almedalen

Almedalsveckan 2018 för Medborgerlig Samling

Här kommer lite dokumentation från sommarens politikervecka i Visby på Gotland, den så kallade Almedalsveckan, som hölls mellan 1- 8 juli.

2018 var inte ett år då ”alla rekord” slogs igen när det gäller antal föredrag och deltagare o.s.v. Mättnad håller på att uppstå. Det är inte lika roligt längre att medverka då det inte går att hitta någonstans att bo utan ockerpriser. Inte heller lyckas man hitta någonstans att hålla något event för en rimlig penning.

Almedalsveckan pågår i hela åtta dagar. Det är för länge. Ingen orkar hålla på så länge. Redan nästa år kan det dock bli förändring. Om något parti åker ut ur riksdagen blir veckan kortare eftersom varje riksdagsparti har en dag. Hm, det har dock inte slagit mig att om något nytt parti kommer in och inget parti åker ut, så blir det plötsligt en till dag. Fast jag undrar om inte praxis kommer att ändras på något sätt när det gäller dagarna om det skulle ske.

Om man tittar på det utåtriktade arbete de politiska partierna sysslade med, så skulle jag beskriva deras agerande: avvaktande. Jag tyckte mig se en ängslighet i deras tal och utspel. Inget parti vågade sticka ut eller göra något annorlunda. Man spelade på säkra kort för att så långt det var möjligt undvika att göra bort sig. Liberalerna var ändå lite roliga att se för att de fokuserade så mycket på EU. Det var udda och gjorde åtminstone att de skilde ut sig. Någon valvinnare tror jag deras strategi inte är.

Medborgerlig Samling (MED) var förstås på plats under hela veckan, men vi MED:are bytte som vanligt av varandra. Jag var där från söndag till fredag och sov som vanligt i tält. Övriga sov på olika ställen men de flesta i en lägenhet upplåten av en medlem i partiet.

Vi hade i år vårt största schema hittills, med torgmöten varje dag antingen vid Hamnplan eller Donners plats, utfrågningar i vårt tält, boksigneringar (med Lars Åberg, Helena Edlund och Katerina Janouch) och kommentarer om partiledartalen på kvällarna. Vi filmade våra events och torgmöten. Det blev 23 stycken livesändningar. Dessa finns att se på Medborgerlig Samlings Facebook-sida. Här är ett några länkar direkt till dessa:

Vissa MED:are jobbade med att sätta upp och ha hand om vårt tält nere vid ”Kallis”, nära DN-tältet, dela flygblad och prata med folk. Andra pratade på torgmöten, filmade eller hanterade sociala medier. Det blev naturligtvis en massa möten och för Ilan en del intervjuer. Jag själv träffade bland annat Aron Flam för första gången och pratade en del med Jens Ganman. Allt är väldigt kaosartat under veckan. Man får inte ha för tajt schema för att ha tid med det spontana.

Under veckan så går man och lyssnar på olika föredrag, utfrågningar och annat. Jag bloggade om ett par saker som rörde public service som jag gick på.

Jag brukar hänga en del hos FPA Almedalen (försvarspolitisk arena), men i år hann jag inte med det. Dock blev jag varse på torsdagen när jag sprang på Patrik Oksanen (som jag träffat just där för första gången för några år sedan) att det inte hade blivit något FPA Almedalen i år för att lokalhyran var för dyr. Tur i oturen för min del, men synd för besökarna. Det har varit en mycket viktig och bra mötesplats med många intressanta föredrag, seminarier och utfrågorna när det gäller krisberedskap och försvar.

En rolig sak med Almedalen är att vi i partiet får ses på riktigt, inte bara på nätet. Man hinner ha en del skoj också mellan aktiviteterna och alla ”måsten”.

Solnedgången från Visby strand är magnifik, men detta år så höll den på ovanligt länge under flera kvällar. Så här såg det ut en kväll ungefär klockan 12 på natten.

IMG_3304

För övrigt vill jag bara tillägga om stövlar: Om man campar så campar man. Då ska det inte vara snyggt utan praktiskt, även om det råkar vara sommar och sol.

IMG_3399

Annonser

Demokratiförakt fixar inte demokratin

Många är bekymrade över att förtroendet för demokratin sviktar och vill se förändring till det bättre. Men många verkar också ha synnerligen svårt att se sin egen del i utvecklingen.

Häromveckan lyssnade jag på ett samtal om demokrati som anordnades av stiftelsen Smarta samtal. Med i samtalet var bland annat ärkebiskop Antje Jackelén, Jan Eliasson, diplomat och gammal (S)-politiker, samt ledarskribent Patrik Oksanen. I inledningen till seminariet konstaterades att valdeltagandet är lågt. Politikerna åtnjuter lågt förtroende. Engagemanget i de politiska partierna är lågt och så vidare. Vad är problemet och vad kan man göra åt det?

