miljöpartiet

Säkerhet och trygghet måste komma först

Igår skrev jag i Dagens Samhälle om hur det blivit en sport att inom politiken slingra för att lyckas se ut som man kan ge allt åt alla. Det är oklart vad partierna egentligen prioriterar. Idag kom på sätt och vis ett svar från Miljöpartiet. De skriver på SvD Debatt med rubriken ”Dags att sätta planeten först”.

Jag tycker att miljörelaterade frågor är viktiga, men jag mår dåligt när jag ser deras artikel. Att vi ens kan bry oss så mycket om miljöfrågor i Sverige är för att vi har (haft?) uppnått ett så stabilt och tryggt land med stort välstånd. Jag vill helt enkelt inte att ett parti som inte klarar att se detta viktiga samband, ska styra landet.

Nu är inte tiden för partier med ett snävt fokus utan brett. Vi håller på att tappa det vi tar för givet i Sverige.

De som bor i stadsdelen Husby utanför Stockholm kan snart inte längre handla mat, för att handlarna där ger upp. Innan nyår stängde handlarna ner ett tag i protest mot all kriminalitet som drabbat dem, på grund av att polisen saknar resurser att bekämpa den.

Det bor faktiskt människor i Husby, och som inte kommer att beskyddas av Rysslands polis, eller Finlands, eller Portugals. De har bara Sveriges polis – eller sina egna medborgargarden och i förlängningen domstolar och andra konstellationer som kan komma att utvecklas, vilket kommer söndra samhället.

I Malmö har utredningskapaciteten inom polisen för grova brott tagit slut. Nu sätts knarkspanare bakom skrivbordet för att utreda mord, vilket så klart i sin tur lämnar fri lejd för knarkhandlare.

-Det är helt vansinnigt. Polisledningen säger att vi ska öka närvaron i brottsutsatta områden och jaga kriminella. Och så drar man i praktiken in de enda som är riktigt effektiva när det gäller att jaga upp buset, säger en erfaren Malmöpolis.

Det här är ingen barnlek. Detta händer i fina Sverige.

En ”moralisk stormakt” som inte tar hand om sin egen befolkning är inte mycket till stormakt utan mer nån sorts uppblåst ego som löpt amok. Vi har inte valt våra politiker för detta, utan för att de ska göra kloka avvägningar och ta helhetsansvar för landet, dess invånare och de resurser vi ger dem tillgång till.

Poliserna flyr sina jobb. Kriminella nätverk har etablerat sig. Folket tappar tilltron och slutar anmäla brott. När det gått för långt, när för mycket av trygghet och säkerhet raserats, kommer det bli mycket svårt att vända om.

Försvar, polis och rättsväsende tillhör statens kärnuppgifter. Det är grunden till allt annat; till vår höga utbildningsgrad i Sverige, till att vi kan handla med varandra, få mat på bordet, ta fram nya innovationer, och till att vi ens kan arbeta med miljöfrågor.

Självklart kan man i en debattartikel välja ett fokusera på en enskild fråga och sedan uppge sina åsikter i andra frågor på andra ställen. Men i det allvarliga läge vi befinner oss i bör man åtminstone signalera att man vet att det finns andra frågor som bekymrar medborgarna och som spelar roll för hela samhällets utveckling.

Rätt sak och fokus i rätt tid. Vi ska absolut arbeta med klimatfrågan och miljön. Men vi ska inte lägga mycket kraft och resurser på det att vi blir av med det som utgör grunden för vårt välstånd och vår frihet, det som gör att vi kan jobba med dessa frågor överhuvudtaget.

Det är MP-ledningen som krisar

Det har stormat kring Miljöpartiet den senaste tiden. Många undrar, med all rätt, var partiet står egentligen värderingsmässigt. Sättet man har försökt att krishantera på har snarare väckt fler frågor än besvarat några gamla.

När Mehmet Kaplan (MP) lämnade sin ministerpost på grund av tvivelaktiga kontakter inom extrema kretsar valde Miljöpartiets språkrör att lägga allt krut på att förklara hur bra Kaplan är som person. Det gav konstiga signaler, som om huvudsaken var att rädda någon sorts heder för Kaplan. Medborgarna är inte intresserade av vem som gillar vem. De vill förstås göra sig en bild själva och höra vad språkrören anser i sakfrågorna det handlar om. Det handlar om politik och inte kompisskap.

