feminism

Sverige backar i utvecklingen när identitetsbyggandet blir huvudsak

Invandrade kvinnor som kämpar mot hedersförtryck i Sverige, så som Amineh Kakabaveh (V) eller Maria Hind Alias (S), väcker stora negativa känslor och motarbetas av sina respektive partier. Nu har Amineh till och med uteslutits av Vänsterpartiet.

Med tanke på att deras partier påstår sig värna kvinnors rättigheter och frihet är detta helt ologiskt. Logiskt blir det om man betänker att det inte är sakfrågan det handlar om, utan något annat. Det handlar om att dessa partiaktiva ser fel offer och förövare. Narrativet är fel. Enligt svenska feminister och de politiska partier som kallar sig feministiska, utgör fienden den vite svenske mannen. Utländska män ses däremot som utsatta offer i vårt land, även om de begått hemskheter utomlands i IS namn eller begränsar kvinnor på basis av religiös fundamentalism.

Reaktioner och ageranden som främst syftar till att bygga samhörighet och identitet kring att bekämpa en viss utpekad motståndare kan ses överallt idag. Konsekvenserna av detta blir tyvärr att viktiga nyanser, även själva sakfrågorna, hamnar i skymundan. Själva kampen blir huvudsaken – inte vart man faktiskt vill nå.

Ett annat exempel på detta är Pride och regnbågsflaggan. Pride handlade ursprungligen om att arbeta för genomslag för vissa principer och värden i samhället, så som individuell frihet och inkludering. Nu handlar det allt mer om att mobilisera mot ”fiender” för att stärka den egna identiteten.

Pride Stockholm portade partiet jag är med i, Medborgerlig Samling (MED), både i år och förra året, från att ställa ut i Pride park, baserat på högst luddiga argument. Helt plötsligt var Prides värden om inkludering som bortblåsta. Att det skulle handla om att MED inte stödjer Prides strävan för ökad frihet och rätt för människor att leva som de vill, är bara nonsens. MED är ett livsstilsliberalt parti. Däremot böjer vi oss inte okritiskt inför den nu så populära identitetspolitiken (behandling utifrån grupptillhörighet) och postmoderna teorier om behovet av kollektiv skuldbeläggning av västvärlden, vita män, med flera. Dessutom anser MED att intellektuella samtal och problematisering inte bara får ske utan bör ske, om allt, även känsliga frågor. På grund av ovanstående utgör man tydligen ett hot, trots att det inte på något vis går emot Prides grundvärden.

Att flagga med regnbågsflaggan har också gått från att vara ett aktivt positivt val till ett krav för att signalera att man står på ”rätt” sida. Utebliven flagga vid uppmaning att man ska sätta upp den, tolkas som att man är emot homosexuella och transpersoner etc vilket innebär att man står på ”fel” sida. Att säga nej till dyra HBTQ-certifieringar likaså.

Allt tal om mångfald just nu är ytterligare ett exempel som illustrerar det här fenomenet på ett ganska komiskt sätt. De som säger sig vurma för just mångfald är ofta de allra minst toleranta för olika åsikter hos människor. Med andra ord är de inte främst för mångfald, utan gillar att känna sig som en av dem som tycker mångfald är bra – men bara i teorin.

Ett allt viktigare mål handlar således om identitetsbyggande. Vem vill jag stödja? Vilka tillhör jag? På vilken sida står jag? Att tydligt visa upp var man står blir då centralt. Att samhället förändras så att bra och rätt moral och värderingar får genomslag i praktiken är mindre viktigt.

Att människor behöver känna samhörighet, att de är del av något, är förstås inget nytt, men min hypotes är att detta blir allt starkare drivkrafter i dagens samhälle. Det verkar finnas ett behov som inte tillgodoses på annat sätt, så att det kommer ut i sammanhang där det egentligen inte är särskilt konstruktivt eller bra. Vi verkar råda brist på gemenskaper.

Allt det här är högst problematiskt för samhällsutvecklingen då det gör att viktiga förändringar i samhället inte kommer till stånd. Och än värre: Vi är på väg att förlora viktiga landvinningar som gjorts.

