centerpartiet

Politiken måste vara mer än ett sämre eller bättre skådespel

KD går som tåget sägs det. Mycket riktigt har deras opinionsstöd ökat, men vad är det för radikalt som har hänt med KD som parti de senaste månaderna? Inte mycket! I princip är det enda de har gjort att stå fast vid att Ulf Kristersson borde bli statsminister. De har också uppfattats tala ur skägget i vissa enskilda frågor som de bara mumlat i förut. Är det nytt innehåll? Nej.

Det alla som försöker hänga med i vad som händer inom politiken måste förstå, är att en stor del av det som syns och hörs från partierna idag inte styrs av politikerna själva utan av anställda kommunikatörer eller dylika roller. Rekryteringarna av sådana är något KD har lyckats med på sistone.

Innan jul anställde KD Johan Ingerö, en profil känd bland annat från tankesmedjan Timbro, som policyansvarig i Ebba Busch Thors stab. Ingerö är klok, men han är inte förtroendevald eller politiker hos KD, utan tjänsteman. Du kan inte rösta på Ingerö i ett val. Detsamma gäller Per Gudmundson, som lämnade sin tjänst som uppskattad ledarskribent på SvD och blev presschef hos KD. Om KD nu upplevs prata på ett annat sätt är inte alls konstigt, då dessa styr, väljer budskap och hur saker ska sägas o.s.v.

Några som till skillnad från KD har lyckats anställa ”fel” kommunikatörer är Centerpartiet. C går åt motsatt håll och faller i både förtroende och opinionssiffror.

Det går snart inte att uppfatta vad Centerpartiet står för, vad som finns bakom den enorma floskelmur som byggts upp framför partiets politik.

Att det finns politiskt oerfarna kommunikatörer må vara hänt, men hur kan Centern acceptera att gå ner sig på detta sätt? Medmänsklighet, ansvar, jämställdhet, människors lika värde. Inte nog med att orden som används är tomma politiskt om de inte omsätts i konkret politik och förslag, de vänder och vrider på betydelsen av begreppen i sin kommunikation så man börjar undrar om det är man själv som blivit galen.

Centerns agerande gör många upprörda, på goda grunder. Sättet att kommunicera på säger något om hur de ser på väljarna. Tydligen anser de att deras uppdrag är att leverera tomma ord, eftersom väljarna är tomma i huvudet. Detta provocerar dem som faktiskt tycker att politik ska handla om åsikter, konkreta frågor som man ska och bör kunna resonera kring, som ska vägas och jämföras.

Kommunikatörerna försöker påverka bilden av partierna, deras yta, med förhoppningen att de ska samla opinionsstöd åt partiet. Men att slipa på ytan inte är detsamma som att ändra innehållet i ett parti, dvs vad de egentligen tycker. Det blev tydligt nu i förra veckan, när KD:s hållning i migrationsfrågan relaterat till EU kommunicerades. Många som hyllat KD på sistone blev väldigt besvikna, för att inte säga arga, eftersom de hade hoppats på något helt annat:

”Migrationspolitiken kommer behöva avgöras på EU nivå. Det är självklart att man ska ta ett gemensamt ansvar och då måste EU ha kraftfulla sanktionsmöjligheter mot länder som inte sköter sina åtaganden”.

Anna Dahlberg formulerade det väl i en kröniketext i mars i år, att KD ”blivit en projektionsyta för högerns önskedrömmar”. Så är det. Önskningar är dock inte detsamma som verkligheten.

Partier är medlemsstyrda organisationer, eller ska i alla fall vara. Frågan är hur mycket medlemmarna, eller ens partiets förtroendevalda, har att säga till om när kommunikationen styr så oerhört mycket av hur ett parti uppfattas. Jag skulle säga: Ganska lite. Trots det dömer den stora merparten av väljarna partierna efter deras agerande på ”kommunikations-spelplanen”. Här blir det väldigt fel, anser jag.

Det som spelar störst roll och borde bedömas är inte vad partierna väljer att använda för ord att posera med, utan vad de röstar igenom i de demokratiska församlingarna. Vilken regeringen de stödjer eller inte, vad de lägger för motioner eller inte.

Centerpartiets alla representanter är inte så tokiga som man kan tro när man ser vad som kommuniceras ut från partiet centralt. Kristdemokraterna är inte heller den stora frälsaren och helt förändrat jämfört för ett halvår sedan, även om vissa hoppas det. Men det som kommuniceras ut säger ändå något om omdömet hos partiledningarna, hur de ser på väljarna, på deras egen roll och på vad politik är för något överhuvudtaget.

