Historia

Outnyttjad mänsklig drivkraft ger samhällsskadliga beteenden

Jag besökte Vasamuséet i Stockholm häromveckan. Att bli påmind om människors hårda liv och slit i gamla tider, i detta fall på 1600-talet, är alltid tankeväckande. Insikten om att människan har en inre drivkraft att inte bara överleva, utan ett behov att kämpa för saker och komma vidare, blir så påtaglig.

När jag jämför då med nu dyker denna fråga upp: Vad händer i ett samhälle där det inte längre finns något att kämpa för? I ett samhälle där röda mattan är utrullad och allt grundläggande bara finns där?

Samhället där mjuka kuddlandningar är norm

Jag tänker förstås på hur vårt samhälle ser ut idag. Mjuka kuddlandningar är idag institutionaliserade. Efter varje misslyckande ges en ny skjuts framåt för en ”svag och utsatt”. Det ges en ny chans, mer sympati, hjälp och pengar.

Här invänder säkert några ”ja men det gäller inte alla, alla får inte massor med hjälp” och det stämmer förstås. Vilka som landar i de största kuddhögarna varierar. I dagens läge ges exempelvis brottslingar mer sympati och stöd än pensionärer. Men jämför man nutiden med gamla tider så är det på det stora hela mycket annorlunda. Idag är kuddlandningarna en princip från det allmännas sida, men principen tillämpas också i samhället i stort.

Synen på människor som offer är en så integrerad del i allt att även om inga verkliga offer finns, så måste sådana ”uppfinnas” och pekas ut, eftersom målet är att tycka synd om och få känna känslan av att hjälpa. Det märkliga här är att denna stora sympati och verkliga problem samexisterar, men ändå löses inte de verkliga problemen. Varför?

Svaret på den frågan kan ligga just i denna utveckling. Eftersom mycket bara finns där för alla, så har dagens människor inte fått öva sig i att slita och kämpa med svåra saker. Här spelar också den höga levnadsstandard vi lyckats bygga upp med hjälp av teknik och ekonomi en stor roll. Det mest grundläggande är redan säkrat. Vad ska man göra då?

De som inte möter motstånd utvecklar inte egenskaper och får inte erfarenheter som stärker dem och deras självförtroende och självkänsla. I dagens samhälle saknar framför allt de yngre generationerna både verktyg och mod att tackla svåra problem och utmaningar. De har helt enkelt inte fått lära sig det. Det leder till att de inte heller får känna den där stora tillfredsställelsen av att ha presterat väl och lyckats med något. Att det här ger negativa effekter på deras välmående är inte särskilt svårt att räkna ut.

Behovet av att känna sig behövd

Tittar man på hur det ser ut i samhället i stort så har det hänt mycket som går i denna riktning. På allt färre ställen i arbetslivet skapar man konkreta saker och gör prestationer som man kan få en kick av och känna sig stolt över. Jobben blir säkrare och färre skadas, men jobben har också blivit mer urvattnade och handlar om kommunikation och abstrakta saker som att ”samverka”, ”nätverka”, ”påverka” medan man ”lever upp till värdegrunden”. Dessa jobb kan man utföra lite hur som helst och fortfarande sägas göra jobbet.

Det är inte förvånande att samhället fylls av tonårsliknande aktivism, då det finns ett stort behov av att känna sig bra och delaktig som inte tillgodoses – och det finns tid att syssla med detta på. Människor tror idag på fullaste allvar att de gjort en stor insats när de skrivit en tweet eller skrivit under på en protestlista där de ”markerat” sitt motstånd mot något. I själva verket har de i princip inte gjort något. Det kräver inget mod och kostar inget varken i tid eller ansträngning.

På ställen ute i världen fängslas eller till och med dödas personer för att de uttryckt sina åsikter. Det finns således definitivt problem i världen att jobba med, även här i Sverige. Men istället sysslar människor här med organiserad anmälnings- och angiveriverksamhet på nätet för att sätta dit personer som uttrycker sig ”fel”. Allt för att angivarna ska få känna känslan av att vara del av något större och tillfredsställelsen av att ha kämpat mot hemska fiender – men som i själva verket då bara är vanliga medmänniskor som säger sin åsikt. Det är enkelt, ger en kick och är riskfritt, i alla fall jämfört med exempelvis att jobba för mänskliga rättigheter ute i världen eller vara volontärer på härbärgen för hemlösa.