När Yasri Khan (MP) sedan skulle intervjuas om Kaplan ville han inte ta den kvinnliga journalisten i hand. Fridolin sa sig då vara oförstående till att det fanns något problematiskt med den uteblivna handskakningen. Khan var först nominerad av valberedningen till att ingå i partistyrelsen. Men efter att händelsen spritts i media var Khan plötsligt inte längre betrodd och övertalades om att avstå från att kandidera till partistyrelsen. Var Khan inte en bra person att stötta så som Kaplan? Tydligen inte, enligt någon sorts oförståelig MP-logik.

Det var bara ett axplock av senaste tidens märkliga och motsägelsefulla händelser och uttalanden. Kontentan är att det svårt att se någon som helst röd tråd i Miljöpartiets agerande i den här soppan. Att till exempel som Fridolin gjorde, upprepa igen och igen att ”Kaplan är humanist, antirasist och feminist”, säger faktiskt ungefär noll var partiet står. Det är bara etiketter.

Oklarheterna borde göra att strålkastarljuset riktas mot partiets ledning.

Ledningen i ett parti är helt avgörande för hur partiet utvecklas. De tidigare språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson hade egna idéer och pekade ut en riktning i vilken de tyckte att Miljöpartiet borde förändras. Språkrören var dessutom i sig själva bra exempel på det som de själva propagerade för. De var trovärdiga i sina roller.

Under Åsa Romsons och Gustav Fridolins ledning har partiet enligt min mening istället flutit ut och bara ”blivit”. Det handlar både om innehållet i partiets politik och när det gäller vilket exempel ledarna visar i form av agerande och retorik.

När det gäller krishantering och den bild av partiet som syns utåt har stödfunktioner inom partiet så som pressekreterare, kanslipersonal och strateger en stor påverkan på det som görs. Och här finns uppenbarligen också stora brister. Även när det gäller dessa och deras arbete vilar ett tungt ansvar på just högsta ledningen.

Kanske allvarligast på lång sikt för partiets överlevnad, är att med Romson/Fridolin som språkrör har en klyfta skapats mellan den lokala nivån i partiet och riksnivån. På många ställen lokalt känner man inte igen sig längre i det man ser av partiet i media och det som hörs från partiets högsta representanter.

Miljöpartiet som nu fladdrar runt utan en stabil grund är inte längre ett oppositionsparti. Partiet sitter med i regeringen och styr landet. Känns det tryggt? Nej. För att vinna medborgarnas (men även sina egna medlemmars) förtroende, krävs en tydlig ideologisk plattform att stå på samt förtroendeingivande representanter som det går att lita på. Det har inte Miljöpartiet.

Min bedömning är att utan att byta språkrör nu kommer Miljöpartiet inte ha en chans i nästa val.

Miljöpartiet ungdomsförbundet eller riksdagspartiet

Miljöpartiet höll kongress i Örebro den 12-14 juni. Där hade vi ett debattpass som skulle handla om demokrati, lika rättigheter och migration. Debatten dränktes helt av propaganda för att inrätta ”individualiserad föräldrarförsäkring” (en med 50-50 uppdelning av dagarna och som inte går att överföra till någon annan).

bild (25)Anledningen till detta var en motion som var inlämnad av partiets ungdomsförbund, Grön Ungdom (GU). Cirka varannan talare var från GU och de talade för sin motion. Debattiden gick och gick och knappt några andra ämnen fick plats. Även ett par stycken i partiets feministfalang var uppe och stöttade motionen.

Det var svårt att uppfatta att man befann sig på Miljöpartiets kongress och inte på kongress hos Feministiskt Initiativ. Det kändes inte bra.

När jag för ett par år sedan försökte starta upp en GU-avdelning lokalt besökte ett av språkrören från GU i Stockholmsregionen oss på ett möte. Han berättade att GU inte var som andra ungdomsförbund och hade sin egen agenda. De drev istället den politik som moderpartiet stod för. Detta har på ett par år vänts 180 grader.

Nu har GU fått för sig att individualiserad föräldrarförsäkring är ”feministiskt”. Eftersom Miljöpartiet är ett ”feministiskt parti” måste partiet driva frågan, oavsett andra argument, oavsett av vad folket i Sverige tycker. Punkt. Annars är man feg. Att vi för precis ett år sedan bestämde på kongressen att under denna mandatperiod arbeta för en tredelad föräldrarförsäkring anses irrelevant (en tredjedel till vardera föräldern samt en som kan förfogas fritt över). Att det finns olika sorters feminism verkar inte heller accepteras.