Medan jag satt där och lyssnade slog det mig att de satt där framme och diskuterade och problematiserade, medan jag, representant och demokratipolitisk talesperson för ett nytt politiskt parti under uppbyggnad vars viktigaste fråga är just demokratins välmående, satt i publiken och lyssnade. En ögonblicksbild som illustrerade själva problemet.

Idag sitter kända och framgångsrika människor i paneler och diskuterar hur hotad demokratin är och vilket problem det är att vanliga människor är oroliga, upprörda och höjer sina röster på sociala medier.

Politiker står i TV och tillrättavisar människor för att de lagt sin röst på ”fel” politiska partier, såna som de själva vägrar att föra normala samtal med trots att de är vuxna människor. Självreflektion hos politikerna om hur de själva bidragit de senaste åren till det bristande förtroendet för politiker och politiken som helhet, lyser med sin frånvaro.

Etablerad media försöker fula ut annan (”alternativ”) media som kommer med nya perspektiv. Media fokuserar också på de högsta maktpositionerna, aktörer och personer som redan har stora plattformar att föra ut sitt budskap på. Floskler och minimala ”satsningar” som politikerna spelar ut för att verka generösa och storsinta sväljs med hull och hår och kommuniceras okritiskt ut. Sådant som sker i gräsrotsmyllan däremot, det som är i själva grunden för demokratin, anses mindre viktigt.

I juli anordnas Almedalsveckan som sägs vara kronjuvelen för den svenska demokratin. Flera tusentals seminarier kommer hållas, möten, mingel och politiska debatter. Med tanke på vilket ”hett” ämne demokratin är just nu och med tanke på att det är valår, kunde man tro att arrangörer och media skulle vara intresserade av de tankar och erfarenheter som Medborgerlig Samling (MED) har i och med att vi representerar en ny folkopinion. Vi pratar ju inte heller bara om demokratin. Vi lever den genom att vi bygger upp ett helt nytt politiskt parti. Men i linje med ovanstående resonemang så är det förstås inte så. Intresset är icke-existerande.

Är det konstigt att förtroendet för demokratin sviktar, om det här är vad ”värna demokratin” betyder?

Vi måste definitivt laga demokratin. Men det kan man inte göra med demokratiförakt, eller rent utav folkförakt i form av att slå folket på fingrarna för att de tycker och tänker fel. Vackra ord och välvilja betyder inget om det inte omsätts i konkret handling.

Försvarspolitiska önskedrömmar

Försvar och krisberedskap i Sverige har under många år långsamt monterats ner. Men nu är de politiska partierna mer eller mindre ense om att det kanske inte var så smart. En återuppbyggnad har påbörjats.

Igår besökte jag ett seminarium under Almedalsveckan på Gotland som anordnades av bland annat Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Det handlade om hur ett ”modernt totalförsvar” för Sverige ska se ut, där det civila försvaret understödjer det militära försvaret.

MSB och försvarsmakten har tagit fram en gemensam plan som överlämnats till regeringen om vad som skulle behöva göras för att nå ett totalförsvar med tillräcklig förmåga. Som det sades finns det idag ”luckor i totalförsvaret”, särskilt i det civila försvaret. Uttryckt i klarspråk: det saknas helt enkelt förmåga att hantera vissa hot och krissituationer i Sverige.

Bygga krisberedskap i ett modernt ”just-in-time”-samhälle där ständig press finns på effektivisering, där man räknar kronor och ören in i det minsta, är en utmaning. Vem ska stå för kostnaden när företag, organisationer och verksamheter ska fungera ihop och försvara Sverige?

MSB säger att ett starkt civilt försvar bygger på att det faktiskt finns en försvarsvilja hos folket, en vilja att bidra till den gemensamma. En relevant fråga i sammanhanget är: hur stor är den i Sverige, ett land som vissa – med all rätt – kallar ”fredsskadat”? Numera läggs istället tid och kraft på frågor som till exempel om det ska heta ”tjänsteperson” istället för ”tjänsteman”. Lägg till den gamla synen på att farbror staten fixar allt, så ser det inte så ljust ut.

Möjligen kunde en akut krissituation i Sverige få några fler att åtminstone temporärt vilja ta i lite grann för den gemensamma säkerheten. Men effekten av sådana mer plötsliga händelser har en tendens att blekna ganska fort och så är man tillbaks på ruta ett.

Ur försvars- och säkerhetssynpunkt är det förstås utmärkt att en plan tas fram, men mer problematiskt är det ur politisk synvinkel.

