meritokrati

Strävan efter (jäm)likhet har skadat Sverige

Du-reformen i slutet på 60-talet var en ändring som låg i tiden. Att säga DU istället för att använda andra och olika titlar var en till synes rättvis och harmlös förändring, men när den jämlikhetssträvan, eller snarare likhetssträvan, som ligger bakom har spridit sig till allt fler områden, har det fått stora och allvarliga konsekvenser. Den riskerar nu att rasera hela grunden på vilken vårt moderna samhälle står.

Kunskapen som hot istället för räddning

”Kunskap är makt” sägs det och det ligger mycket i det. De individer som förstår och kan saker får genom detta fördelar som andra inte har. Baserat på strävan att ställa alla människor på samma nivå med samma makt och möjligheter, så har kunskapen behövt devalveras.

För att komma bort från kunskapens makt, har arenor där kunskapen står i centrum behövt omstöpas till att fokusera på annat. De som besitter kunskap eller erfarenhet har behövt plockas ner från denna sorts auktoritet. För att göra det har osynliga maktordningar konstruerats, som kan användas som verktyg. Tyngden i det någon säger avgörs av en mer eller mindre omfattande maktordningsanalys, som är subjektiv och kan ändras enligt godtycke och behov.

Den mest lämpade och kunnige ska inte längre inneha en roll eller utföra en uppgift, utan det ska avgöras utifrån ”rättvisa” baserad på en analys av attribut och grupptillhörighet. Istället för att diskutera sakfrågor vänds nu uppmärksamheten mot vem som startat en diskussion, vem som deltar i den och med vilken intention. Har den rätt att uttala sig? Ska man lyssna på det den säger överhuvudtaget? Det avgörs av kön, hudfärg, bakgrund, religion, sammanhang o.s.v. Principen om så kallad meritokrati (att den mest lämpade eller kunnige ska utföra ett jobb eller uppdrag) har ersatts med principer om representation som ska åstadkommas genom kvotering.

Vad ska då de inkvoterade med mindre erfarenhet och kunskap bidra med istället? Jo, åsikter. När Jordan B Peterson hos Skavlan i TV berättade vad vetenskapen kommit fram till som handlar om kön, kläckte Centerns partiledare Annie Lööf ur sig: ”ja, men jag tycker annorlunda”. Detta är ett uttryck för en oförmåga att skilja på kunskap och åsikter, något som blir allt vanligare. I vår tid kan man ”tycka ner” fakta. Att ifrågasätta detta paradigm tolkas som att man ser ner på andra människor.

Det här kommer till uttryck i att kunniga personer, eller de som sysslar med vetenskap, forskning och fakta, pekas ut som hemska och onda personer. Jordan B Peterson är ett bra exempel. Han ses som ”kontroversiell” och ibland ett rent samhällshot, trots att han bara är en enda människa, som det går att prata med och lugnt resonerar med hänvisningar till forskning och fakta. En i Sverige som råkat ut för detta är Tino Sanandaji.

Analys och resonemang kräver tankar. Tankar kräver logisk förmåga, vilket underlättas av erfarenhet och kunskap. Känslor har däremot alla oavsett ålder, intelligens och förmåga. Vill man få fler att delta överallt oavsett sammanhang, är det lämpligt att flytta fokus från tankar till känslor, vilket också har skett. Vem som helst kan idag kallas för ”expert”, för vi är ju alla känslomässigt på samma nivå och vad vi tycker ska spela lika stor roll.

Känslor är personliga och i dem finns inget rätt och fel. Känner man sig utsatt eller diskriminerad finns ingen som kan motbevisa en, eftersom känslorna tillmäts så stor betydelse. Den som känner sig förorättad har rätten på sin sida bara genom att anklaga någon. Yttrandefriheten, som tidigare innebar en rätt att yttra sig även om andra inte höll med, har transformerats till att innebära en rätt att uttrycka sig så länge ingen annan tar illa vid sig av vad man säger.