Man har svårt att inte imponeras av GU:s välplanerade påverkansarbete. All cred till dem för det. Men det är beklagligt för partiet att de tar så stor plats. En stor mängd oorganiserade delegater på kongressen har inte något att sätta emot, särskilt inte på kort varsel. Och media hakar på och målar upp en bild av att GU:s politik är Miljöpartiets.

Redan förra året kuppade GU igenom att ha jämställdhet, eller snarare ”feminism”, som ett extra, fjärde, fokusområde inför valet. Kuppa är kanske ett hårt ord när det ändå var ett demokratiskt beslut på kongressen. Men jag upplever att det var så det var. Man hade som delegat ingen aning om hur hård propaganda det fördes för detta väl på plats på kongressen. Det var svårt att inte uppfatta det som att alla andra delegater tyckte precis som dem. Det var först i efterhand som polletten trillade ner hos mig att GU låg bakom det.

Miljöpartiets stora fokus på feminism inför valet, särskilt Åsas Almedalstal om de lata vita männen, var en av anledningarna till att det gick så dåligt i valet i höstas. Det är min egen syn, men det visade även partiets egen valutvärdering.

GU:s motion om individualiserad föräldrarförsäkring röstades ner, om än inte med jättestor majoritet. Jag var nästan lite chockerad efter omröstningen. För innan kongressen hade jag inte trott att detta ämne skulle ta någon plats alls, och definitivt röstas ner tydligt. Men ju längre tiden gick på kongressen, desto mer osäker blev jag och funderade. Har partiet tagits över av ungdomsförbundet?

Så är det förstås inte. Men ju mer jag tänker på den aspekten med ungdomsförbund kan man konstatera att partiet ibland beter sig lite åt det hållet. Naivt. Extremt. På kongressen klubbade vi massor av förslag och utredningar, politikutveckling som partistyrelsen nu ska göra. Hur många tänkte på helheten? Genomförbarheten? Realismen? Det gjorde i alla fall partistyrelsen på kongressen. De kämpade verkligen tappert och gjorde kloka inspel i sakfrågorna. Det var samma sak på förra årets kongress. Partistyrelsen var klippan då med.

Det är viktigt att ha långsiktiga och stora visioner. Men det är helt nödvändigt att göra skillnad på de långsiktiga visionerna och dagspolitiken. Det är inte alls självklart och uppenbart vad som ska göras idag för att kunna nå visionerna på sikt.

Hörde från en klok partikollega följande resonemang: för varje fråga partiet är ”värst” i, det vill säga går längst och trycker på allra hårdast, så skrämmer vi bort en del. Få väljare är extrema i alla frågor. Det betyder att om vi är extrema på många områden kommer vi till slut inte ha några väljare kvar. Miljöpartiet kan alltså inte vara värst på allt – om vi nu vill få några röster.

Det viktigaste behöver förstås inte vara att ha makt och få röster. Miljöpartiet har tidigare haft en roll som påtryckarparti. Men detta är ändå ett ställningstagande partiet behöver göra hela tiden: vill vi vara extrema och påverka andra som har makt att ta beslut åt det hållet vi vill? Eller vill vi också ha egen makt för att själva kunna påverka besluten? Genom att vara för extrema kommer vi inte lyckas med det senare.

När det gäller kongressen var det på det stora hela ändå en bra kongress. De beslut som togs var i de allra flesta fall vettiga, enligt min syn. Och det var jätteroligt att träffa och prata med så många miljöpartister.

Jag börjar känna mig lite mer varm i kläderna och förstå hur det hänger ihop nu med motioner, val av personer till poster och så vidare. Det är steg ett för att kunna påverka mer framöver, vilket jag så klart vill göra. Det är därför jag är med i ”leken”, det vill säga i politiken.

Miljöpartiet och mansfrågor

Idag när jag städade hemma hittade jag en kopia av Miljöpartiets programtext som antogs vid partiets bildande 1981. Tänkte att jag skulle få mig ett gott skratt när jag läste den – det var ju trots allt rätt länge sedan och saker och ting förändras. Men jag blev överraskad över hur bra den var. Och hur mycket av partiets grundtankar som finns kvar i det nuvarande partiprogrammet. Det gäller dock inte allt. En sak är det som handlar om kön och jämställdhet.