Om det är viktigare att stå på ”mångfaldens sida” än att bidra med faktisk tolerans i handling gentemot andra, så kommer toleransen att minska. Om att bekämpa hedersförtryck bara är en accessoar att posera med på papper eller i trygga sammanhang där inget mothugg ges, så kommer de som vill sprida hedersförtryck att fortsätta kunna jobba ostört. Och om partipolitiken reduceras till vackra ord och signalering för att samla stöd för sitt ”lag”, så kanske man till slut får…. något som liknar Sverige; ett paralyserat land där samhällsproblemen bara växer och växer men inga förmår ställa sig på bromsen och styra in på en annan väg.

Outnyttjad mänsklig drivkraft ger samhällsskadliga beteenden

Jag besökte Vasamuséet i Stockholm häromveckan. Att bli påmind om människors hårda liv och slit i gamla tider, i detta fall på 1600-talet, är alltid tankeväckande. Insikten om att människan har en inre drivkraft att inte bara överleva, utan ett behov att kämpa för saker och komma vidare, blir så påtaglig.

När jag jämför då med nu dyker denna fråga upp: Vad händer i ett samhälle där det inte längre finns något att kämpa för? I ett samhälle där röda mattan är utrullad och allt grundläggande bara finns där?

Samhället där mjuka kuddlandningar är norm

Jag tänker förstås på hur vårt samhälle ser ut idag. Mjuka kuddlandningar är idag institutionaliserade. Efter varje misslyckande ges en ny skjuts framåt för en ”svag och utsatt”. Det ges en ny chans, mer sympati, hjälp och pengar.

Här invänder säkert några ”ja men det gäller inte alla, alla får inte massor med hjälp” och det stämmer förstås. Vilka som landar i de största kuddhögarna varierar. I dagens läge ges exempelvis brottslingar mer sympati och stöd än pensionärer. Men jämför man nutiden med gamla tider så är det på det stora hela mycket annorlunda. Idag är kuddlandningarna en princip från det allmännas sida, men principen tillämpas också i samhället i stort.

Synen på människor som offer är en så integrerad del i allt att även om inga verkliga offer finns, så måste sådana ”uppfinnas” och pekas ut, eftersom målet är att tycka synd om och få känna känslan av att hjälpa. Det märkliga här är att denna stora sympati och verkliga problem samexisterar, men ändå löses inte de verkliga problemen. Varför?

Svaret på den frågan kan ligga just i denna utveckling. Eftersom mycket bara finns där för alla, så har dagens människor inte fått öva sig i att slita och kämpa med svåra saker. Här spelar också den höga levnadsstandard vi lyckats bygga upp med hjälp av teknik och ekonomi en stor roll. Det mest grundläggande är redan säkrat. Vad ska man göra då?

De som inte möter motstånd utvecklar inte egenskaper och får inte erfarenheter som stärker dem och deras självförtroende och självkänsla. I dagens samhälle saknar framför allt de yngre generationerna både verktyg och mod att tackla svåra problem och utmaningar. De har helt enkelt inte fått lära sig det. Det leder till att de inte heller får känna den där stora tillfredsställelsen av att ha presterat väl och lyckats med något. Att det här ger negativa effekter på deras välmående är inte särskilt svårt att räkna ut.

Behovet av att känna sig behövd

Tittar man på hur det ser ut i samhället i stort så har det hänt mycket som går i denna riktning. På allt färre ställen i arbetslivet skapar man konkreta saker och gör prestationer som man kan få en kick av och känna sig stolt över. Jobben blir säkrare och färre skadas, men jobben har också blivit mer urvattnade och handlar om kommunikation och abstrakta saker som att ”samverka”, ”nätverka”, ”påverka” medan man ”lever upp till värdegrunden”. Dessa jobb kan man utföra lite hur som helst och fortfarande sägas göra jobbet.

