Utbildning

Ska politikerna könskvotera yrkeskårerna?

Förra året lades förslag fram av regeringen om att ställa krav på könssammansättningen hos styrelserna i privata bolag. Detta förslag fick som tur var inget stöd i riksdagen och gick därmed inte vidare. Men i förslaget skriver regeringen så här:

I promemorian föreslås en ändring av aktiebolagslagen som innebär att minst fyrtio procent av styrelseledamöterna i ett aktiemarknadsbolag ska vara av vardera kön. Avsikten är att lagändringen ska påskynda en positiv förändring av könsfördelningen både i fråga om styrelsen och andra ledande befattningar i näringslivet. Långsiktigt är målsättningen en helt jämn könsfördelning”.

Med andra ord är det bara 50-50 som är godtagbart. Problemet är bara att andelen kvinnor och män i olika branscher, samhällssektorer och yrken idag är mycket ojämn. Var finns rättvisan i att kräva 50 procent kvinnor bland chefer i en bransch där det finns 90 procent män, eller vice versa i kvinnodominerade branscher? Inom landstingen är 72 procent av cheferna kvinnor. Hur ser regeringen på detta?

En naturlig och högintressant följdfråga är om det är ett problem att det i en bransch eller inom en yrkeskår inte är 50-50 kvinnor och män.

Genom att studera samhällsdebatten där röster hörs från intresseorganisationer, journalister och opinionsbildare m.fl. skulle jag säga att svaret på frågan: ja det är ett problem! Allt utanför 40-60 (särskilt där kvinnorna är färre än 40 procent) ses som oroande och illa och de ansvariga ställs mot väggen: ”vad ska ni göra åt den bristande jämställdheten?”

Alla vet förvisso att med könsperspektiv på frågor så ”når man ut” snabbt och lätt i media, vilket gör att alla aktörer gärna brer på ordentligt och lyfter fram just dessa aspekter. Men faktum är att detta grepp, som kanske ursprungligen var ett fiffigt kommunikations-knep, har blivit ett paradigm.

Jämställdhet har blivit liktydigt med 50-50 andel kvinnor och män. I minsta lilla grupp ska individernas kön räknas och målet är att andelarna i alla sammanhang ska vara lika, annars anses det vara dåligt och fel. Om ni hyser tvivel om detta kan ni fundera över hur ofta ni hör motsatsen uttalas, något i stil med: ”för oss spelar det ingen roll om andelen kvinnor och män avviker från 50-50. Vi sätter kompetens och prestation före kön” eller ”vi tycker att fritt val ska råda”.

Regeringen har i sina jämställdhetspolitiska mål att det obetalda hem- och omsorgsarbetet ska fördelas jämt och att kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet. En undran: kan vi i framtiden förvänta oss krav från politiskt håll på att utbildningsplatserna ska könskvoteras? Eller kanske hela yrkeskårer?

Samhällsdebatten kring kön har blivit som ett självspelande piano. Paradigmet att räkna kön tillämpas och sprids helt okritiskt. Det är dags att slå av autopiloten, bromsa in och se vart vi är på väg egentligen.

Den dogmatiska propagandan och det enkelspåriga poserandet kring kön (”vi bryr oss jättemycket om jämställdhet därför klagar vi på andelen kvinnor-män”) måste sluta och analys och argumentation komma in i diskussionen. Regeringen, de andra politiska partierna, lobbyorganisationer, arbetsgivare och så vidare behöver göra sin hemläxa och tala ur skägget: vad är egentligen målet som eftersträvas när det gäller kön och jämställdhet? Vad bygger dessa på för grundsyn?

Om det nu inte är jämställt någonstans borde det väl finnas någon som drabbats av den bristande jämställdheten. Vilka? Genom vilken mekanism? Om det är så att människor idag väljer ”fel” yrken eller utbildning, vilka är dessa? Är det överhuvudtaget rätt att döma individers val (ex yrkesval) som rätt/fel utifrån vad alla andra väljer? Det blir nämligen implikationen av att stirra sig blind på könsstatistiken.

Forskning indikerar att det snarare tenderar att vara så att ju friare människor är (dvs ju bättre faktisk jämställdhet), desto mer könstereotypt väljer de yrken. Det är den s.k. jämställdhetsparadoxen. Hur hänger den ihop med slutsatserna kring ovanstående frågeställningar?

