Katerina Janouch

Katerina Janouch som oberoende kandidat på riksdagslistan

Medborgerlig Samling (MED) har valt att sätta in Katerina Janouch, författare men numera även opinionsbildare, på plats 11 på partiets riksdagslista. På listan står hon som oberoende kandidat. Detta är en sorts valteknisk samverkan mellan partiet och Janouch; något jag är glad och stolt över!

Hur man arrangerar en riksdagslista är helt fritt. Man kan varva personer från olika partier på listan eller ha personer på listorna som inte är del av partier. Detta är inget nytt eller okänt utan har gjorts förut. Till exempel valdes Mauricio Rojas in som ”oberoende liberal” på Folkpartiets lista 2002. Alf Svensson, då i partiet KDS, valdes in i riksdagen 1985 genom en valteknisk samverkan med Centerpartiet. Han stod alltså på centerns lista. Man kan ha en kändislista eller vad som helst, bara man följer de regler som finns när det gäller registrering av kandidater m.m.

Att Janouch är oberoende kandidat betyder att hon kommer att ha en fristående roll. Detta gäller även från partiets håll gentemot henne. Hon är inte medlem i MED eller talar för partiet och kan inte heller på demokratisk väg påverka det.

Skulle MED sätta in vem som helst på listan? Självklart inte. Partiet delar många åsikter med Janouch. Hon lyfter särskilt frågor som rör de grundläggande värden som samhället bygger på, som yttrandefrihet, jämställdhet och demokrati. Att hon står på vår lista är för att vi kommer att ge varandra draghjälp.

Vi är medvetna att Janouch är ett rött skynke för vissa. Hon har mod och integritet och därtill ett driv som betydligt fler skulle behöva i Sverige för att komma framåt i både samhällsdebatten och inom politiken. Med det konstaterandet: står partiet därmed bakom allt Janouch säger och tycker? Nej, det står hon för själv.

Janouch och partiet tycker inte lika om allt. Men det gör ju inte ens vi som är med i Medborgerlig Samling och står på riksdagslistan. På vår lista finns alltifrån libertarianer, liberaler och liberalkonservativa till konservativa. Till och med gamla konservativa socialdemokrater återfinns på listan. Alla är vi individer med lite olika syn, men som verkar under samma paraply och jobbar för att utveckla Sverige i en gemensam riktning.

Janouch har berättat att för att orka säga det hon vill och göra det hon tycker måste göras, så brukar hon föreställa sig att hon är Leif GW Persson. Jag känner inte till Leif GW så väl, så jag brukar tänka mig att jag är Janouch istället för att uppbåda ett större mod. Dessutom övar hon mig i att acceptera att jag kan hålla med om någon i sak, även om den inte uttrycker sig på samma sätt som jag själv skulle göra.

Att göra skillnad mellan vad man säger och hur man säger något är det många i dagens samhälle som behöver öva på. Alltför ofta fastnar vi i metadebatter, d.v.s. i debatter om debatten. Då kommer vi aldrig att framåt till en ökad förståelse och till att argumenten verkligen får möta varandra.

Annonser

Den ofrivillige opinionsbildaren

I gårdagens Opinion Live på SVT medverkade två poliser som är aktiva på sociala medier, och frågan var huruvida det var lämpligt eller inte att de är det, och vad de i så fall får säga.

Poliser ska inte vara opinionsbildare” hörs från en del, i betydelsen: ni borde hålla tyst om det ni ser och hör. Men vad ÄR en opinionsbildare? Det verkar ha skett en glidning mot att det räcker att öppna munnen för att man ska ses som en opinionsbildare.

Örebropolisen Peter Springare skulle bara ha varit en privatperson som uttryckte sina personliga åsikter så länge andra inte hade plockat upp det han sade och spridit, kommenterat, upprörts och hyllat. Detsamma gäller Katerina Janouch.

Visst har Janouch redan sedan tidigare ett visst mått av kändisskap. Hon är mer känd än en godtycklig invånare i Sverige. Men hon är ändå en privatperson. Hon blev inte den där stora opinionsbildaren som hon framställs som förrän andra började uppmärksamma det hon skriver och delat hennes åsikter med ris eller ros. Riktig fart tog det när hon blev intervjuad i tjeckisk TV.

Den intervjun hade lika gärna kunnat passera obemärkt, precis som alla andra tiotusentals händelser och intervjuer som sker varje dag runt om i världen. Men nej, det gick tydligen inte. Det skulle analyseras, sågas och spridas, för att göra diverse poänger. Som så ofta numera hoppade etablerad media in i ankdammen och körde vidare på sociala-medier-logiken. De tyckte detta var SÅ viktigt att de till och med ansåg det befogat att ta frågan om Janouchs ”Sverigebild” till självaste statsministern för bedömning. Var detta Janouchs fel?

På motsvarande sätt börjar allt fler som bara bidrar med fakta om något, ses som opinionsbildare – om några nu plockar upp denna fakta, börjar kommentera och sprida den. Med denna logik är forskarna de allra största – potentiella – ”opinionsbildarna”. Något känns väldigt snett i definitionen av det ordet och slutsatsen blir alltså: du får säga vad du vill så länge ingen lyssnar eller reagerar. Börjar för många märka vad du säger har du blivit en ”opinionsbildare” och ska tvingas dra ner på det.

Oavsett etikett tycker jag att vore djupt orättvist om andra människor skulle avgöra vilken handlingsfrihet en enskild människa ska ha. Det är orimligt att personen Peter Springare ska behöva anpassa sitt beteende, dvs sluta säga sin åsikt som alla andra, på grund av att andra lyssnar på vad han säger. De som inte vill lyfta fram honom eller inte vill ha mer debatt om det han säger har också alternativet att helt enkelt ignorera det. Går man ut och ”rasar” mot det får han bara fler ”opinionsbildar-poäng”.

Ett exempel som togs upp i Opinion Live var att polisen Peppe Larsson förra året vid ett tillfälle sade öppet att de sexuella övergrepp som hade skett på en festival hade utförts av ensamkommande flyktingbarn. I programmet ställdes frågan om han inte skulle ha sagt detta. Advokat Kinora Awrohum, motdebattören, tyckte: nej. Det får politikerna prata om tyckte hon. Ja men politikerna var ju inte på festivalen och såg detta, som Larsson själv. Och om poliserna ska smyga fram den info de bär på till politikerna, hur ska folket om inte de också får ta del av informationen, kunna veta att politikerna hanterar denna fråga på ett bra sätt?

Antingen kom Larsson med en lögn. Då skulle han förstås inte ha sagt det. Eller så var det sant och då ska både politikerna och folket få veta det. Då kan frågan tas vidare till: hur ska denna information nå folket? Tills det finns ett bra svar på denna fråga är det positivt att någon, i detta fall Larsson, bidrar med infon som borde vara en självklarhet att få ta del av.

Hade denna fakta kommit naturligt genom alla tidningar, TV-program, nyheter osv som allt annat vore det inget att diskutera. Men det gör den inte idag. Det är problemet. Poliserna i Opinion Live tar alltså de roller som media, men även politiker, borde ha. Således, allt detta är ett symptom på ett djupare problem.

Tyvärr kan man konstatera att det verkar finnas en hel del människor i Sverige som har problem med fakta, sanning, ärlighet och öppenhet. De verkar inte tro på det demokratiska öppna samtalet som garant för en långsiktigt positiv utveckling av samhället. Lite otäckt att tänka på faktiskt. För vad är alternativet..?