Jämställdhet

Kris i tekniksektorn – det är kvinnobrist

Det är kris inom tekniksektorn. I tidningen Ny Teknik larmar chefredaktören Susanna Baltscheffsky i sin ledare:

Tekniksektorn skriker efter fler kvinnor. Tre av fyra ingenjörer är män. För IT-branschen är läget ännu mer krisartat. Inte ens 8 % av de kvinnliga studenterna vid KTH läser till utvecklare”.

Som den analytiska ingenjör jag är dyker många frågor upp i huvudet när jag läser detta. Vad är det kvinnor bidrar med som inte män kan?

Om jag anställdes på ett företag som ”skriker efter kvinnor” så skulle jag vara väldigt gärna vilja veta vad min arbetsgivare förväntas ha anställt genom att ta in just mig. Vad är det jag förväntas bidra med som en man inte skulle kunna?

Allt fler teknikföretag har identifierat kvinnobristen som ett problem” skriver Baltscheffsky.

Som den nyfikna ingenjör jag är, är jag mäkta nyfiken på dessa analyser. Vad är det dessa företag har hittat i dem? Och vad är det som de inte hittat? Vad är det för parameterar som män som är ingenjörer saknar? Är det rött läppstift? Särskilda feromoner? Långt hår? Barnperspektiv? ”Kvinnlig energi”?(!) Eller vad är det som saknas?

Vad är det där magiska som JAG i egenskap av kvinna kommer att uppfinna som inte en man kan? Jag är nyfiken på att veta även om det så bara är att jag statistiskt sett skulle ha en större sannolikhet att uppfinna något.

Och jag är förstås nyfiken på: lever jag upp till rollen som en ingenjörskvinna? Skriver ingenjörskvinnor såna här blogginlägg till exempel?

Som den kreativa ingenjör jag är funderar jag på om inte mer noggranna urvalsprocesser vid rekrytering kunde lösa detta kvinnobrist-problem. Om man nu vet vad som saknas i företagen som har få kvinnor så kan man ju bli mer petig med de män man anställer. Det vill säga se till att männen man anställer är mer kvinnliga. ”Kvinnliga ingenjörer”. Vore inte det en idé?

Jag kan inte låta bli att tänka bakåt i tiden. Om det är kris nu, vad var det inte för 50 eller 100 år sedan med tanke på hur få kvinnor som var ingenjörer då? Hur kunde vi klara oss alls?! Och för att inte tala vissa andra arbetsplatser i nutid. Ta t.ex. svenska skolan och inom vården. Snacka om kris! De har brutal mansbrist alltså. Fast, det kanske inte räknas som kris? Varför inte i så fall?

Suck. Det vore mycket lättare att inte vara kritisk ingenjör. Vad skönt det vore att slippa bry sig om sånt här finstilt och istället bara kunna prata om kris och panik vitt och brett i godan ro.

Annonser

Den feministiska utrikespolitiken

Utrikesförvaltningens handlingsplan för feministisk utrikespolitik 2015-2018”. Så heter ett dokument som regeringen har tagit fram. Den gick under radarn för mig när den lades fram innan jul. Men nu har jag tagit del av det. I det 25 sidor långa dokumentet finns ett antal fokusområden för 2016. Så här ser de ut:

  1. Stärka kvinnors och flickors mänskliga rättigheter i humanitära situationer
  2. Bekämpa, och motverka straffrihet för, det könsrelaterade och sexuella våldet mot kvinnor och flickor i konflikt- och postkonfliktsituationer
  3. Verka för kvinnors deltagande som aktörer i fredsprocesser och fredsfrämjande insatser
  4. Främja kvinnors och flickors deltagande som aktörer i arbetet för en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling
  5. Stärka kvinnors och flickors ekonomiska egenmakt och tillgång till ekonomiska resurser, inklusive genom produktivt arbete med anständiga arbetsvillkor
  6. Stärka de sexuella och reproduktiva rättigheterna för flickor och unga människor.

Jag hade faktiskt trott att det var jag som överdrev när jag tänkte på möjligheten att ”feministisk” skulle kunna betyda att bara fokusera på och gynna kvinnor. Jag tänkte att det ändå skulle vara lite bredare än så. Att det skulle formuleras mål att till exempel ”stötta barn” av båda könen med målsättningen att de ska få skolgång, slippa övergrepp, slippa bli barnsoldater och så vidare.