Det är inte förvånande att samhället fylls av tonårsliknande aktivism, då det finns ett stort behov av att känna sig bra och delaktig som inte tillgodoses – och det finns tid att syssla med detta på. Människor tror idag på fullaste allvar att de gjort en stor insats när de skrivit en tweet eller skrivit under på en protestlista där de ”markerat” sitt motstånd mot något. I själva verket har de i princip inte gjort något. Det kräver inget mod och kostar inget varken i tid eller ansträngning.

På ställen ute i världen fängslas eller till och med dödas personer för att de uttryckt sina åsikter. Det finns således definitivt problem i världen att jobba med, även här i Sverige. Men istället sysslar människor här med organiserad anmälnings- och angiveriverksamhet på nätet för att sätta dit personer som uttrycker sig ”fel”. Allt för att angivarna ska få känna känslan av att vara del av något större och tillfredsställelsen av att ha kämpat mot hemska fiender – men som i själva verket då bara är vanliga medmänniskor som säger sin åsikt. Det är enkelt, ger en kick och är riskfritt, i alla fall jämfört med exempelvis att jobba för mänskliga rättigheter ute i världen eller vara volontärer på härbärgen för hemlösa.

Radikalfeminismen är ett annat exempel på skadlig snedtändning, mer ideologisk och utstuderad sådan, orsakad av oanvänd energi som riktas åt fel håll. Kampen fyller ett behov av att känna sig behövd och kämpa för det goda, men sker i en trygg miljö där själva kampen inte är någon riktig kamp.

Det finns otroligt viktiga kamper som skulle kunna föras av feminister, så som att ta sig an religiösa patriarker som härjar i förorterna och begränsar kvinnors frihet, men de fienderna är för svåra. Istället riktar sig radikalfeministerna mot de redan väl agerande jämställda svenska männen. Dessa kommer inte att göra något motstånd, för de beter sig redan väl och att det skulle se illa ut om de öppnar munnen och ifrågasätter. Radikalfeministerna har ingen aning om hur kampen mot de religiösa skulle föras, inte heller klarar de det då modet och förmågan saknas. Att ignorera framstegen i jämställdhetssträvan, så som att kvinnor nu återfinns i alla delar av samhället och även i ledande positioner, blir också en naturlig del i detta. Framsteg som dessa innebär att behovet av kampen minskar och därmed behovet av dem som kämpar. Med andra ord är framstegen inte att hylla, eftersom det är kampen i sig som är målet.

Ett samhälle som går i takt med människans natur ställer krav på människor

Det jag vill säga med den här texten är definitivt inte att vi borde spola tillbaka tiden till då vi inte hade avancerad teknologi, sjukvård, skola och sociala skyddsnät. Däremot tror jag att vi måste vända åter på några punkter och modifiera de principer som vi tillämpar i olika sammanhang.

Den urspårade jämlikhetssträvan måste bort. Lika utfall, det vill säga lika resultat, är helt fel mål att ha för människor. Främst bör människor jämföra sig med sig själva. Att ställa krav, till exempel på elever i skolan, är inte att vara elak utan att respektera dem. Att lyckas med saker till hälften åtminstone är betydligt bättre än att inga krav ställs och därmed ingen möjlighet att kunna lyckas finns. Synen att en människas värde ligger i några abstrakta hierarkier, måste bort. Alla kan och kommer att bidra till samhället. Att välkomna de olika bidragen är att värdesätta dessa människor.

Staten måste backa till att bara syssla med de mest övergripande gemensamma angelägenheterna. Statens roll är inte att bära människor genom livet, styra och peka vart de ska. Det måste inte bara finnas plats för, utan ansvar för människor att själva välja sin egen väg och skapa den åt sig själva. Detta ger naturlig övning och skapar erfarenheter och stolthet. Misslyckanden är en del i läroprocessen.

Dagens civilsamhälle måste åter bli ett riktigt civilsamhälle som bygger på människors drivkraft och behov som de ser omkring sig. Idag är föreningar och organisationer, genom statens och kommuners bidragsgivning, deras förlängda arm vilket förvanskar och styr dem. Det finns en oerhörd kraft i människor som skapar och hjälper andra människor och då menar jag inte genom en stat. Den tillfredsställelse man får av att själv hjälpa till i eller ge stöd till en förening man tycker är viktig, är enormt mycket större än den tillfredsställelse man får genom att ge några extra skattekronor till staten som sedan delar ut dessa pengar någonstans som man inte vet vart eller hur medlen används.

