Teknik

Kris i tekniksektorn – det är kvinnobrist

Det är kris inom tekniksektorn. I tidningen Ny Teknik larmar chefredaktören Susanna Baltscheffsky i sin ledare:

Tekniksektorn skriker efter fler kvinnor. Tre av fyra ingenjörer är män. För IT-branschen är läget ännu mer krisartat. Inte ens 8 % av de kvinnliga studenterna vid KTH läser till utvecklare”.

Som den analytiska ingenjör jag är dyker många frågor upp i huvudet när jag läser detta. Vad är det kvinnor bidrar med som inte män kan?

Om jag anställdes på ett företag som ”skriker efter kvinnor” så skulle jag vara väldigt gärna vilja veta vad min arbetsgivare förväntas ha anställt genom att ta in just mig. Vad är det jag förväntas bidra med som en man inte skulle kunna?

Allt fler teknikföretag har identifierat kvinnobristen som ett problem” skriver Baltscheffsky.

Som den nyfikna ingenjör jag är, är jag mäkta nyfiken på dessa analyser. Vad är det dessa företag har hittat i dem? Och vad är det som de inte hittat? Vad är det för parameterar som män som är ingenjörer saknar? Är det rött läppstift? Särskilda feromoner? Långt hår? Barnperspektiv? ”Kvinnlig energi”?(!) Eller vad är det som saknas?

Vad är det där magiska som JAG i egenskap av kvinna kommer att uppfinna som inte en man kan? Jag är nyfiken på att veta även om det så bara är att jag statistiskt sett skulle ha en större sannolikhet att uppfinna något.

Och jag är förstås nyfiken på: lever jag upp till rollen som en ingenjörskvinna? Skriver ingenjörskvinnor såna här blogginlägg till exempel?

Som den kreativa ingenjör jag är funderar jag på om inte mer noggranna urvalsprocesser vid rekrytering kunde lösa detta kvinnobrist-problem. Om man nu vet vad som saknas i företagen som har få kvinnor så kan man ju bli mer petig med de män man anställer. Det vill säga se till att männen man anställer är mer kvinnliga. ”Kvinnliga ingenjörer”. Vore inte det en idé?

Jag kan inte låta bli att tänka bakåt i tiden. Om det är kris nu, vad var det inte för 50 eller 100 år sedan med tanke på hur få kvinnor som var ingenjörer då? Hur kunde vi klara oss alls?! Och för att inte tala vissa andra arbetsplatser i nutid. Ta t.ex. svenska skolan och inom vården. Snacka om kris! De har brutal mansbrist alltså. Fast, det kanske inte räknas som kris? Varför inte i så fall?

Suck. Det vore mycket lättare att inte vara kritisk ingenjör. Vad skönt det vore att slippa bry sig om sånt här finstilt och istället bara kunna prata om kris och panik vitt och brett i godan ro.

Den slutliga roboten

I jobbet pratade jag med en som har ett företag som handlar med och utvecklar robotar för olika ändamål. Jag var ute efter en robot att demonstrera på ett evenemang med ”futuristiskt tema”. Han påpekade aningen irriterat ”robotar är inte något futuriskt. Det händer nu”. Och det har han rätt i. Jag undrar hur många som fattat? Jag har nog inte det riktigt, men börjar långsamt förstå.

Mängder av robotar är redan i bruk och ännu fler är under utveckling. Många tänker nog oftast på humanoida robotar (som liknar oss med ögon och kropp) när de hör ”robotar” men det stora flertalet är inte sådana utan de kan se ut hur som helst.

Tittade precis på den gulliga roboten NAO (Aldebaran robotics) dansa på Youtube (se nedan). Det här händer just nu. NAO är drygt en halvmeter hög och kan mycket. Och den tränas för mycket mer för att kunna bli som en familjemedlem eller till exempel ett stöd i lärandet i skolan. Läste precis att den nu går att köpa för ca 50 000 kr. När kommer våra barn att få en liknande i julklapp att leka med? Och när skaffar vi en för att den ska byta blöja på barnen?

Våra barn idag växer upp i en helt annan tid än vad vi gjorde. Det är jättebra om elever redan i skolan får lära sig om vad som händer inom den tekniska utvecklingen, till exempel när det gäller robotik. Men tänk er vad svårt det är att som lärare hinna ha koll på vad som händer i ämnen där utvecklingen går i rasande takt, så som den gör inom teknik. Ett sätt att klara det på är att samarbeta med andra skolor eller med företag. Ett annat är att lärcentra skapas dit man åker och där man kan få ta del av sådant man inte har möjlighet eller råd att köpa in till varje enskild skola. Ett sådant tips för lärare med klasser i närheten av Uppsala är att besöka Lego Education Center på Uppsala universitet. Där får man testa bygga och programmera legorobotar med Lego Mindstorms, som byggsatserna heter. Här löser en robot gjord med Lego NXT Mindstorms en Rubiks kub – på drygt tre minuter..

Det finns många saker kvar att lösa innan robotarna klarar samma saker som oss rent fysiskt. Sådant som vi anser ganska trivialt, som att greppa ett glas, lyfta och ställa ner det igen, är svårt för en robot att klara. Eller snarare: det är svårt för en människa att programmera en robot att göra det. Och det finns också mycket kvar att lösa när det gäller robotars intelligens, om de ska kan tävla med oss i att till exempel tolka männskor och lära sig genom erfarenheter. Men jag tror att vi kommer att lyckas med det här snabbare än vad vi skulle gissa. Och när resultatet plötsligt kommer, kan det vara för sent att påverka dess effekt på samhället. Att utvecklingen springer så snabbt att de etiska frågeställningarna kring den nya tekniken inte hinner med är inte bra, men det är en svår sak att råda bot på.

Vår verklighet närmar sig det som vi sett i filmer som kallats science fiction. Tänk er den slutliga roboten, som kommer att kunna både lära sig nytt själv och skapa nya robotar av sin egen sort eller andra sorter. Vad blir det för en robot? Kommer den ha empati och vara ”snäll” mot andra robotar – och människor? Eller inte? Robot-civilisationen kanske kommer att utvecklas så att det blir som snabbspolning av vår egen evolution, till dit vi nått idag och kanske längre?

Kanske är det så att om mänskligheten kommer att överleva detta robotsamhälle hänger på den exakta programmering som den slutliga roboten har, det vill säga den robot som är helt självständig. En enda liten ”störning”, en bugg någonstans, kan när den sprids till en stor population av ”enheter” få en stor effekt när den finns där i grunden. Den som la sista handen vid roboten kanske kommer att avgöra människans öde. Det kanske kommer att vara en enda enskild person som tar ett beslut? Hisnande tankar att en litet beslut kan avgöra allt.

Men, det ligger någonstans i framtiden. Robotarna kommer inte att ta över än. Däremot tycker jag att det här ämnet verkligen är värt att följa. Och det kommer jag som framtidsfantast fortsätta med.

Jag avslutar med en liten film som visar vad entusiasterna som kan själva tekniken bakom robotarna roar sig med. En film med ”sumobrottande” robotar under Robot SM. Dessa små varelser är alltså inte radiostyrda utan kör utav sig själva. Den robot som knuffas utanför ringen förlorar. Här en massa heat efter varandra. Robot SM anordnas av Chalmers robotförening och är öppna för alla att delta med egentillverkade robotar.  Nästa Robot SM är 10 maj i år.