Pojkar kan väl ändå inte förutsättas vara hemska förövare och ”fel” redan när de föds? Och jag tänker att allt hänger ihop. Utan trygga välmående pojkar, som sedan blir män, blir det svårare för flickor och kvinnor att bli välmående och trygga. Dessutom: vi är väl alla människor främst? Särskilt barn måste väl ändå få slippa könsstämpeln? Om vi nu har valet att se dem som barn istället för flickor och pojkar borde vi väl göra det?

Jag var tyvärr inte så fel ute i mina farhågor. Om det här är den feministiska varianten skulle jag föredra en ”jämställd utrikespolitik”. Eller helt enkelt en utrikespolitik som stödjer mänskliga rättigheterna, frihet, hälsa och välmående hos alla människor.

Vänsterväng på jämställdhetsområdet

Jag meddelade i förra veckan att jag lämnar Miljöpartiet och alla mina politiska uppdrag som jag har för partiet i Sollentuna. Jag kommer istället att gå till partiet Borgerlig Framtid som startade 2014 och är ett blå-grönt parti.

Eftersom jag inte fick rum med så mycket argumentation och förklaringar i min Expressen-artikel tänker jag utvidga lite tankar och resonemang kring min övergång i ett antal inlägg här på bloggen. Jag börjar med en av mina hjärtefrågor, det som handlar om kön och jämställdhet.

Många uppfattar att Miljöpartiet de senaste åren har gjort en vänstersväng. Jag håller med om det och beklagar det. En del av vänstersvängen syns i att partiet har gått mot en mycket mer kollektivistisk form av feminism. Man är mer fokuserad kön än att slippa behandlas utifrån kön.

Strävan efter jämställdhet ur ett individperspektiv har tyvärr blivit till en strävan efter rättvisa mellan grupper, det som kallas identitetspolitik. Jag anser inte att människor är fria bara för att en grupp de kan sägas tillhöra (bl.a. könsgruppen) behandlas rätt och rättvist. Målet tycker jag borde vara att människor blir behandlade utifrån de är som helhet, utifrån vad de kan, vill och tycker. Frihet ska vara individuell, annars är den inte mycket värd.

På samma tema är trenden nu att allt mer fokus läggs på hudfärg (som i ”vita män”), en utvecklingen jag finner obehaglig. Varför skulle det vara mindre rasistiskt när vissa pekar på människors hudfärg än när andra gör det? Det spelar ingen roll hur god intention man har, ju mer det pratas om och fokuseras på hudfärg, desto mer kommer människor gå runt och se på människors hudfärg. Så fungerar mänsklig psykologi.

Men tillbaks till jämställdhetsfrågan. Våren 2014 valde Miljöpartiet att kalla sin budgetmotion för en ”feministisk budget”. Tydligen ansåg partiledningen att det namnet trumfade en ”grön budget”, eller en ”budget för hållbarhet”. Då har man rört sig ganska långt ifrån partiets kärna.

Det allra tråkigaste var Åsa Romsons Almedalstal 2014. Talet var fullt av generaliseringar om män och även rent mansförakt. Det var lata, vita, heterosexuella män och ”kvinnan är en bättre mall..”. Jag var på plats på Gotland och hörde talet live och jag blev väldigt besviken. Att detta tal kunde slinka igenom till självaste språkröret (nej, jag tror inte alls att det var hon som skrivit det), måste berott på att ledningen faktiskt tyckte att det var så här Miljöpartiets politik skulle se ut. Det var för mig tydliga signaler om att partiet är under förändring och enligt mig då på fel spår.

Det nya parti jag har gått med i, Borgerlig Framtid (BF), har en liberal syn på individer och deras rättigheter och skyldigheter. Det betyder att partiet anser att politiken inte ska blanda sig i hur människor lever sina liv privat så länge de håller sig inom lagens ramar.

BF anser att familjen är viktig för ett barns start i livet. Jag instämmer helt i det. Hur familjerna ser ut är inget som politiken ska ha något med att göra. Lagstiftningen måste därför anpassas för att passa alla, oavsett makarnas eller de samboendes kön. Partiet anser också att föräldrar ska ha möjlighet att fritt förfoga över sina föräldraledighetsdagar. Allt för att kunna ordna ett så bra familjeliv som möjligt för både barnen och de vuxna. Det skapar trygghet för alla involverade. Alla familjer ser olika ut. BF föreslår även att par frivilligt ska kunna sambeskattas och att pensionspoäng ska kunna fördelas.