Det sades rakt ut på seminariet att för nå målsättningen att ha ett fungerande totalförsvar krävs mer resurser, dock inte hur mycket. Med tanke på hur lågt vår försvarsförmåga nått innan vi började vända tillbaks, och på hur läget i Sverige ser ut rent allmänt, är det inte en alltför vild gissning att det kommer att krävas åtskilligt.

Peter Hultqvist, försvarsminister, och Anders Ygeman, inrikesminister, var som mottagare av planen på plats på seminariet för att kommentera ur politiskt perspektiv. Försvarsministern bemötte inte frågan om resurser direkt, utan nöjde sig med att säga att det är viktigt att prioritera väl för att få ut maximalt av gjorda satsningar.

Jag har stor respekt för Peter Hultqvist. Han ger ett mycket stabilt och förtroendeingivande intryck. Tyvärr räcker inte det inte med en klok försvarsminister för ett bra utfall. Resultatet beror också på tilldelningen av resurser hans ansvarsområden får, vilket i sin tur beror på övriga utgiftsposter i Sverige.

Försvarsministern verkar i en regering där andras ansvarsområden är prioriterade. I budgetbeslutet i juni i år ligger budgetposten för ”försvar och samhällets krisberedskap” på 49 miljarder kr. Som jämförelse begärde Migrationsverket 60 miljarder kronor extra för detta år och nästa. Notera då att resurser till Migrationsverket endast handlar om initiala kostnader för de senaste årens flyktingtillströmning. Som en jämförelse gjordes en överenskommelse 2015 mellan M, KD och C och regeringen då försvaret fick blyga 10,2 miljarder extra fram till 2020 på grund av det höjda säkerhetsläget i omvärlden.

De kommande åren kommer alla områden vara i skriande behov av ekonomiska resurser. För att inte tala om kommunerna som kommer få det knapert. Finns det en sportslig chans för en utökning av resurser till försvar och krisberedskap innan 2020, d.v.s tills dess att den här planen ska vara sjösatt? Eller ens efter det? Jag tippar på att i så fall behövs politiska omprioriteringar. Hur ska dessa se ut i så fall? Vad säger regeringen? Och vad säger övriga partier?

Med tanke på prioriteringarna som gjorts de senaste åren gissar jag att oavsett maktinnehav av befintliga partier, så är detta en fin plan för något som inte kan genomföras. Finn Bengtsson och Rolf K Nilsson från Moderaterna sa ”spela luftgitarr” om att alliansen inte tar makten fastän de skulle kunna. Det här är också luftgitarr-spelande på hög nivå.

Ebba Busch Thor bra för demokratin

Igår höll Ebba Busch Thor (KD) sitt första partiledartal i Almedalen. Det var tydligt, spetsigt och med konservativt innehåll. Hörde många som gillade talet. Och det blev jag genuint glad över. Varför? Jag är ju miljöpartist.

Jag tycker att det är bra att människor känner att politikerna ser de problem som de ser och driver de frågor som de tycker är viktiga. I Sverige finns inte bara människor med gröna åsikter, utan människor med socialistiska åsikter, liberala, konservativa åsikter och så vidare. Om de konservativa väljare som finns anser att det var ett bra tal, så är jag glad. De behöver en hemvist.

Jag tror inte att det är bra som det är nu, att vi går mot att färre och färre känner att de har någon att ”heja på” i politiken.

Vi har en mångfald partier för att också ha en mångfald av åsikter och ideologier representerade i politiken, i media, i det som syns och hörs rent allmänt. Men det handlar inte bara om ideologi utan även om att det finns politiker som är förtroendeinvande och anses ”vettiga” som individer. Att det finns politiker som medborgarna känner att de vill lyssna på och som de känner att de vill stödja.

Politiken är förstås långt ifrån klar för att människor känner att de har en politisk hemvist någonstans. Men det är en förutsättning för att få politiken att gå framåt, för att den överhuvudtaget ska ha en legitimitet.

Politik är en ständigt pågående process. Det handlar om att vilja något, utforska nya alternativ, argumentera om det, påverka och i slutändan förändra. I detta är en aktiv opposition en mycket viktig del. Det räcker inte med att ha några som styr.

Det är på grund av dessa anledningar jag också är kritisk till decemberöverenskommelsen som gjordes av sex partier i julas. Det skrev jag en debattartikel om i Expressen nyligen. Överenskommelsen minskar tilltron till politiken och politiker. En tilltro som är en förutsättning för hela demokratin.

Vad som händer framöver med KD och det politiska landskapet får vi se. Men det står klart, att Ebba tände en liten gnista av hopp hos en del väljare som på sistone irrat omkring planlöst och sökt någon som för delas talan.