Alla väljare borde försöka se igenom den här massiva geggan av kommunikation och tillrättalagda ”budskap”. Demokratin varken får eller kan bäras upp av PR-konsulter, spinndoktorer och kommunikatörer. Den måste bestå av betydligt mer än det.

Även lydiga mjölkkossor kan få nog och ryta: inte en skattekrona till!

På torsdag den 7 juni väntas riksdagen rösta igenom den av regeringen föreslagna ”gymnasielagen” för ensamkommande. I praktiken innebär det en extra möjlighet för cirka 9000 afghanska män utan asylskäl att stanna i Sverige. Stödet från Centerpartiet blir tungan på vågen för ett ”ja”, trots att de anser att det är ett dåligt förslag.

Av uppenbara skäl har förslaget blivit hårt kritiserat. Det handlar om personer utan asylskäl, en grupp migranter där många har ljugit om sin ålder. Ärendet har lyfts upp på agendan genom aktivism understödd av generös rapportering från media. Förslaget beräknas också kosta skattebetalarna 2,9 miljarder.

På sociala medier florerade igår glassbolaget Ben & Jerrys glada tillrop om beslutet: ”Den 7:e juni kommer Sveriges riksdag rösta igenom ett beslut som ger 9000 ensam-kommande unga från Afghanistan rätt att fortsätta sina liv i Sverige. Detta tack vare många människors kamp för humanitet och för att mänskliga rättigheter ska gälla alla.” Och så uppmanar de alla att ”hoppa på kärlekståget” som handlar om ett ”inkluderande samhälle”.

Med andra ord: 2,9 miljarder går från skattebetalarnas plånböcker till personer utan skyddsskäl, till deras s.k ”mänskliga rättigheter”, vilka alltså tydligen innebär att de ska leva i Sverige.

Man kan tycka att Ben & Jerrys bara är ett ynka glassföretag, och det är det ju. De får förstås också tycka vad de vill. Och man kan tycka att ”varför bry sig om några miljarder hit eller dit?”. Problemet är att det här utgör ännu en nedtryckning i skorna av de skattebetalare som önskar se att deras surt förvärvade slantar som inbetalas till staten ska användas på ett ansvarsfullt sätt. Det blir ytterligare bekräftelser av mönstret och av polariseringen i dagens samhällsdebatt: De som värnar rättssäkerhet, rättvisa och hållbarhet i välfärdssystemen ses som elaka, egoistiska skurkar. De som ser skattemedel som en oändlig resurs, skriker efter mer pengar och inte ser hur mycket människor redan idag ger bort till staten att förfoga över, ses som kärleksfulla och goda människor.

Känslan av att bli orättfärdigt trampad på av makten blir inte direkt bättre av sådant som att när gymnasielagen debatterades i riksdagen 4 juni behagade inget av statsråden i regeringen att delta. Antingen förstår de inte hur stor den här frågan är för väljarna, eller så är det bara fega. Oavsett vilket är det inte något som bygger förtroende.

De som genomlevt den vet att det pågår en uppvaknandeprocess i Sverige. Individer ligger i olika fas, men fler och fler och fler börjar undra om allt verkligen står rätt till här. De ser vilka avvägningar som görs av politikerna och frågar sig: Vilka jobbar de för egentligen?

Staten, skatterna och välfärdssystemen utgör ett solidariskt försäkringssystem. Om skattebetalarna transformeras till mjölkkossor som makthavande politiker tar pengar ifrån för att lägga på välgörenhet och på annat än det som medborgarna förväntar sig, varför ska de betala in någon skatt alls?

Politikernas huvudlösa ageranden och bisarra beslut kommer bara att fungera tills tillräckligt många i den stora medelklassen, som idag plikttroget betalar in sina skattepengar, accepterar det.

Någon droppe kommer att bli den som får bägaren att rinna över. När tillräckligt många har blivit tillräckligt nedtryckta i skorna och byggt upp en tillräckligt stor ilska, har vi framöver att vänta en riktig skatterevolt. Då den stora massan av Sveriges befolkning kommer säga: NEJ! VI VÄGRAR! Om utvecklingen fortsätter i tangentens riktning så kommer det att komma, som ett brev på posten. Det är ytterst allvarligt.

Medmänsklighet utan eftertanke är bara tomt prat

Kortsiktig och känslomässig medmänsklighet som inte matchas med motsvarande tankeverksamhet och rationell analys är inte bara dumt, utan också farligt. Tyvärr är det där svensk politik hamnat idag.