Den som anses stå på en högre nivå sägs ha ett ”privilegium” och blir därmed skyldig till det som händer den på en lägre nivå, ”offret”. Med det synsättet är det inte konstigt att det vurmas så mycket för verkliga förövare i vårt samhälle. Bråkar en elev i skolan, är det samhällets och alla andras fel. Det har gått så långt att privatpersoner som sätter sig upp mot brottslingar genom att försvara sig eller sin egendom, kan räkna med att bli bötfällda medan de verkliga brottslingarna går straffria. Och lärare som försöker skapa ordning i skolan för att kunna utföra sitt jobb, straffas för det.

Skolan har blivit en utjämnings-anstalt

På ingen arena har denna omstöpning av samhället blivit tydligare än just i skolan. Från att förmedla kunskap som mänskligheten tillskansat sig och att lära elever att tänka själva, har det övergripande målet allt mer blivit att jämna ut olikheter mellan elever. Eftersom det är en biologisk/fysiologisk omöjlighet att alla ska anpassa sig efter de som lär sig mest och fortast, har kraven och förväntningarna på eleverna behövt sänkas för alla. Kunskapsmassan att ta till sig har krympt och mer tid och kraft läggs på att hitta sätt att få det att se ut som om alla lyckas lika bra.

Eftersom alla är lika värda och har lika rätt, så ska eleverna inte bara bestämma vad det är de ska lära sig, de ska också bestämma hur de ska göra det. Elevinflytandet i skolorna ses som allt viktigare. Elever antas inte heller kunna lära sig något om de inte har roligt – att ha roligt kan ju alla barn även om de inte kan lära sig så mycket. Läroplanerna har blivit luddigare och lärarna behövs inte heller på samma vis, inte som lärare i alla fall. De har blivit ”coacher” istället för kunskapsförmedlare. Målet är att förmedla till varje elev att de kan lika mycket som alla andra, oavsett hur verkligheten är. Viktigare är att förmedla ”värdegrunden”, om hur man med diverse krumbukter kan lägga mer av det egna ansvaret någon annanstans genom hänvisning till orättvise-tänk och kränkthet.

Jämlikhet är inte detsamma som lika utfall 

Allt detta sker i en anda av jämlikhet, men att vi människor ser varandra som jämlikar är något helt annat än att alla ska vara lika. Att hjälpa människor som har det svårt är något annat än den likhetssträvan som vi sett i samhället de senaste tiotals åren. Viljan att radera ut alla skillnader har nu gjort att mattan håller på att dras undan för kunskap, vetenskap och samhällets nödvändiga auktoriteter.

Detta har underminerat viktiga mänskliga drivkrafter som byggt samhället så starkt och välmående som det blivit. Om man tar bort betydelsen av en utbildning eller att inneha kunskap , varför ska man då kämpa för att skaffa sig det? Om man tar bort betydelsen av att vara laglydig, varför ska någon då försöka vara det? Om man tar bort det personliga ansvaret, varför ska något ta det?

Vi ackumulerar hela tiden ny kunskap, fakta och erfarenheter, som kan användas för att göra samhället bättre – om vi väljer det. När kunskap och fakta värderas lägre och de som besitter kunskapen till och med pekas ut som onda, kan vi varken skapa nytt eller förvalta det vi redan har byggt upp. Istället för att lägga kraft på och förbättra verksamheters resultat, slösas resurser bort på att räkna människor i olika grupper och peka ut och ”hjälpa upp” offer. Det här driver på konflikter och polarisering som skadar den tillit mellan människor som behövs för att få samhället att fungera.

Utan rättmätiga auktoriteter som upprätthåller bland annat rättssamhället, så som polisen, så är den absoluta grunden i samhället i fara. När vi inte gör kunskapsbaserade utredningar utan istället innehållsfattiga och politiskt färgade sådana som ”känns” bra och rätt, så tas inte välgrundade politiska beslut. Ja konsekvenserna är många. Det jag tagit upp är bara några få utvalda exempel.

Hela samhället håller på att vändas upp-och-ner i och med detta. Det som är viktigt håller på att göras oviktigt och vice versa; det mindre viktiga sätts i centrum.

Den väg Sverige är inne på nu är skadlig och vi måste vända om. Steg ett är att inse att  allt har en påverkan i ett större perspektiv. Vilken kultur är det egentligen som odlas av beslut som tas? Det som kan se bra och rätt ut i en situation kan i större omfattning och på sikt när det tillämpas på andra situationer och områden, få stora allvarliga konsekvenser som kommer att ta lång tid att reparera.