Ett sunt samhällsbygge måste ske med hänsyn tagen till människans natur och dess drivkrafter, annars kommer det förr eller senare spåra ur.

Ska politikerna könskvotera yrkeskårerna?

Förra året lades förslag fram av regeringen om att ställa krav på könssammansättningen hos styrelserna i privata bolag. Detta förslag fick som tur var inget stöd i riksdagen och gick därmed inte vidare. Men i förslaget skriver regeringen så här:

I promemorian föreslås en ändring av aktiebolagslagen som innebär att minst fyrtio procent av styrelseledamöterna i ett aktiemarknadsbolag ska vara av vardera kön. Avsikten är att lagändringen ska påskynda en positiv förändring av könsfördelningen både i fråga om styrelsen och andra ledande befattningar i näringslivet. Långsiktigt är målsättningen en helt jämn könsfördelning”.

Med andra ord är det bara 50-50 som är godtagbart. Problemet är bara att andelen kvinnor och män i olika branscher, samhällssektorer och yrken idag är mycket ojämn. Var finns rättvisan i att kräva 50 procent kvinnor bland chefer i en bransch där det finns 90 procent män, eller vice versa i kvinnodominerade branscher? Inom landstingen är 72 procent av cheferna kvinnor. Hur ser regeringen på detta?

En naturlig och högintressant följdfråga är om det är ett problem att det i en bransch eller inom en yrkeskår inte är 50-50 kvinnor och män.

Genom att studera samhällsdebatten där röster hörs från intresseorganisationer, journalister och opinionsbildare m.fl. skulle jag säga att svaret på frågan: ja det är ett problem! Allt utanför 40-60 (särskilt där kvinnorna är färre än 40 procent) ses som oroande och illa och de ansvariga ställs mot väggen: ”vad ska ni göra åt den bristande jämställdheten?”

Alla vet förvisso att med könsperspektiv på frågor så ”når man ut” snabbt och lätt i media, vilket gör att alla aktörer gärna brer på ordentligt och lyfter fram just dessa aspekter. Men faktum är att detta grepp, som kanske ursprungligen var ett fiffigt kommunikations-knep, har blivit ett paradigm.

Jämställdhet har blivit liktydigt med 50-50 andel kvinnor och män. I minsta lilla grupp ska individernas kön räknas och målet är att andelarna i alla sammanhang ska vara lika, annars anses det vara dåligt och fel. Om ni hyser tvivel om detta kan ni fundera över hur ofta ni hör motsatsen uttalas, något i stil med: ”för oss spelar det ingen roll om andelen kvinnor och män avviker från 50-50. Vi sätter kompetens och prestation före kön” eller ”vi tycker att fritt val ska råda”.

Regeringen har i sina jämställdhetspolitiska mål att det obetalda hem- och omsorgsarbetet ska fördelas jämt och att kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet. En undran: kan vi i framtiden förvänta oss krav från politiskt håll på att utbildningsplatserna ska könskvoteras? Eller kanske hela yrkeskårer?

Samhällsdebatten kring kön har blivit som ett självspelande piano. Paradigmet att räkna kön tillämpas och sprids helt okritiskt. Det är dags att slå av autopiloten, bromsa in och se vart vi är på väg egentligen.

Den dogmatiska propagandan och det enkelspåriga poserandet kring kön (”vi bryr oss jättemycket om jämställdhet därför klagar vi på andelen kvinnor-män”) måste sluta och analys och argumentation komma in i diskussionen. Regeringen, de andra politiska partierna, lobbyorganisationer, arbetsgivare och så vidare behöver göra sin hemläxa och tala ur skägget: vad är egentligen målet som eftersträvas när det gäller kön och jämställdhet? Vad bygger dessa på för grundsyn?