Söndagens partiledardebatt var lika förutsägbar som vanligt. Den största nyheten var det uppskruvade tonläget. Någon sorts uppdämd frustration resulterade i övertändning hos partiledarna så att de pratade i munnen på varandra, höjde rösterna och kom med hårda beskyllningar.

”Humanism” och ”medmänsklighet” upprepades som ett mantra av både Miljöpartiets Isabella Lövin och Centerpartiets Annie Lööf. Ingen av dem verkar ha förstått att trovärdig i sina värderingar blir man inte genom att posera med dem, utan genom att visa dem i handling.

Annie Lööf sade att det behövs ”ordning och reda” i migrations- och flyktingmottagningssystemen. Starka ord, givet att det bara gått dryga två veckor sedan hennes parti gick ut med att det stödjer förslaget från regeringen att afganska unga män utan asylskäl ska få chans att stanna i Sverige. Ett beslut som beräknas kosta cirka 3 miljarder. Det är en stor summa med tanke på vad som skulle kunna göras med dessa medel med en annan prioritering, till exempel för riktiga flyktingar som har det betydligt värre någon annanstans på jordklotet.

Som argument för ställningstagandet anförde Lööf att enskilda människor inte ska ”straffas när systemen fallerar”. Nu är det dock så att landets mottagningssystem för flyktingar och migranter inte har skapats av Gud (eller Satan). Det yttersta ansvaret för de alldeles för de långa handläggningstiderna på Migrationsverket, har förstås politikerna. Med andra ord är det snarare obetänksamma och omdömeslösa politiker som drabbat de afganska migranterna.

Migrationsregler som ”splittrar familjer” var något annat som Lööf sade sig inte kunna acceptera. Med de åsikter som Centerpartiet framför nu skulle partiet förstås inte ha stämt in i kören av ”refugees welcome” de senaste åren och agerat som om det svenska flyktingmottagandet skulle klara vad som helst.

Redan för många år sedan fanns alternativet att lägga om till en mer uppstyrd flyktingpolitik. En sådan hade kunnat göra det praktiskt och ekonomiskt möjligt för Sverige att säkra att de minderåriga som faktiskt fick uppehållstillstånd här inte skulle behöva drabbas av någon familje-splittring. Notera att Lööf själv satt i regeringen förra mandatperioden.

Befolkningen vet att det är en bra princip att ”tänka efter före”. Folket har försökt vifta med de största flaggor som finns och skrika sig hesa för att politikerna till slut ska förstå vad de behöver göra, men det har inte gjort någon markant skillnad. I princip det enda som ruckat på politikernas dogmatiska inställning är den krissituation som uppstod hösten 2015 när den stora flyktingvågen kom.

Det kan inte fortsätta så här. Att backa och inse förändringsbehov av system först när de klappar ihop är ansvarslöst. Vårt samhälle byggdes inte av naivitet, utan av eftertänksamhet, en vilja och förmåga att lära av historien och använda alla till buds stående medel så som fakta, kunskap och konsekvensanalyser.

Våra gemensamma system är inte hur flexibla som helst. Utan att värna hållbarheten i dem kommer de inte att kunna leverera den välfärd som utlovas. Resurser är inte heller oändliga. De resurser som används för vissa saker, kan inte användas till annat. Prioriteringar kallas det. Att se till helheten och ta beslut med målet att försöka nå bästa möjliga utfall både på kort och lång sikt för största antal personer är inte elakt, det är, om något, uttryck för verklig medmänsklighet.

Kanske berodde det höga tonläget och den upprörda partiledardebatten på att Lööf med flera partiledare faktiskt har drabbats av eftertankens kranka blekhet; en insikt om att de varit helt fel ute de senaste åren och nu tvingas börja städa upp efter sig själva. Att däremot ha lärt sig av sina tidigare misstag och visa att de är redo att göra nytt och annorlunda verkade det betydligt skralare med.

Jag röstade inte på Miljöpartiet

I dagarna ska jag skriva på en så kallad kandidatförsäkran för att jag ställer mig till förfogande för riksdagslistan för Medborgerlig Samling (MED). Genom att underteckna den skriver man under på partiets åsikter och lovar att man ska bete sig väl, delta i partiarbetet och så vidare. Då påmindes jag om när jag gjorde motsvarande innan förra valet 2014, då för Miljöpartiet.

Generellt är det en stor sak för mig att skriva under såna där försäkransdokument, eftersom de faktiskt betyder något för mig. Ett sådant är inte bara ett papper, vilket som helst. När jag skriver på så förpliktigar det. Då binder jag upp mig samvetsmässigt.