Det här är analyser som måste göras. Krav behöver ställas på att argumentation och åsikter faktiskt hänger ihop. Det är viktigt, för siktar man fel, kommer man att hamna fel.

30 största yrken På tal om kvinnor och män 2016

Källa: På tal om kvinnor och män 2016, SCB.

 

Annonser

Även lärare vill utveckla sig

Denna gång var det ledamöter i Vetenskapsakademin som lyfte frågan. Men det har gjorts flera gånger senaste åren. Det handlar om det låga antalet personer som utbildas till lärare i Ma/No-ämnen. En stor förklaring till läget brukar vara att det finns alternativa, lockande karriärer för de som är intresserade av just de ämnena. Om det vill jag bidra med några tankar.

Jag har själv undervisat på olika nivåer ända sen jag var kanske 6-år (!) när jag lekte skola för mina syskon och vänner. Det är fantastiskt givande att diskutera med människor, försöka förstå hur de tänker, inspirera dem att vilja veta mer och sedan se när polletten trillar ner med ett glatt ”jaha!”. Flera gånger har jag funderat på lärarbanan, men det har alltid till slut blivit ett ”nej, inte nu”. Och vart efter jag har hittat ännu fler spännande jobb och möjligheter, ju mindre attraktivt har läraryrket framstått i jämförelse.

För mig handlar mitt nej om flera saker. Men en av dessa är karriärmöjligheterna.

Vi människor är olika. Men det vi alla behöver är utvecklas. Hur vi vill göra det är däremot olika. I vårt yrkesliv vill vissa utvecklas genom mer ansvar, leda andra, leda projekt etc. Vissa vill bli riktiga experter på sitt ämne. Vissa vill utvecklas genom att lära sig nya ämnen och så vidare. Läraryrket är inte särskilt attraktivt för någon av dessa karriärtyper och det är inte bra.

Att alliansen sett till att det finns en del andra typer av tjänster igen i skolan, som förstelärare, är bra. Det utgör en möjlighet för vissa som redan befinner sig i skolan. Men det är alltför ynkligt för att personer ska kunna se dessa vägar framför sig när de väljer läraryrket, så att det stärker yrkets attraktionskraft.

Men ett annat problem relaterat till karriär är murarna mellan skolan och omgivningen. Den kompetens lärare har värdesätts inte utanför skolan, vilket gör det svårt att sadla även om man vill det. Det vore önskvärt att möjligheten fanns att arbeta med något annat ett tag som en paus och att man kan komma tillbaks med nytt engagemang. Som det är nu finns lärare som ”hoppar av”, som inte orkar mer och som aldrig går tillbaks igen. Det är förstås dålig reklam för läraryrket och skolan som arbetsplats.

Att lärare inte har något att bidra med på en annan arbetsplats än i skolan är naturligtvis helt fel. Jag tror att arbetsgivare helt enkelt inte förstår vilket oerhört krävande jobb lärare är och vilken kompetens lärare besitter för att klara av det. Här finns en ren informationsinsats som exempelvis lärarfacken skulle kunna hjälpa till med. Fast ”talk is cheap”. En verklig skillnad blir det säkert inte förrän människor, lärare, arbetsgivare, börjar se personer som skulle röra sig mer mellan skola och andra arbetsplatser och tillbaks igen.

Murarna hindrar inte bara lärare att röra sig ut från skolan. Det handlar också om personer från andra delar av arbetsmarknaden som kunde röra sig in i skolan. Detta tas också upp i artikeln jag länkade till ovan. Vi behöver allmänt se till att det blir lättare för människor att skola om sig, kompetensutveckla sig och byta bana senare i livet. Vårt samhälle behöver flexibiliteten. Jag tror också att vi människor förändras med åren och ofta behöver gå vidare till något annat. För många stannar idag på arbetsplatser eller med arbetsuppgifter där de inte mår bra helt enkelt.

Mer rörlighet av personer mellan skolan och andra arbetsplatser är gynnsamt av flera anledningar. Erfarenheter, kunskap och kontakter från utanför skolan kommer in i skolan och gör den bättre. Men det gör också att ännu fler lärare ser hur det går till utanför skolan när det gäller t.ex. arbetsmiljön, vilket kan medföra att de ställer större krav på sina arbetsplatser – eller lämnar dem. NÅN gång måste huvudmännen och politikerna förstå att det inte går att eftersätta skolan och dess viktigaste faktor: lärarna, på det här sättet som gjorts de senaste tiotalet år.