Jag kom att tänka på en insändare jag gjorde i Miljöpartiets tidning ”Grönt” nr 2, 2011. Det var nästan fyra år sedan nu. Den hade titeln ”Miljöpartiet bör driva mansfrågor”. Ni kan läsa den nedan (klicka på bilden så blir den större).

Grönt - MP och mansfrågor

När jag läser texten nu känns den ganska utspelad. Det blev inte som jag ville. Det gick snarare i motsatt riktning när det gäller Miljöpartiet. Och dessutom hade jag fel i att något annat parti skulle plocka upp bollen om mansfrågor. Snarare tycker jag att de flesta partier har gått åt ett mer kollektivistiskt håll i synen på könen, där gruppindelningen och behandlingen utifrån kön har blivit starkare (har skrivit lite mer om det här). Och det har blivit än mer polariserat och bilden av kvinnor som offer har förstärkts.

När det gäller kön och jämställdhet är jag väl mer av en ”gammel-miljöpartist” (jmf gammel-moderat) som gillade partiet bättre som det var förut i just denna fråga. Då det pratades om jämställdhet och inte feminism i vilken kvinnan anses underordnad per default i alla situationer. Då jämställdhet handlade om att frigöra människor. Då målet var att man ska få vara som man är, oavsett varför man är som man är. Och att man ska bli behandlad utifrån den man är, inte utifrån hur någon tror att man är d.v.s. utifrån fördomar. Detta sägs vara målet idag också. Men när strävan självt är så fullt av fördomar, då är det mycket svårt att se målet skymta ens där långt borta i horisonten bakom allt annat.

Jag gillar devisen ”att driva jämställdhetskampen på ett jämställt sätt”, som jag också har med i insändaren. Vi behöver se hur både kvinnor och män har det. Det är att handla på ett jämställt sätt redan på vägen mot jämställdheten.

Frågan om jämställdhet är starkt kopplat till föreställningar och attityder människor har. Dessa påverkas också av det man gör för att försöka öka jämställdheten. Därför anser jag att frågan om jämställdhet inte är lämpad för att drämma till med storsläggan på (stora omfattande åtgärder eller som exempelvis könskvotering där man döms utifrån kön). Då riskerar man skada mer än man förbättrar.

Jämställdhet tycker jag drivs bäst framåt med små medvetna steg som värnar de grundvärden vi vill se växa. Det gör vi bland annat genom att se båda könen och deras förutsättningar, ur deras perspektiv.

Reflektioner från Miljöpartiets kongress

Jag var på Miljöpartiets kongress i början på juni i år. Den stora saken på kongressen var att partiets valmanifest skulle antas. Partistyrelsen hade gjort ett hästjobb för att ta fram ett förslag till manifest. De hade försökt hålla igen på valmanifestets längd och formuleringarna var bra. De hade också, i de flesta fall, kloka tankar om de förslag på ändringar som kommit in och skulle behandlas på kongressen.

Jag var där för min partiförenings räkning, Miljöpartiet Sollentuna. Det var min första kongress och det gick efter omständigheterna väl, även om det var väldigt stressigt och stundtals förvirrat när det inte var riktig ordning på papprena och informationen till delegaterna. Med mig till kongressen hade jag partiföreningens synpunkter som vi i Sollentunas lilla delegation på fyra personer skulle framföra. Det gjorde vi i form av yrkanden, i diskussion, vi var med på utskott och jag gjorde också ett framförande på 2 min i plenum om att vi i partiföreningen inte kunde rösta ja till könskvotering av privata börsbolagsstyrelser.

Hur blev resultatet då? Jag är lite bekymrad över hur mycket som till slut kom med i valmanifestet. T.ex. att ”stora idrottsevenemang ska sändas i kanaler som är tillgängliga utan särskild avgift”. Hur ska det gå till? Hur mycket är vi beredda att offra för det? Det kommer onekligen behöva tas resurser från annat för detta.

Allt kokar ner till prioriteringar. Och däri ligger min andra kritik. När jag som väljare läser detta manifest är det svårt att utröna vilka saker partiet värderar allra högst och allra minst är beredd att kompromissa bort i ett potentiellt samarbete. Partiets tre prioriterade frågor är klimat, nya jobb och skola. Men jag personligen tycker inte det framgår med tillräcklig tydlighet vad som är viktigast i en förhandlingssituation.

