Utbildning

Även lärare vill utveckla sig

Denna gång var det ledamöter i Vetenskapsakademin som lyfte frågan. Men det har gjorts flera gånger senaste åren. Det handlar om det låga antalet personer som utbildas till lärare i Ma/No-ämnen. En stor förklaring till läget brukar vara att det finns alternativa, lockande karriärer för de som är intresserade av just de ämnena. Om det vill jag bidra med några tankar.

Jag har själv undervisat på olika nivåer ända sen jag var kanske 6-år (!) när jag lekte skola för mina syskon och vänner. Det är fantastiskt givande att diskutera med människor, försöka förstå hur de tänker, inspirera dem att vilja veta mer och sedan se när polletten trillar ner med ett glatt ”jaha!”. Flera gånger har jag funderat på lärarbanan, men det har alltid till slut blivit ett ”nej, inte nu”. Och vart efter jag har hittat ännu fler spännande jobb och möjligheter, ju mindre attraktivt har läraryrket framstått i jämförelse.

För mig handlar mitt nej om flera saker. Men en av dessa är karriärmöjligheterna.

Vi människor är olika. Men det vi alla behöver är utvecklas. Hur vi vill göra det är däremot olika. I vårt yrkesliv vill vissa utvecklas genom mer ansvar, leda andra, leda projekt etc. Vissa vill bli riktiga experter på sitt ämne. Vissa vill utvecklas genom att lära sig nya ämnen och så vidare. Läraryrket är inte särskilt attraktivt för någon av dessa karriärtyper och det är inte bra.

Att alliansen sett till att det finns en del andra typer av tjänster igen i skolan, som förstelärare, är bra. Det utgör en möjlighet för vissa som redan befinner sig i skolan. Men det är alltför ynkligt för att personer ska kunna se dessa vägar framför sig när de väljer läraryrket, så att det stärker yrkets attraktionskraft.

Men ett annat problem relaterat till karriär är murarna mellan skolan och omgivningen. Den kompetens lärare har värdesätts inte utanför skolan, vilket gör det svårt att sadla även om man vill det. Det vore önskvärt att möjligheten fanns att arbeta med något annat ett tag som en paus och att man kan komma tillbaks med nytt engagemang. Som det är nu finns lärare som ”hoppar av”, som inte orkar mer och som aldrig går tillbaks igen. Det är förstås dålig reklam för läraryrket och skolan som arbetsplats.

Att lärare inte har något att bidra med på en annan arbetsplats än i skolan är naturligtvis helt fel. Jag tror att arbetsgivare helt enkelt inte förstår vilket oerhört krävande jobb lärare är och vilken kompetens lärare besitter för att klara av det. Här finns en ren informationsinsats som exempelvis lärarfacken skulle kunna hjälpa till med. Fast ”talk is cheap”. En verklig skillnad blir det säkert inte förrän människor, lärare, arbetsgivare, börjar se personer som skulle röra sig mer mellan skola och andra arbetsplatser och tillbaks igen.

Murarna hindrar inte bara lärare att röra sig ut från skolan. Det handlar också om personer från andra delar av arbetsmarknaden som kunde röra sig in i skolan. Detta tas också upp i artikeln jag länkade till ovan. Vi behöver allmänt se till att det blir lättare för människor att skola om sig, kompetensutveckla sig och byta bana senare i livet. Vårt samhälle behöver flexibiliteten. Jag tror också att vi människor förändras med åren och ofta behöver gå vidare till något annat. För många stannar idag på arbetsplatser eller med arbetsuppgifter där de inte mår bra helt enkelt.

Mer rörlighet av personer mellan skolan och andra arbetsplatser är gynnsamt av flera anledningar. Erfarenheter, kunskap och kontakter från utanför skolan kommer in i skolan och gör den bättre. Men det gör också att ännu fler lärare ser hur det går till utanför skolan när det gäller t.ex. arbetsmiljön, vilket kan medföra att de ställer större krav på sina arbetsplatser – eller lämnar dem. NÅN gång måste huvudmännen och politikerna förstå att det inte går att eftersätta skolan och dess viktigaste faktor: lärarna, på det här sättet som gjorts de senaste tiotalet år.