Sverige största per capita-givare till Gröna klimatfonden

I år går 1 miljard kronor av våra skattepengar till FN:s Gröna klimatfond (GCF), via biståndsmyndigheten SIDA. Sverige är det femte största givarlandet i världen i absoluta tal. Här är lite info om fonden, utifrån research och frågor jag ställt till Utrikesdepartementet, UD. Jag reflekterar även lite om det, längst ner.

Fonden etablerades vid FN:s klimatmöte i Cancun 2010 och blev fullt operationell först 2015. Syftet med den är att hjälpa utvecklingsländer att nå sina åtaganden under Parisavtalet. Det handlar om utsläppsminskningar av växthusgaser samt klimatanpassning. Fondens medel kanaliseras via ackrediterade genomförandeorganisationer.

Sverige har nu valt att fördubbla det ekonomiska bidraget, till 8 miljarder kronor över fyra år (för 2020-2023). I denna vända med påfyllning av pengar till fonden valde 31 länder att bidra. De största givarländerna är Japan, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Sverige. Det största givarlandet per capita är Sverige.

Vad har fonden åstadkommit hittills? Den har allokerat ca 7,2 miljarder USD till 159 klimatprojekt i världen. Enligt UD förväntas detta minska klimatutsläppen motsvarande sammanlagt 1,2 miljarder ton CO2 utsläpp. Det kan jämföras med totala utsläppen i världen som är i storleksordningen 36 miljarder ton CO2 per år. Det sägs även ha förbättrat levnadsvillkoren för 407 miljoner människor.

En orsak till att Sverige ger så mycket pengar uppges vara att i kraft av femte största givaren till fonden får Sverige en permanent styrelseplats, och sägs därmed kunna påverka mer vart pengarna går. Med sin position kan Sverige också arbeta för ökad transparens och effektivitet i fondens arbete, samt motverka korruption och oegentligheter.

Samma resonemang, att det ger makt och inflytande, framförs som orsak till att Sverige ger så mycket bistånd generellt. Det klargjorde den nye biståndsministern från MP, Per Olsson Fridh, nyligen i en TT-intervju när han tillträdde: ”Det ger ju oss en enormt viktig och central roll”. Och han menar att biståndet hänger nära samman med utrikespolitiken.

Sverige har som mål att ge 1 procent av vår BNI (bruttonationalinkomst) i bistånd. Det betyder i år ca 52 miljarder kronor i bistånd. En stor del går till FN. Förutom Sverige har endast Norge och Luxemburg 1-procentsmål.

Kommentar

Det finns många aspekter i detta som tål att diskuteras. Steg ett är i alla fall att informera sig och bli medveten om vad Sverige faktiskt lägger pengar på.

Att vi som land arbetar med att minska klimatutsläpp utomlands, istället för att inrätta drakoniska åtgärder mot oss här i Sverige, är åt rätt håll. Vi i Sverige kan inte lösa hela de globala klimatproblemen här. Frågan är om detta är vägen framåt, då det inte är utvecklingsländerna som står för de största utsläppen (se nedan).

Det vore bra att ifrågasätta om denna strategi för biståndet är den rättr, att Sverige försöker ”köpa” sig makt, både inom FN och i världen, för våra skattepengar. Varför? Varför behövs denna makt ute i världen? Den löser inga problem på hemmaplan.

Denna fond är inte det enda sammanhanget där Sverige stödjer miljö- eller klimatåtgärder. Det finns många sådana. Närmast denna ligger en annan liknande fond, Globala miljöfonden (GEF), från 1992. Den är, tillsammans med Gröna klimatfonden, en del av klimatkonventionens finansiella mekanism. EU har också fonder som sysslar med klimatomställning. Här om dagen godkände riksdagen också coronafonden, dvs att EU ska ta lån, vilket kommer att kosta oss 150 miljarder kr, för att andra länder ska kunna få stimulansbidrag. Pengarna ska bland annat gå till gröna investeringar och tillväxt. Ska vi prioritera alla dessa områden, och vara störst och bäst överallt?

Det är ingen naturlag att Sverige ska vara största per capita-givare till Globala klimatfonden, eller till exempel största givaren av alla länder till UNHCR. Det väljer vi, om vi väljer det.