Om det nu inte är jämställt någonstans borde det väl finnas någon som drabbats av den bristande jämställdheten. Vilka? Genom vilken mekanism? Om det är så att människor idag väljer ”fel” yrken eller utbildning, vilka är dessa? Är det överhuvudtaget rätt att döma individers val (ex yrkesval) som rätt/fel utifrån vad alla andra väljer? Det blir nämligen implikationen av att stirra sig blind på könsstatistiken.

Forskning indikerar att det snarare tenderar att vara så att ju friare människor är (dvs ju bättre faktisk jämställdhet), desto mer könstereotypt väljer de yrken. Det är den s.k. jämställdhetsparadoxen. Hur hänger den ihop med slutsatserna kring ovanstående frågeställningar?

Det här är analyser som måste göras. Krav behöver ställas på att argumentation och åsikter faktiskt hänger ihop. Det är viktigt, för siktar man fel, kommer man att hamna fel.

30 största yrken På tal om kvinnor och män 2016

Källa: På tal om kvinnor och män 2016, SCB.

 

När matriarkatet möter patriarkatet

Samhällen genomgår ständig förändring, på alla plan. För att kunna göra trenderna synliga och diskutera vad som händer behöver man våga generalisera och måla med stora penseldrag. Här är nu lite sådana tankar om samtiden och utvecklingen.

Det sociala trumfar logik och kunskap

Logik och konsekvenstänkande bygger på systematik och tydliga regler. Det är principer som också hela det vetenskapliga synsättet bygger på. När det gäller relationer, det sociala, finns det däremot inga bevisbara rätt och fel. Där finns bara åsikter och känslor. Det jag ser är att vi i Sverige hamnar allt mer i det senare, oavsett samhällsområde.

De senaste årtiondena har det hänt saker på arbetsmarknaden. Betydelsen av social kompetens vid rekryteringar har ökat. Utåtriktade, flexibla personer med välutvecklade ”känslospröt” är det som efterfrågas. Experter som är just experter inom olika områden men inte har den bästa kommunikativa förmågan eller har lätt för att läsa av människor, de har en rejäl uppförsbacke.

I svenska skolan halkar pojkar, som grupp, efter. Men inte nog med det. Man har hittat bevis för att tjejer, som grupp, i skolan ges högre betyg än vad nationella proven visar att de borde ha. Tendensen: det lönar sig vara socialt kompetent och följsam redan som barn.

Fokus på det sociala har ökat lavinartat i skolan. På mitt eget barns utvecklingssamtal nyligen fanns tio frågor att diskutera kring. De cirka åtta första handlade om hur barnet mådde och hade det i skolan, de två sista frågorna var relaterade till vad det faktiskt hade lärt sig.

Skolan ska ”kännas” bra. Denna målsättning krockar naturligtvis med lärandet, som inte på något vis är enkelt eller alltid känns bra. Snarare kräver utveckling ansträngning och att man även gör tråkiga – men viktiga – saker, även om man är trött eller timmen är sen. Betygen ses som hinder för barnen. Omtanke och välvilja styr. Kunskapen kommer i andra hand. Lärarna har alltmer blivit vän med eleverna, och får då förstås motsvarande respekt som en vän – inte som en auktoritet och kunskapsförmedlare. Valutan blir snällhet och medgörlighet.

Vartefter värdet av kunskap devalveras i samhället, generellt, tappar fler yrkesroller sin auktoritet; en sorts rättmätig överordning baserad på sakkunskap och erfarenhet. Av omtanke om de stackars förövarna reduceras till exempel poliser till kompisar och dialogpoliser, vilket inte direkt gör stenkastning på polisen särskilt förvånande.

Emotionaliteten i politiken

Inom politiken i Sverige har betydelsen av emotionella argument ökat. De senaste åren har debatten på riksplanet närmast blivit en karikatyr. Det är som om den inte längre sker här på jordklotets yta utan i ett parallellt universum. Hur migrationsfrågan hanterats är ett typexempel. Betydelsen av något bedöms i högre grad utifrån var något sägs och av vem än det faktiska innehållet och vilka implikationer det har rent konkret.

