Det socioekonomiska mantrat

Sverige blir alltmer brokigt och splittrat. Orsaken till det är den stora invandringen. Regeringen och många av deras bundsförvanter, kämpar dock hårt för att detta faktum inte ska sättas i belysning.

Sedan början av 2000-talet har Sveriges befolkning ökat med 1,4 miljoner personer, en ökning på 16 procent. Antalet utlandsfödda 2019 var över 2 miljoner personer, varav en stor del kommer från länder med kultur, religion och samhällsstrukturer som skiljer sig från Sveriges. Andelen med utländsk bakgrund (dvs utrikes födda eller är födda i Sverige med två utrikes födda) är nu 25,5 procent, dvs en av fyra.

Trots att detta inte är någon hemlighet försöker en stor del av medierna och det politiska ledarskiktet i Sverige hålla uppe en fasad om att ingen stor förändring av landet pågår. En bärande del av strategin är att försöka kontrollera språket och problemställningarna. I detta påverkansarbete är de så kallade ”socioekonomiska faktorerna” centrala.

En socioekonomisk fasad

Alla problem, eller utmaningar som de ofta benämns numera, påstås handla om skillnader i utbildning, yrke och inkomst. Den 27 feb skrev Daniel Suhonen en ledartext i Aftonbladet om brott och gängkriminalitet som var kliniskt ren från spår av migrationen: ”Det är inte gener eller kultur som föder denna brottslighet utan ekonomisk fattigdom i ett samhälle som abdikerat.” Om våldsdådet i Vetlanda har Stefan Löfven redan konstaterat att ”det här är inte en migrationsfråga” trots att personen som misstänks för brottet är afghansk medborgare som fått stanna genom gymnasielagen.

Överallt i det politiska arbetet används det socioekonomiska mantrat. Varför sker det brott? De är fattiga och jobben är få. Varför är det stök i skolorna? Varför ökar segregationen och det blir fler ”utsatta områden”? För lite skattepengar har satsats. Bostäderna är dåliga. Ungdomarna saknar fritidsaktiviteter. De av polisen kategoriserade ”utsatta områdena”, där det är svårt att upprätthålla lagen, kallas nu av regeringen för ”socioekonomiskt utsatta” områden, för att förstärka narrativet.

Ojämlikheten pekar ut offer som måste tas om hand

Det socioekonomiska rastret är finurligt. Sådant som utbildningsnivå och inkomster går relativt enkelt att mäta och jämföra mellan människor och här finns såklart alltid något att påvisa. Dessutom är dessa parametrar neutrala och enkla att tala om, jämfört med känsligare och betydligt mer komplexa sådana som handlar om etnicitet, religion, kultur och normer.

När olikheter finns i de socioekonomiska parametrarna, tolkas det som en ojämlikhet. Offer kan då pekas ut, vilket kräver mer omhändertagande från politiskt håll, vilket i sin tur kräver mer pengar att jobba med och därmed högre skatter. Att arbeta med jämlikheten, eller snarare olikheten mellan människor, blir universallösningen på alla problem som existerar.

Inte nog med det, till varje pris ska det förhindras att några tankar går till att det finns skillnader i normer och värderingar som har med ursprung, religion och kultur att göra. Björnen får inte väckas! Men det börjar bli allt svårare att hålla uppe den socioekonomiska fasaden och förhindra att andra perspektiv dyker upp.

Allt fler sprickor i den socioekonomiska fasaden

Den klanbaserade kriminaliteten med utländskt ursprung har länge förnekats, men flöt upp till ytan när biträdande Rikspolischefen i höstas talade ur skägget i SR Ekots lördagsintervju. Skolor har visat sig ha kopplingar till religiös extremism och elever riskerar att utsättas för radikalisering. Hedersvåld och förtryck har länge viftats bort och de som lyft frågan har rasiststämplats. Den stora omfattningen av problemen och opinionstrycket har till slut tvingat vår politiska ledning att befatta sig med dem. Men att kultur och ursprung är en faktor försöker man fortfarande inte låtsas om.

Det må vara jobbigt för regeringen när verkligheten kommer i kapp den, men för befolkningen är det en lättnad.

Dags för ärlighet och att se verkligheten som är

Alla i Sverige vet att landet är under stor förändring, och att det handlar om mer än förändring i människors inkomst och utbildning. Det ser och hör folk med egna ögon och öron. Just därför är det irriterande och provocerande när politiska makthavare utgår utifrån sina egna inskränkta eller rent av påhittade perspektiv.

Nog för att det socioekonomiska känns tryggt för regeringen att syssla med, eftersom det ger den möjlighet att i jämlikhetens namn ta hand om svaga offer. Det ger också respit att slippa ta i svåra frågor. Men att fokusera på detta och bortse från andra viktiga pusselbitar för att förstå vad som händer i samhället, blir ansvarslöst. Det ger förstås inte heller något bra underlag till att bedriva politik.

Ärlighet och klarsyn är en förutsättning för att befolkningen ska ha förtroende för landets politiska makthavare. Det krävs också för en sund utvecklingen av landet. Om politik bedrivs som i en parallell verklighet, om beslut inte bygger på en nykter och sann bild, så finns det ingen chans att nå de resultat som önskas.