Eftersom jag anser att det finns biologiska könsskillnader mellan kvinnor och män sett som grupper, så anser jag inte att 50-50 män-kvinnor är en målsättning inom till exempel en utbildning eller ett yrke. Det spelar ingen roll hur få eller många av samma kön som gör samma val som man själv. Det viktiga är att man kan ta de vägar i livet som man vill och att man har samma möjlighet att göra det som alla andra.

Det finns fortfarande ojämställdhet i samhället, men det är inte anledning att fortsätta på en väg där människor behandlas utifrån kön, som när det gäller kvotering. Strävan måste innefatta andra verktyg än styrning och tvång. Borgerlig Framtid är motståndare till könskvotering, vilket jag också är.

Tyvärr har allianspartierna inte alls gett vänstern motstånd i deras växande kvoteringsiver och räknande av kön i olika sammanhang, vilket man kan tycka att de borde göra utifrån ideologi. Det behövs en opposition i svensk politik på jämställdhetsområdet, en alternativ politik för jämställdhet. Den rollen kan BF fylla.

Miljöpartiet ungdomsförbundet eller riksdagspartiet

Miljöpartiet höll kongress i Örebro den 12-14 juni. Där hade vi ett debattpass som skulle handla om demokrati, lika rättigheter och migration. Debatten dränktes helt av propaganda för att inrätta ”individualiserad föräldrarförsäkring” (en med 50-50 uppdelning av dagarna och som inte går att överföra till någon annan).

bild (25)Anledningen till detta var en motion som var inlämnad av partiets ungdomsförbund, Grön Ungdom (GU). Cirka varannan talare var från GU och de talade för sin motion. Debattiden gick och gick och knappt några andra ämnen fick plats. Även ett par stycken i partiets feministfalang var uppe och stöttade motionen.

Det var svårt att uppfatta att man befann sig på Miljöpartiets kongress och inte på kongress hos Feministiskt Initiativ. Det kändes inte bra.

När jag för ett par år sedan försökte starta upp en GU-avdelning lokalt besökte ett av språkrören från GU i Stockholmsregionen oss på ett möte. Han berättade att GU inte var som andra ungdomsförbund och hade sin egen agenda. De drev istället den politik som moderpartiet stod för. Detta har på ett par år vänts 180 grader.

Nu har GU fått för sig att individualiserad föräldrarförsäkring är ”feministiskt”. Eftersom Miljöpartiet är ett ”feministiskt parti” måste partiet driva frågan, oavsett andra argument, oavsett av vad folket i Sverige tycker. Punkt. Annars är man feg. Att vi för precis ett år sedan bestämde på kongressen att under denna mandatperiod arbeta för en tredelad föräldrarförsäkring anses irrelevant (en tredjedel till vardera föräldern samt en som kan förfogas fritt över). Att det finns olika sorters feminism verkar inte heller accepteras.

Man har svårt att inte imponeras av GU:s välplanerade påverkansarbete. All cred till dem för det. Men det är beklagligt för partiet att de tar så stor plats. En stor mängd oorganiserade delegater på kongressen har inte något att sätta emot, särskilt inte på kort varsel. Och media hakar på och målar upp en bild av att GU:s politik är Miljöpartiets.

Redan förra året kuppade GU igenom att ha jämställdhet, eller snarare ”feminism”, som ett extra, fjärde, fokusområde inför valet. Kuppa är kanske ett hårt ord när det ändå var ett demokratiskt beslut på kongressen. Men jag upplever att det var så det var. Man hade som delegat ingen aning om hur hård propaganda det fördes för detta väl på plats på kongressen. Det var svårt att inte uppfatta det som att alla andra delegater tyckte precis som dem. Det var först i efterhand som polletten trillade ner hos mig att GU låg bakom det.

Miljöpartiets stora fokus på feminism inför valet, särskilt Åsas Almedalstal om de lata vita männen, var en av anledningarna till att det gick så dåligt i valet i höstas. Det är min egen syn, men det visade även partiets egen valutvärdering.

GU:s motion om individualiserad föräldrarförsäkring röstades ner, om än inte med jättestor majoritet. Jag var nästan lite chockerad efter omröstningen. För innan kongressen hade jag inte trott att detta ämne skulle ta någon plats alls, och definitivt röstas ner tydligt. Men ju längre tiden gick på kongressen, desto mer osäker blev jag och funderade. Har partiet tagits över av ungdomsförbundet?