I landets högsta beslutande församlingar praktiseras öppet mobbing där vissa partier ges stämplar som paria. Oavsett vad de gör och säger behandlas de likadant. Inte bara de politiska aktiva får smaka på sleven utan även privatpersoner eller andra initiativ som kan hota konsensus. Allt för att signalera till resten av flocken att det enda som godtas är ”rätt” bemötande av elementen. Mina tankar går här till klick-bildningen bland tjejer i skolan. Målet är att hålla ”dom andra” utanför genom maktbeteende i form av subtila signaler och syrliga markeringar.

Tjänstemän och chefer i offentlig förvaltning, såna som egentligen ska vara opartiska, tillsätts utifrån känsla. Man ska vara på samma frekvens som dem man tillsätter för att det ska kännas tryggt. Det vill säga man ska tänka på samma sätt och dela åsikter och ideologi. Ja-sägare, helt enkelt. Mindre viktigt är personlig integritet och att följa de lagar och regler man är satta att följa i sitt uppdrag. Myndighetsaktivism, att gå efter sin egen moraliska kompass istället för sin uppdragsgivares (folkets), förekommer och är i princip tillåtet i dagens system, trots att det inte borde vara det.

Enligt den politiska retoriken är en person som inte har det lika bra som andra, ”utsatt”. För vad kan man undra? Jo den hemska omgivningen som inte ger den enskilde vad den vill ha. Med språket som verktyg handlar det om att väcka känslor av skuld och skam hos andra, som påtryckningsmetod. De som behärskar kritiskt tänkande och logisk förmåga vet dock att faktiska resurser, tid och pengar, förstås inte är lika oändliga som medkänsla. Och det som kortsiktigt känns bra, kan rycka undan möjligheter att agera i framtiden.

Hela det svenska rättssystemet är fullt av omtanke – om förövaren. Lagarna säger att brott ger ett visst straff, men hela systemet arbetar på varje nivå för att det straffet inte ska utges eller avtjänas. Straff ges ständigt från den lägre delen av straffskalan och automatisk frigivning sker efter två tredjedelar av straffet. Ett sorts mamma-syndrom. En mamma ser alltid sitt barn i ljus dager. Hela samhället tycker att människorna är deras barn och ska tros gott om. Eller kanske är det snäppet värre? Att de som blivit drabbade av den hemska rättsstaten måste tas om hand om lite extra? Som IS-terrorister som återvänder och möts av bostäder och jobb. Tankarna leder osökt till det så kallade Stockholmssyndromet.

Den mjuka makten

Det sägs att kvinnor inte har mycket makt i Sverige, men det finns betydligt mer makt som utövas än den som brukar synas i sömmarna, exempelvis i en företagsledning. Vet inte om ni noterat att en del män refererar till sin partner, mamman i familjen, som ”regeringen”. Mamman, kvinnan, påverkar med mer mjuka maktmedel, till skillnad vad som gäller på formella möten i bolag.

Ett typexempel på social makt är det värdegrundsarbete som i dag är högsta mode. Gemensamma regler på ett papper som ger sken av att vara rättvisa och logiska. De betyder dock inget förrän uttolkandet görs. Uttolkandet görs av dem som sitter på makten och utgör därmed inget som helst skydd för den enskilde som kan anklagas för att ha brutit mot dem. Med andra ord är det ett verktyg som kan användas hur som helst, när de vid makten anser det behövs.

Genusvetenskapen är ett annat exempel på den sociala maktens finurliga upptåg. Genom att omvandla politiska åsikter till vetenskap och ha fått in det i akademin har läran getts legitimitet. En lära som baseras på känslor och åsikter om makt mellan grupper. Med andra ord har vi här igen vi-och-dom-andet jag nämnde ovan. De som råder över denna lära om hur världen ser ut och fungerar är de invigda personer som delar de åsikter som läran bygger på. Andra, som påtalar att världen är mer komplex eller att vi är biologiska varelser i grunden, anses okunniga och göre sig icke besvär att kritisera – de förstår ju inte. Nu sker detta alltså under skydd av vetenskaplighet. Teologi ligger närmre till hands som beskrivning. Men det hindrar inte nuvarande regering från att jobba hårt med att trycka in detta på alla statens områden.

