Sollentuna

Reflektioner från Miljöpartiets kongress

Jag var på Miljöpartiets kongress i början på juni i år. Den stora saken på kongressen var att partiets valmanifest skulle antas. Partistyrelsen hade gjort ett hästjobb för att ta fram ett förslag till manifest. De hade försökt hålla igen på valmanifestets längd och formuleringarna var bra. De hade också, i de flesta fall, kloka tankar om de förslag på ändringar som kommit in och skulle behandlas på kongressen.

Jag var där för min partiförenings räkning, Miljöpartiet Sollentuna. Det var min första kongress och det gick efter omständigheterna väl, även om det var väldigt stressigt och stundtals förvirrat när det inte var riktig ordning på papprena och informationen till delegaterna. Med mig till kongressen hade jag partiföreningens synpunkter som vi i Sollentunas lilla delegation på fyra personer skulle framföra. Det gjorde vi i form av yrkanden, i diskussion, vi var med på utskott och jag gjorde också ett framförande på 2 min i plenum om att vi i partiföreningen inte kunde rösta ja till könskvotering av privata börsbolagsstyrelser.

Hur blev resultatet då? Jag är lite bekymrad över hur mycket som till slut kom med i valmanifestet. T.ex. att ”stora idrottsevenemang ska sändas i kanaler som är tillgängliga utan särskild avgift”. Hur ska det gå till? Hur mycket är vi beredda att offra för det? Det kommer onekligen behöva tas resurser från annat för detta.

Allt kokar ner till prioriteringar. Och däri ligger min andra kritik. När jag som väljare läser detta manifest är det svårt att utröna vilka saker partiet värderar allra högst och allra minst är beredd att kompromissa bort i ett potentiellt samarbete. Partiets tre prioriterade frågor är klimat, nya jobb och skola. Men jag personligen tycker inte det framgår med tillräcklig tydlighet vad som är viktigast i en förhandlingssituation.

Manifestet ser jag som ett sorts kontrakt mellan oss och våra väljare. Det är inte ett visionsdokument för 10-20 år framåt (det har vi partiprogrammet till) utan ett valmanifest för nästa mandatperiod på 4 år. Det är det här vi kommer att utvärderas mot inför nästa val. Förutsatt att vi hamnar i regeringsställning och faktiskt har en rimlig chans att få igenom det vi vill. Då är det lite olyckligt att riskera göra för många besvikna genom att lova för mycket, men också genom att blanda ihop vision och mer konkret nutidspolitik. Det senare är något som partiet tyvärr gör lite för ofta tycker jag. Det måste framgå med all tydlighet vad som är vad: mål på kort sikt och mål på lång sikt.

Just eftersom det handlar om en så kort period (politiskt) som 4 år anser jag att till exempel att tillväxt-skrivningen inte skulle ha varit med, ”Vi vill utveckla ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt”. Och det var också partistyrelsens förslag, men kongressen tyckte annorlunda. Jag ser personligen inget fel med frasen, men att den skulle bli en stor guldgruva för dem som inte gillar MP som helhet var lätt att förutspå. Istället för att låta tillväxtfrågan vara den långsiktigt inriktade fråga som den är, blev denna fråga nu till huvudfråga i media. Och sanningen är ju att Miljöpartiet inte har någon färdig modell för hur hela samhällets ekonomiska system ska se ut för att vara långsiktigt hållbart. Det är synd att det blev så här just nu, även om jag inte misströstar. Förr eller senare kommer alla partier anamma denna ambition. Det är bara en tidsfråga när det sker.

Det finns också mycket bra i valmanifestet, som jag ser det. Det går inte att skriva ner allt här. Men om jag ska nämna några saker: att det ska vara lätt att starta och driva företag är en hjärtefråga för mig. I manifestet finns med att regelbördan måste minska och sjuklöneansvaret ska avskaffas för små företag. Mer personal i skolan och fler medarbetare i vården och äldreomsorgen är investeringar i framtiden, förutom att det skapar jobb idag. Överhuvudtaget är skolan en jätteviktig fråga och där har vi mycket bra. Mer innovationsupphandlingar är bra, för att driva på teknikutvecklingen. Sedan det som handlar om arbetstid, som friår och att vi ska börja jobba med att sänka arbetstiden, det tycker jag är bra saker. Däremot är jag för lite kunnig för att se när och hur exakt detta skulle kunna bli verklighet. Och om det egentligen skulle varit med i detta valmanifest eller inte, enligt resonemanget jag fört ovan.

Många uttrycker att partiet har gjort en ”vänstersväng”. Det håller jag med om, tyvärr. Som t.ex. i frågan om vinster i skolan, även om det finns olika tolkningar av vad det som står i manifestet faktiskt betyder. Men också när det handlar om jämställdhet. Jag blev än mer varse på kongressen att ”feminismen” tagit över i frågor som vanligen skulle sägas handla om jämställdhet och jämlikhet. Det kunde jag acceptera – OM feminismen hade handlat om jämställdhet och jämlikhet. Men den hårda retoriken kring kön, att man säger hur grupper är och behandlar dem utifrån statistik eller rena fördomar, det är inte jämställdhet. Det är inte att behandla människor utifrån hur de är. Det är kollektivistisk feminism. Jämställdhet för mig är en frihetsfråga. Det handlar om att komma bort från att bli bedömd för sitt kön, inte motsatsen. Och det handlar om att se ALLA människors problem, inte bara gruppen kvinnors.

Det bästa med själva kongressen var att vi fyra som åkte dit för partiföreningens räkning lärde känna varandra riktigt bra. Det näst bästa var Fridolins tal. Han hade varit och ”nallat i regeringens papperskorg”, som var full med utredningar, och till och med utredningar för att utreda vad som redan hade utretts. Det handlade om klimatfrågan och han gjorde det riktigt bra. Budskapet var att vi inte behöver vänta på ännu mer utredningar för att börja agera. Det går att göra mycket redan nu.