Manifestet ser jag som ett sorts kontrakt mellan oss och våra väljare. Det är inte ett visionsdokument för 10-20 år framåt (det har vi partiprogrammet till) utan ett valmanifest för nästa mandatperiod på 4 år. Det är det här vi kommer att utvärderas mot inför nästa val. Förutsatt att vi hamnar i regeringsställning och faktiskt har en rimlig chans att få igenom det vi vill. Då är det lite olyckligt att riskera göra för många besvikna genom att lova för mycket, men också genom att blanda ihop vision och mer konkret nutidspolitik. Det senare är något som partiet tyvärr gör lite för ofta tycker jag. Det måste framgå med all tydlighet vad som är vad: mål på kort sikt och mål på lång sikt.

Just eftersom det handlar om en så kort period (politiskt) som 4 år anser jag att till exempel att tillväxt-skrivningen inte skulle ha varit med, ”Vi vill utveckla ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt”. Och det var också partistyrelsens förslag, men kongressen tyckte annorlunda. Jag ser personligen inget fel med frasen, men att den skulle bli en stor guldgruva för dem som inte gillar MP som helhet var lätt att förutspå. Istället för att låta tillväxtfrågan vara den långsiktigt inriktade fråga som den är, blev denna fråga nu till huvudfråga i media. Och sanningen är ju att Miljöpartiet inte har någon färdig modell för hur hela samhällets ekonomiska system ska se ut för att vara långsiktigt hållbart. Det är synd att det blev så här just nu, även om jag inte misströstar. Förr eller senare kommer alla partier anamma denna ambition. Det är bara en tidsfråga när det sker.

Det finns också mycket bra i valmanifestet, som jag ser det. Det går inte att skriva ner allt här. Men om jag ska nämna några saker: att det ska vara lätt att starta och driva företag är en hjärtefråga för mig. I manifestet finns med att regelbördan måste minska och sjuklöneansvaret ska avskaffas för små företag. Mer personal i skolan och fler medarbetare i vården och äldreomsorgen är investeringar i framtiden, förutom att det skapar jobb idag. Överhuvudtaget är skolan en jätteviktig fråga och där har vi mycket bra. Mer innovationsupphandlingar är bra, för att driva på teknikutvecklingen. Sedan det som handlar om arbetstid, som friår och att vi ska börja jobba med att sänka arbetstiden, det tycker jag är bra saker. Däremot är jag för lite kunnig för att se när och hur exakt detta skulle kunna bli verklighet. Och om det egentligen skulle varit med i detta valmanifest eller inte, enligt resonemanget jag fört ovan.

Många uttrycker att partiet har gjort en ”vänstersväng”. Det håller jag med om, tyvärr. Som t.ex. i frågan om vinster i skolan, även om det finns olika tolkningar av vad det som står i manifestet faktiskt betyder. Men också när det handlar om jämställdhet. Jag blev än mer varse på kongressen att ”feminismen” tagit över i frågor som vanligen skulle sägas handla om jämställdhet och jämlikhet. Det kunde jag acceptera – OM feminismen hade handlat om jämställdhet och jämlikhet. Men den hårda retoriken kring kön, att man säger hur grupper är och behandlar dem utifrån statistik eller rena fördomar, det är inte jämställdhet. Det är inte att behandla människor utifrån hur de är. Det är kollektivistisk feminism. Jämställdhet för mig är en frihetsfråga. Det handlar om att komma bort från att bli bedömd för sitt kön, inte motsatsen. Och det handlar om att se ALLA människors problem, inte bara gruppen kvinnors.

Det bästa med själva kongressen var att vi fyra som åkte dit för partiföreningens räkning lärde känna varandra riktigt bra. Det näst bästa var Fridolins tal. Han hade varit och ”nallat i regeringens papperskorg”, som var full med utredningar, och till och med utredningar för att utreda vad som redan hade utretts. Det handlade om klimatfrågan och han gjorde det riktigt bra. Budskapet var att vi inte behöver vänta på ännu mer utredningar för att börja agera. Det går att göra mycket redan nu.