Yin och yang

Kvinnor har genom sin reproduktiva roll som är både biologiskt och miljömässigt betingad, i uppgift att hålla ihop familjen. De har därmed slipats i det sociala spelet och i att använda det subtila, känslorna, för att påverka. En inte orimlig tanke är att om kvinnor och män som grupper beter sig lite olika och har lite olika egenskaper, borde kvinnors intåg på arbetsmarknaden och i samhällets maktskikt ha påverkat hur samhället ser ut.

Precis som patriarkala samhällen kan skapas, vilka knyts till mer manliga egenskaper och beteenden, borde man kunna skapa matriarkala samhällen som bygger på de mer kvinnliga egenskaperna och beteendena. Ser de ut som i Sverige? Där det sociala och känslorna står i centrum mer än konkreta prestationer och resultat. Där ”mjuk makt” praktiseras. Där tydlighet är härskarteknik och där det anses fult att jämföra konkreta resultat och prestationer.

Nu har jag spekulerat friskt här ovan, vilket säkert irriterat många. Men även om vi helt bortser från alla galna associationer och generaliseringar ovan kan ändå frågan ställas: Vad händer när ett ”mjukt” omhändertagande-samhälle som vårt svenska, möter helt andra kulturer och ageranden som bevisligen existerar idag på andra ställen på jordklotet? Sådana kulturer där makt inte är något man får till skänks av generösa människor, utan något man tar sig. Såna kulturer där mjäkiga lagar och regler tas som en signal om att de får rundas. Kulturer av sträng religiositet och dogmer. Kulturer där könen skiljs åt från barnsben och kvinnor säljs som prylar. Där våld verkligen anses vara ett legitimt sätt att utöva makt.

Vem vinner denna ”kamp”? En ledtråd kanske ligger i att det i historien har funnits väldigt få samhällen som styrts av kvinnor.

Den feministiska utrikespolitiken

Utrikesförvaltningens handlingsplan för feministisk utrikespolitik 2015-2018”. Så heter ett dokument som regeringen har tagit fram. Den gick under radarn för mig när den lades fram innan jul. Men nu har jag tagit del av det. I det 25 sidor långa dokumentet finns ett antal fokusområden för 2016. Så här ser de ut:

  1. Stärka kvinnors och flickors mänskliga rättigheter i humanitära situationer
  2. Bekämpa, och motverka straffrihet för, det könsrelaterade och sexuella våldet mot kvinnor och flickor i konflikt- och postkonfliktsituationer
  3. Verka för kvinnors deltagande som aktörer i fredsprocesser och fredsfrämjande insatser
  4. Främja kvinnors och flickors deltagande som aktörer i arbetet för en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling
  5. Stärka kvinnors och flickors ekonomiska egenmakt och tillgång till ekonomiska resurser, inklusive genom produktivt arbete med anständiga arbetsvillkor
  6. Stärka de sexuella och reproduktiva rättigheterna för flickor och unga människor.

Jag hade faktiskt trott att det var jag som överdrev när jag tänkte på möjligheten att ”feministisk” skulle kunna betyda att bara fokusera på och gynna kvinnor. Jag tänkte att det ändå skulle vara lite bredare än så. Att det skulle formuleras mål att till exempel ”stötta barn” av båda könen med målsättningen att de ska få skolgång, slippa övergrepp, slippa bli barnsoldater och så vidare.

Pojkar kan väl ändå inte förutsättas vara hemska förövare och ”fel” redan när de föds? Och jag tänker att allt hänger ihop. Utan trygga välmående pojkar, som sedan blir män, blir det svårare för flickor och kvinnor att bli välmående och trygga. Dessutom: vi är väl alla människor främst? Särskilt barn måste väl ändå få slippa könsstämpeln? Om vi nu har valet att se dem som barn istället för flickor och pojkar borde vi väl göra det?

Jag var tyvärr inte så fel ute i mina farhågor. Om det här är den feministiska varianten skulle jag föredra en ”jämställd utrikespolitik”. Eller helt enkelt en utrikespolitik som stödjer mänskliga rättigheterna, frihet, hälsa och välmående hos alla människor.