och dagspolitiken. Det är inte alls självklart och uppenbart vad som ska göras idag för att kunna nå visionerna på sikt.

Hörde från en klok partikollega följande resonemang: för varje fråga partiet är ”värst” i, det vill säga går längst och trycker på allra hårdast, så skrämmer vi bort en del. Få väljare är extrema i alla frågor. Det betyder att om vi är extrema på många områden kommer vi till slut inte ha några väljare kvar. Miljöpartiet kan alltså inte vara värst på allt – om vi nu vill få några röster.

Det viktigaste behöver förstås inte vara att ha makt och få röster. Miljöpartiet har tidigare haft en roll som påtryckarparti. Men detta är ändå ett ställningstagande partiet behöver göra hela tiden: vill vi vara extrema och påverka andra som har makt att ta beslut åt det hållet vi vill? Eller vill vi också ha egen makt för att själva kunna påverka besluten? Genom att vara för extrema kommer vi inte lyckas med det senare.

När det gäller kongressen var det på det stora hela ändå en bra kongress. De beslut som togs var i de allra flesta fall vettiga, enligt min syn. Och det var jätteroligt att träffa och prata med så många miljöpartister.

Jag börjar känna mig lite mer varm i kläderna och förstå hur det hänger ihop nu med motioner, val av personer till poster och så vidare. Det är steg ett för att kunna påverka mer framöver, vilket jag så klart vill göra. Det är därför jag är med i ”leken”, det vill säga i politiken.