Radikalfeminismen är ett annat exempel på skadlig snedtändning, mer ideologisk och utstuderad sådan, orsakad av oanvänd energi som riktas åt fel håll. Kampen fyller ett behov av att känna sig behövd och kämpa för det goda, men sker i en trygg miljö där själva kampen inte är någon riktig kamp.

Det finns otroligt viktiga kamper som skulle kunna föras av feminister, så som att ta sig an religiösa patriarker som härjar i förorterna och begränsar kvinnors frihet, men de fienderna är för svåra. Istället riktar sig radikalfeministerna mot de redan väl agerande jämställda svenska männen. Dessa kommer inte att göra något motstånd, för de beter sig redan väl och att det skulle se illa ut om de öppnar munnen och ifrågasätter. Radikalfeministerna har ingen aning om hur kampen mot de religiösa skulle föras, inte heller klarar de det då modet och förmågan saknas. Att ignorera framstegen i jämställdhetssträvan, så som att kvinnor nu återfinns i alla delar av samhället och även i ledande positioner, blir också en naturlig del i detta. Framsteg som dessa innebär att behovet av kampen minskar och därmed behovet av dem som kämpar. Med andra ord är framstegen inte att hylla, eftersom det är kampen i sig som är målet.

Ett samhälle som går i takt med människans natur ställer krav på människor

Det jag vill säga med den här texten är definitivt inte att vi borde spola tillbaka tiden till då vi inte hade avancerad teknologi, sjukvård, skola och sociala skyddsnät. Däremot tror jag att vi måste vända åter på några punkter och modifiera de principer som vi tillämpar i olika sammanhang.

Den urspårade jämlikhetssträvan måste bort. Lika utfall, det vill säga lika resultat, är helt fel mål att ha för människor. Främst bör människor jämföra sig med sig själva. Att ställa krav, till exempel på elever i skolan, är inte att vara elak utan att respektera dem. Att lyckas med saker till hälften åtminstone är betydligt bättre än att inga krav ställs och därmed ingen möjlighet att kunna lyckas finns. Synen att en människas värde ligger i några abstrakta hierarkier, måste bort. Alla kan och kommer att bidra till samhället. Att välkomna de olika bidragen är att värdesätta dessa människor.

Staten måste backa till att bara syssla med de mest övergripande gemensamma angelägenheterna. Statens roll är inte att bära människor genom livet, styra och peka vart de ska. Det måste inte bara finnas plats för, utan ansvar för människor att själva välja sin egen väg och skapa den åt sig själva. Detta ger naturlig övning och skapar erfarenheter och stolthet. Misslyckanden är en del i läroprocessen.

Dagens civilsamhälle måste åter bli ett riktigt civilsamhälle som bygger på människors drivkraft och behov som de ser omkring sig. Idag är föreningar och organisationer, genom statens och kommuners bidragsgivning, deras förlängda arm vilket förvanskar och styr dem. Det finns en oerhörd kraft i människor som skapar och hjälper andra människor och då menar jag inte genom en stat. Den tillfredsställelse man får av att själv hjälpa till i eller ge stöd till en förening man tycker är viktig, är enormt mycket större än den tillfredsställelse man får genom att ge några extra skattekronor till staten som sedan delar ut dessa pengar någonstans som man inte vet vart eller hur medlen används.

Ett sunt samhällsbygge måste ske med hänsyn tagen till människans natur och dess drivkrafter, annars kommer det förr eller senare spåra ur.

Annonser

Arvet spelar roll

Innan jag skulle ge mig in i smeten i Visby för Almedalsveckan passade jag på att äntligen, för första gången, besöka Roma här på Gotland. Där ligger Svenskbygården, ett museum om de svenskar som på 1700-talet flyttade från Dagö i Östersjön till Ukraina och bildade Gammalsvenskby. År 1929 kom många av dem tillbaks till Sverige, en stor del kom till Gotland.

Det var oerhört sentimentalt att vara där. Att vara en del av den här historien av dessa svenskars öden och slit är så… betydelsefullt för mig! Min farfar Viktor var en av dem som kom hit med sina syskon, sin mamma och pappa. Mitt namn har jag fått från hans mamma, Josefina Utas, som jag aldrig fick träffa men har hört mycket om.