Så är det förstås inte. Men ju mer jag tänker på den aspekten med ungdomsförbund kan man konstatera att partiet ibland beter sig lite åt det hållet. Naivt. Extremt. På kongressen klubbade vi massor av förslag och utredningar, politikutveckling som partistyrelsen nu ska göra. Hur många tänkte på helheten? Genomförbarheten? Realismen? Det gjorde i alla fall partistyrelsen på kongressen. De kämpade verkligen tappert och gjorde kloka inspel i sakfrågorna. Det var samma sak på förra årets kongress. Partistyrelsen var klippan då med.

Det är viktigt att ha långsiktiga och stora visioner. Men det är helt nödvändigt att göra skillnad på de långsiktiga visionerna och dagspolitiken. Det är inte alls självklart och uppenbart vad som ska göras idag för att kunna nå visionerna på sikt.

Hörde från en klok partikollega följande resonemang: för varje fråga partiet är ”värst” i, det vill säga går längst och trycker på allra hårdast, så skrämmer vi bort en del. Få väljare är extrema i alla frågor. Det betyder att om vi är extrema på många områden kommer vi till slut inte ha några väljare kvar. Miljöpartiet kan alltså inte vara värst på allt – om vi nu vill få några röster.

Det viktigaste behöver förstås inte vara att ha makt och få röster. Miljöpartiet har tidigare haft en roll som påtryckarparti. Men detta är ändå ett ställningstagande partiet behöver göra hela tiden: vill vi vara extrema och påverka andra som har makt att ta beslut åt det hållet vi vill? Eller vill vi också ha egen makt för att själva kunna påverka besluten? Genom att vara för extrema kommer vi inte lyckas med det senare.

När det gäller kongressen var det på det stora hela ändå en bra kongress. De beslut som togs var i de allra flesta fall vettiga, enligt min syn. Och det var jätteroligt att träffa och prata med så många miljöpartister.

Jag börjar känna mig lite mer varm i kläderna och förstå hur det hänger ihop nu med motioner, val av personer till poster och så vidare. Det är steg ett för att kunna påverka mer framöver, vilket jag så klart vill göra. Det är därför jag är med i ”leken”, det vill säga i politiken.

Miljöpartiet och mansfrågor

Idag när jag städade hemma hittade jag en kopia av Miljöpartiets programtext som antogs vid partiets bildande 1981. Tänkte att jag skulle få mig ett gott skratt när jag läste den – det var ju trots allt rätt länge sedan och saker och ting förändras. Men jag blev överraskad över hur bra den var. Och hur mycket av partiets grundtankar som finns kvar i det nuvarande partiprogrammet. Det gäller dock inte allt. En sak är det som handlar om kön och jämställdhet.

Jag kom att tänka på en insändare jag gjorde i Miljöpartiets tidning ”Grönt” nr 2, 2011. Det var nästan fyra år sedan nu. Den hade titeln ”Miljöpartiet bör driva mansfrågor”. Ni kan läsa den nedan (klicka på bilden så blir den större).

Grönt - MP och mansfrågor

När jag läser texten nu känns den ganska utspelad. Det blev inte som jag ville. Det gick snarare i motsatt riktning när det gäller Miljöpartiet. Och dessutom hade jag fel i att något annat parti skulle plocka upp bollen om mansfrågor. Snarare tycker jag att de flesta partier har gått åt ett mer kollektivistiskt håll i synen på könen, där gruppindelningen och behandlingen utifrån kön har blivit starkare (har skrivit lite mer om det här). Och det har blivit än mer polariserat och bilden av kvinnor som offer har förstärkts.

När det gäller kön och jämställdhet är jag väl mer av en ”gammel-miljöpartist” (jmf gammel-moderat) som gillade partiet bättre som det var förut i just denna fråga. Då det pratades om jämställdhet och inte feminism i vilken kvinnan anses underordnad per default i alla situationer. Då jämställdhet handlade om att frigöra människor. Då målet var att man ska få vara som man är, oavsett varför man är som man är. Och att man ska bli behandlad utifrån den man är, inte utifrån hur någon tror att man är d.v.s. utifrån fördomar. Detta sägs vara målet idag också. Men när strävan självt är så fullt av fördomar, då är det mycket svårt att se målet skymta ens där långt borta i horisonten bakom allt annat.