Därför är jag miljöpartist

Jag har fått höra flera gånger ”är du säker på att du är miljöpartist?” och liknande, vilket jag tolkar som att jag inte passar in i mallen som just de har på vad en miljöpartist är. Vad det betyder att vara miljöpartist kan variera förstås. Så jag tänkte att det kunde vara på sin plats att förklara varför jag valt att engagera mig i just Miljöpartiet. Så här kommer en lista på sådant jag gillar med Miljöpartiet:

  • Miljöpartiet vågar vara visionärt och är ett långsiktigt politiskt alternativ.
  • Miljöpartiet vågar ta skiten och sätter politiken före att vara bekväma och följsamma.
  • Miljöpartiet är en relativt ny rörelse och är i utveckling (vilket jag tycker ett parti borde vara, jämt).
  • Miljöpartiet har stark intern medlemsdemokrati. Det finns möjlighet att påverka partiet och dess politik.
  • Miljöpartiet har högt i tak. Intern debatt och olikheter tillåts.
  • Miljöpartiet är pragmatiskt och är inte lätt placera på vänster-högerskalan (en skala jag visserligen ogillar starkt eftersom den är så förenklad. Jag föredrar att se politiken som att den har många dimensioner).
  • Miljöpartiets främsta mål är att få igenom sin politik. Samarbeten styrs inte av principer, utan av vad som kan åstadkommas. Och partiet kan tänka sig regera med olika partier (så har det i alla fall varit, och jag vill att det ska förbli så. Är emot blockpolitik).
  • Miljöpartiets viktigaste målsättning är ett hållbart samhälle. Här finns massor av delområden (omställning till förnybar energi, mot kärnkraft, för en giftfri miljö med mera)
  • Miljöpartiet är EU-kritiskt (även om synligheten av detta har minskat). Makten ska vara så nära folket som möjligt.
  • Miljöpartiet driver integritetsfrågor.
  • Miljöpartiet värnar småföretagen, innovation och utveckling av ny teknik.
  • Miljöpartiet anser skolfrågor vara mycket viktiga, och utbildningsfrågor överhuvudtaget. Och anser det ska finnas möjligheter att byta bana senare i livet.
  • Miljöpartet tycker att jämlikhet och jämställdhetsfrågor är viktiga.
  • Miljöpartiet är intresserade av vad lyckoforskningen har att bidra med till politiken.

När det gäller partiets åsikter i alla sakfrågor håller jag däremot inte alltid med. Och jag tycker inte att allt alla miljöpartister gör eller tycker är bra. Men det skulle gälla oavsett vilket parti jag skulle vara med i. Och jag beklagar verkligen att många representanter för partier ger sken av att de skulle vara helt överens med allt deras parti gör och tycker.  Detta avskräcker människor från att engagera sig politiskt. Med det sagt är det förstås också lämpligt att jag bidrar med en lista på saker jag tycker borde ändras eller utvecklas med Miljöpartiet eller deras politik:

  • Jämställdhetsfrågan behöver börja drivas på ett mer jämställt sätt och en bättre retorik behöver användas. Det är inte feminism som är målet, utan jämställdhet. Sedan föredrar jag en mer liberal jämställdhetspolitik än kollektivistisk vänster-dito. Jag vill t.ex. inte se kvotering av bolagsstyrelser.
  • Partiet måste se alla meningsmotståndare som människor och respektera dem på lika villkor (tänker särskilt på SD:are med sympatisörer). Påverkar andra i önskad riktning gör man inte genom att förskjuta dem, ignorera dem eller liknande. Att vara en motpol till SD får inte vara ett mål i sig. Det måste handla om vad partierna tycker i olika sakfrågor och deras värderingar.
  • Migrationspolitiken behöver propageras för på ett bättre och mer sakligt sätt. Den här frågan har kommit att användas för att dela upp människor: de som tycker ”rätt” (som partiet mfl) och de andra. Vi är alla så mycket större och mer komplexa än att vi ”är” vårt ställningstagande i en enda fråga. Vi måste tala om det som förenar oss, där vi tycker lika. Så för vi människor närmre varandra.
  • Partiet kan ibland vara lite för teknik/utvecklingsskeptiskt i vissa frågor. Pragmatismen måste sträcka sig dit också.
  • Tillväxtkritiken behöver bli tydligare och en ny politik utvecklas. Alltså lite mer klassiska gröna frågor.

Jag drog mig länge för att engagera mig för att jag inte ville ha en etikett på mig. Jag vill inte att andra ska resonera likadant som jag gjort. För fler borde engagera sig politiskt. Vår demokrati behöver det. Så jag tänker fortsätta visa att man kan vara sig själv, ha egna åsikter och samtidigt vara aktiv politiskt och driva utvecklingen framåt tillsammans med andra inom ramarna för ett parti.