Kandidatförsäkran för MP låg hemma på skrivbordet i många dagar innan jag till slut lyckades skriva på. Det hade hänt så mycket i svensk politik och med Miljöpartiet. Jag hade sett hur partiet betett sig och vilka förslag som antogs till valmanifestet, beslut som jag ansåg var uppåt väggarna. Sedan hade jag ju också opponerat mig en del offentligt och sagt att jag inte höll med om vissa saker. Om jag mot all förmodan skulle komma in, skulle jag kunna arbeta med de andra miljöpartisterna som tyckte radikalt annorlunda? Mycket tvivel och funderingar blev det.

Till slut skrev jag på och skickade in pappret. Om jag kommer ihåg rätt så uppgav jag till slut en avvikande åsikt, att jag var emot könskvotering. Det hade jag faktiskt till och med stått i plenum och argumenterat emot på en MP-kongress. Att i alla fall markera emot något av det jag ogillade kändes viktigt, men egentligen borde jag skrivit dit mer.

Nu ska jag alltså skriva under motsvarande för MED och läget är ett helt annat. Jag har verkligen ansträngt mig för att hitta nån liten ynka fråga som jag kan anmäla avvikande åsikt i, en fråga i vilken jag skulle gå emot partilinjen om jag ställdes inför en omröstning i riksdagen. I nuläget kan jag dock inte hitta någon fråga.

Vår politik är klok, men jag har också en förståelse för att i många svåra frågor finns inga idealvägar. I många fall finns det bara mindre bra politiska beslut och vägar att ta som sedan kommer att behöva testas, utvärderas och korrigeras, om de inte visar sig fungera väl nog. Sedan finns frågor där partiets åsikt för mig inte spelar någon större roll. Visserligen föredrar jag exempelvis principiellt republik före monarki, men det är verkligen inget som är en show-stopper för min del. Jag klarar ändå att framföra åsikten för partiets räkning, att vi vill bevara monarkin som den ser ut idag, eftersom jag förstår argumenten.

Det känns oerhört skönt! Jag har inte för en sekund ångrat att jag lämnade MP och att jag gick med i Medborgerlig Samling (som då hette Borgerlig Framtid).

Tillbaks till valet 2014: Jag deltog i provvalet i Stockholms län för Miljöpartiet och fick en del röster, trots att jag var ganska okänd. När riksdagslistan sattes så kom jag med på den (plats 20 på listan), även om jag flyttades ner en aning från min placering i provvalet.

När jag stod där i båset på valdagen och skulle stoppa i valsedlarna i kuverten så gick det inte. Jag kunde inte, med samvetet i behåll, stoppa i valsedeln för MP i valet till riksdagen; den valsedel som jag själv stod med på. Partiet var inte värd min röst helt enkelt. JAG var inte värd min röst! I kommunvalet (där jag stod på andra plats på listan) och i landstingsvalet röstade jag dock MP.

Blankt har jag aldrig någonsin röstat i ett val och kommer sannolikt inte heller att gör. Så vad blev det i riksdagsvalet istället? Jo det blev Centerpartiet, för att de åtminstone inte var så galna som Miljöpartiet när det gällde kön och identitetspolitik. Samt för att de inte ignorerar hållbarhetsfrågor och förstår att näringsliv och företagande spelar roll för Sveriges utveckling.

Med andra ord har jag inte gett mitt stöd till den sittande regeringen, vilket känns väldigt bra. Men jag ångrar min röst på Centerpartiet eftersom partiet i flera avseenden har tagit över Miljöpartiets mer utopiska syn och sätt att driva politik på. Deras gränslöshetstänk gällande migrationsfrågor är problematisk och deras floskliga utspel de senaste åren om fler poliser och ökad trygghet är plågsamma att bevittna. Det är bara tomma, populistiska ord. Det är inte modigt och ansvarsfullt att ”svänga” när media (!), andra partier, för att inte tala om invånarna, redan kommit till insikt för länge sedan. Bra politiker och partier följer sin moraliska kompass och agerar i tid – särskilt när de själva sitter vid makten! – för bästa möjliga utfall.

Som jag skrivit tidigare upplever jag att jag har hamnat lite ute i kylan nu som opinionsbildare bara för att jag är partipolitiskt anknuten just till MED och inte ett annat parti. Men när jag tänker på det lite djupare är priset att betala ändå överkomligt. Jag har inte bara suttit och surat och gnällt på att alla andra ska ändra sig eller göra något. Istället har jag valt att vara med att bygga upp ett nytt politiskt alternativ som jag med gott samvete kan och vill rösta på i valet 2018. Det är inte fy skam.