Jag gillar devisen ”att driva jämställdhetskampen på ett jämställt sätt”, som jag också har med i insändaren. Vi behöver se hur både kvinnor och män har det. Det är att handla på ett jämställt sätt redan på vägen mot jämställdheten.

Frågan om jämställdhet är starkt kopplat till föreställningar och attityder människor har. Dessa påverkas också av det man gör för att försöka öka jämställdheten. Därför anser jag att frågan om jämställdhet inte är lämpad för att drämma till med storsläggan på (stora omfattande åtgärder eller som exempelvis könskvotering där man döms utifrån kön). Då riskerar man skada mer än man förbättrar.

Jämställdhet tycker jag drivs bäst framåt med små medvetna steg som värnar de grundvärden vi vill se växa. Det gör vi bland annat genom att se båda könen och deras förutsättningar, ur deras perspektiv.

Tappa inte frågorna bland könen

Gustav Fridolin skriver på Aftonbladet debatt:  ”Vilka svar ska jag ge till min dotter?”. ”Vi får inte låta flickors liv begränsas av rädslor och krav”. Jag förstår helt hans känslor som förälder. När man får barn, då man börjar se världen med ännu större ögon. Man vill beskydda sina barn, kosta vad det kosta vill. Jag är likadan. Det jag vill ta upp här är några aspekter i vår strävan efter jämställdhet.

Fridolin skriver om den utseendehets som finns och drabbar tjejer. Men, är problemet en jämställdhetsfråga? Blir vi glada och lyckliga bara det skulle hetsas lika mycket, eller om samma saker, för tjejer och killar?

Fridolin tar upp frågan om att flickor är rädda när de går hem en mörk natt om det går någon man bakom dem. Är problemet då att de blir mer rädda än en ensam kille som är på väg hem? Eller är problemet att de blir rädda om just en kille går bakom dem? Är målet verkligen att tjejer och killar ska vara lika rädda – eller att det inte skulle behöva vara rädda?

Jag kunde skriva en motsvarande artikel som Fridolins där jag förklarar hur det är att ha en son, med allt vad det innebär. Det är sannerligen fullt av rädslor och oro. Bland annat över hur deras självkänsla ska bevaras, när såna som Fridolin – även om det är med god intention – förutsätter att deras flickor kommer att behandlas illa av pojkar, alltså våra söner. Men jag vill helst inte skriva en sådan artikel.

Vi har en tendens att göra samhällsproblem till jämställdhetsproblem.

Vi är vana vid att jämställdhetsdiskussioner bara kretsar kring det ena könet (antingen tjejer eller killar, kvinnor eller män). Men jag tror det finns en annan och betydligt bättre väg. Jag vill se mer skrivet och diskuterat ur ett helhetsperspektiv. Med detta perspektiv blir det än klarare att det är vissa frågor vi behöver arbeta med mer – för allas skull. Att klämmas in i fack, det drabbar alla. Utseendehets. Tryggheten i samhället. Att bli tagen på allvar inom rättsväsendet, oavsett grupp man är del av. Som det är idag försvinner de stora och viktiga frågorna bland vägandet och värderandet av de olika könens situationer. Ju mer diskussion om könen separat, desto mer späder man också på en kluven, binär, världsbild: kvinnor lever i en värld, män i en annan. Men världen är betydligt mer komplex än så.

Det finns inget mynt som bara har en sida. Där en kvinna drabbas, finns det något som drabbar män också, och vice versa. Antingen drabbas de av samma sak, men av olika grad i olika situationer. Eller så drabbas de på olika sätt av en situation. Ta exemplet med att gå hem en mörk natt. Är en kvinna rädd när det går en man bakom, vet män mycket väl att kvinnor är rädda om en man går bakom dem.

Allt hänger ihop. Det är på tiden att vi börjar se jämställdhetsfrågor som vår gemensamma fråga. Och inte utifrån vilket kön vi har, utan utifrån hur vi vill människor ska ha det och hur samhället ska se ut. Då får vi en helhetssyn som gynnar hela vår strävan. Enligt mig behöver ingen offras för ett mer jämställt samhälle. Vad tror ni om denna teori: när båda könsgrupper gynnas av en förändring, då är man på rätt väg. När den ena behöver ”offras” för den andras skull, då är man på fel väg.