I morse läste jag en text av Johan Hakelius i FOKUS. Den är lång, men jag fastnade särskilt för det jag hört talas om tidigare (har inte läst originalkällan själv) är David Goodharts teorier som försöker förklara den känsla av splittring som inte bara märks av i Sverige, utan i många delar av världen. Han menar att världen består av ”anywheres” och ”somewheres”.

Ekonomisk och kulturell liberalisering har inte gynnat alla. Politiken – från utbildning och skatter till migration – har systematiskt gynnat en viss samhällsgrupp. Goodhart kallar den »anywheres«, »varsomhelstare«. Rörliga, statusstarka människor. Deras identitet bygger inte på plats eller historia, utan på individuell prestation. De som räknats bort är »somewheres«, »någonstansare«. Deras identitet bygger på rötter, traditioner och grupptillhörighet.

Detta intressanta om anywheres och somewheres ekade i mitt huvud idag när jag var i Roma. Trots att det snart var 100 år sedan min farfar kom till Sverige, så känner jag stark samhörighet med dem som kom hit, med min farfar, med hans familj, som är min släkt. Med andra som kom hit och delade samma öde. Jag blir rörd av att det finns en förening som arbetar ideellt med att hålla denna historia levande för eftervärlden. Vad är det jag tillhör? Svårt att säga. Men ATT jag tillhör, det känner jag. När jag träffar någon annan som heter Utas känns det väldigt speciellt och en del traditioner därifrån lever kvar från mina släktingar. Det spelar roll för mig.

Av detta menar jag inte att dra slutsatsen att jag är en ”somewhere”, även om jag till rätt stor del är det. Jag tror alla är lite av båda och i olika sammanhang. Snarare tänker jag på hur viktigt det är med just att få tillhöra, att vara del av olika gemenskaper. Det är djupt mänskligt.

Jag tror det stämmer som Goodhart resonerar och som Hakelius tar upp i texten, att detta är en allt tydligare skiljelinje i dagens samhälle, den mellan anywheres och somewheres. Och jag köper att anywheres har blivit fler och att somewheres därmed blivit tillbakatryckta. Av anywheres framstår somewheres som bakåtsträvande, pinsamma reliker. Gemenskap med något/någon tolkas idag till exempel allt oftare som en skymf mot någon som inte är med i just den gemenskapen. Men detta är ju helt galet. Det finns inte EN enda gemenskap och de är inte i storlek definierade, utan de går kors och tvärs, uppstår och försvinner, kontinuerligt. Det är släkten, bridgeklubben, barndomsgänget, eller personerna i grannskapet, eller landsmännen, eller de som gått i samma skola. Helt enkelt: de som delar något, har något gemensamt.

Människan är till sin natur både nyfiken och trygghetssökande. Genom att förstå och ha länkar till sitt förflutna så kommer man att ha det lättare att hantera framtiden på ett bra sätt. Genom att ha en grund att stå på, en bas, så står man stadigare och vågar utforska. Genom att dela saker uppstår band människor emellan och tillit växer.

Tillbaks till mitt ”arv” i form av min släkts öde: en tillhörighet till allt detta får mig paradoxalt nog inte att känna mig mindre som individ, snarare tvärtom. Det sätter mig i ett perspektiv. Jag ser mig själv i ett litet annat ljus, vilket ökar min självkännedom och jag mår bättre. Det spelar roll helt enkelt för mig. Och varför skulle det inte få göra det?

Skulle nån komma in och kritisera och påstå att det vore destruktivt eller egoistiskt att jag känner som jag gör, så skulle jag resa ragg: LÅT MIN GEMENSKAP FÅ VARA! Jag försöker ta lärdom av detta och lyssna på dem vars gemenskaper spelar roll för dem. Och det borde fler göra, generellt i samhället. Vi är trots allt människor.

Min bestämda övertygelse om jag lyfter blicken till samhällsnivå är att det inte är bra att det kantrar för mycket åt något håll, varken åt somweheres eller anywheres. Dessa två perspektiv är båda viktiga och bra för varandra, som Yin och Yang, som en jämvikt. Men, menar jag, det börjar med somewheres. Hela mänskligheten börjar med förankringar i tiden, hos andra människor, i kulturer, kunskap, språk, en omgivning, en historia. Detta får inte glömmas bort!