Försvar

Försvarspolitiska önskedrömmar

Försvar och krisberedskap i Sverige har under många år långsamt monterats ner. Men nu är de politiska partierna mer eller mindre ense om att det kanske inte var så smart. En återuppbyggnad har påbörjats.

Igår besökte jag ett seminarium under Almedalsveckan på Gotland som anordnades av bland annat Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Det handlade om hur ett ”modernt totalförsvar” för Sverige ska se ut, där det civila försvaret understödjer det militära försvaret.

MSB och försvarsmakten har tagit fram en gemensam plan som överlämnats till regeringen om vad som skulle behöva göras för att nå ett totalförsvar med tillräcklig förmåga. Som det sades finns det idag ”luckor i totalförsvaret”, särskilt i det civila försvaret. Uttryckt i klarspråk: det saknas helt enkelt förmåga att hantera vissa hot och krissituationer i Sverige.

Bygga krisberedskap i ett modernt ”just-in-time”-samhälle där ständig press finns på effektivisering, där man räknar kronor och ören in i det minsta, är en utmaning. Vem ska stå för kostnaden när företag, organisationer och verksamheter ska fungera ihop och försvara Sverige?

MSB säger att ett starkt civilt försvar bygger på att det faktiskt finns en försvarsvilja hos folket, en vilja att bidra till den gemensamma. En relevant fråga i sammanhanget är: hur stor är den i Sverige, ett land som vissa – med all rätt – kallar ”fredsskadat”? Numera läggs istället tid och kraft på frågor som till exempel om det ska heta ”tjänsteperson” istället för ”tjänsteman”. Lägg till den gamla synen på att farbror staten fixar allt, så ser det inte så ljust ut.

Möjligen kunde en akut krissituation i Sverige få några fler att åtminstone temporärt vilja ta i lite grann för den gemensamma säkerheten. Men effekten av sådana mer plötsliga händelser har en tendens att blekna ganska fort och så är man tillbaks på ruta ett.

Ur försvars- och säkerhetssynpunkt är det förstås utmärkt att en plan tas fram, men mer problematiskt är det ur politisk synvinkel.

Det sades rakt ut på seminariet att för nå målsättningen att ha ett fungerande totalförsvar krävs mer resurser, dock inte hur mycket. Med tanke på hur lågt vår försvarsförmåga nått innan vi började vända tillbaks, och på hur läget i Sverige ser ut rent allmänt, är det inte en alltför vild gissning att det kommer att krävas åtskilligt.

Peter Hultqvist, försvarsminister, och Anders Ygeman, inrikesminister, var som mottagare av planen på plats på seminariet för att kommentera ur politiskt perspektiv. Försvarsministern bemötte inte frågan om resurser direkt, utan nöjde sig med att säga att det är viktigt att prioritera väl för att få ut maximalt av gjorda satsningar.

Jag har stor respekt för Peter Hultqvist. Han ger ett mycket stabilt och förtroendeingivande intryck. Tyvärr räcker inte det inte med en klok försvarsminister för ett bra utfall. Resultatet beror också på tilldelningen av resurser hans ansvarsområden får, vilket i sin tur beror på övriga utgiftsposter i Sverige.

Försvarsministern verkar i en regering där andras ansvarsområden är prioriterade. I budgetbeslutet i juni i år ligger budgetposten för ”försvar och samhällets krisberedskap” på 49 miljarder kr. Som jämförelse begärde Migrationsverket 60 miljarder kronor extra för detta år och nästa. Notera då att resurser till Migrationsverket endast handlar om initiala kostnader för de senaste årens flyktingtillströmning. Som en jämförelse gjordes en överenskommelse 2015 mellan M, KD och C och regeringen då försvaret fick blyga 10,2 miljarder extra fram till 2020 på grund av det höjda säkerhetsläget i omvärlden.

De kommande åren kommer alla områden vara i skriande behov av ekonomiska resurser. För att inte tala om kommunerna som kommer få det knapert. Finns det en sportslig chans för en utökning av resurser till försvar och krisberedskap innan 2020, d.v.s tills dess att den här planen ska vara sjösatt? Eller ens efter det? Jag tippar på att i så fall behövs politiska omprioriteringar. Hur ska dessa se ut i så fall? Vad säger regeringen? Och vad säger övriga partier?

Med tanke på prioriteringarna som gjorts de senaste åren gissar jag att oavsett maktinnehav av befintliga partier, så är detta en fin plan för något som inte kan genomföras. Finn Bengtsson och Rolf K Nilsson från Moderaterna sa ”spela luftgitarr” om att alliansen inte tar makten fastän de skulle kunna. Det här är också luftgitarr-spelande på hög nivå.