 

Mäns kroppar på förhandlingsbordet

I frågan om omskärelse av kvinnor är ett stentungt argument att det handlar om rätten till sin egen kropp – med all rätt. Oavsett hur stort eller litet ingreppet är inskränker det flickans frihet och rätt till skydd. När omskärelse av små pojkar kommer på tal, då börjar istället argumenten hagla.

Det sägs att ingreppet kan medföra vissa fördelar, och det hänvisas till undersökningar. Det är ju så många som gör det, sägs det. De omskurna brukar inte klaga av det. Och föräldrar bestämmer ändå så mycket för sina barn, det här är ju bara en liten sak. Och oj vad mycket lättare det blir med hygienen. Sen löper man minskad risk för AIDS som vuxen.

Men, det är helt upp och nervänt att utifrån en kroppsdel man önskar avlägsna på ett barn letar fördelar med ingreppet för att rättfärdiga det istället för att man utgår från problemen man påstår sig vilja lösa och försöker finna och propagera för de bästa möjliga lösningarna. Ointresset för att lösa själva problemen lyser igenom ordentligt.

Debatten visar att pojkars rättigheter är öppna för förhandling. Inte flickors. Här är ett solklart fall av bristande jämställdhet.

Efter jul gick Läkarförbundets etik- och ansvarsråd ut med att de var eniga om att vilja få stopp på icke medicinskt motiverade omskärelser av barn utan barnets samtycke. Erik Ullenhag, representant för Folkpartiet ”liberalerna” (obs situationtecknen) bemötte det genom att jämföra ingreppet med ett barndop i svenska kyrkan. Om omskärelse av spädbarn skulle förbjudas, skulle barndopen också det var argumentationen. Jag blev bedrövad, om än inte förvånad. Jag glömmer inte när Folkpartiets Birgitta Rydberg för ett par år sedan försvarade omskärelse. Hon såg inte några som helst problem med det, bara fördelar.

Om någon hade bett mig gissa tidigare, om det fanns något parti som var emot omskärelse utan samtycke, hade jag sagt Folkpartiet. Det är nu snarare så att jag har sett få försvara ingreppet, förutom just folkpartister. Vad är Folkpartiet för frihetsparti egentligen?

Frihet handlar om att kunna få välja. Oavsett vad andra tycker om sina kroppar, ska man få välja själv vad man vill göra med sin egen. Föräldrar äger inte sina barn. De förvaltar barnets bestämmanderätt till barnet självt är stort nog att kunna hantera den. Att låta omskära sitt barn att ta bort deras egen möjlighet att välja. Och det i ett fall där det finns all möjlighet för individen att själv att kunna det.

När det kommer till diskussionen om att pojkar ändå kommer omskäras och då riskerar men om det utförs av icke medicinskt kunniga personer, blir avvägningar svårare. Men det får inte råda någon som helst tvekan om principen: man ska ha rätt till sin egen kropp.

Men religionsfriheten då? Jo den är viktig. Men den är individuell, inte kollektiv. Det är inget fel med att önska ha omskurna barn för att ha gemenskap inom ramarna för en gemensam religion. Att däremot baserat på den önskan ta beslutet att det ska skäras i barnets kropp när barnet är för litet för att förstå vad som händer, det är en annan sak. Det är mycket man vill att barnet borde göra eller välja, varav allt inte lämpar sig för att ta ställning till utan barnets samtycke.

De som är måna om sin egen religionsutövning borde vara de första på barrikaderna för ALLAS rätt att utöva religion, oavsett religion. Det enda sättet att få frihet, är att vara beredd att ge samma till andra. Det finns redan nu de som hävdar att religion borde bekämpas. Främlingsfientliga krafter lurar i buskarna, redo att attackera så fort en anledning dyker upp. Vi borde inte ge dem den glädjen. Vi alla borde visa att religion (alla sorters) har en plats i det svenska samhället. Och att religion är förenlig med individuell frihet och mänskliga rättigheter.

Är då inte detta en liten fråga och man borde syssla med viktigare? Enligt mig handlar jämställdhet om attityder, föreställningar. Detta förhållningssätt till människor ”övas” i varje liten fråga. Jag är helt övertygad om att vi trycker jämställdheten framåt för alla, genom att ta ALLA situationer där ojämställdhet förekommer på allvar, oavsett vilka som drabbas. Målet är att implementera ett jämställt synsätt, överallt.

FOTNOT: I Sverige finns en lag som tillåter omskärelse av små pojkar, om de inte är tillräckligt stora att kunna informeras om ingreppet och säga vad de tycker.