Allmänt

Främmande judehat

Idag tas ämnet judehat upp i DN:s huvudledare. Det är ännu ett inlägg på sistone där det talas om att det inte tas tillräckligt avstånd från det. Jag vill bidra med några personliga reflektioner som rör frågan som ställs på slutet av ledaren: ”varför har samhället så lätt att förlåta och släta över just antisemitismen?”

När jag läser eller hör talas om judehat känner jag att jag inte riktigt förstår. Det känns så otroligt långt borta, så främmande. Inte för att jag inte tror på människor som berättar om det, det gör jag absolut, utan på grund av min egen bakgrund.

När jag växte upp var judehat något vidrigt, sjukligt, som bara fanns i historieböckerna och dök upp i samband med andra världskriget och Hitler. Det var det enda jag hade att relatera till. Judehat var där jag befann mig en icke-fråga.

Har jag växt upp i en skyddad verkstad när jag inte märkt av något judehat? Kanske på ett sätt ja. Ute på landet, visst, men inte i på något särskilt mycket mer enskilt ställe än något annat som inte ligger mitt i en storstad. Men snarare skulle jag säga så här: jag växte upp i en bra miljö. Mer så som den borde vara.

Det fanns såklart personer i min omgivning som mådde dåligt eller fick höra glåpord. Ibland fick jag det med. Men jag upplevde inte att det fanns något religiöst motiverat hat eller motsättningar mellan olika grupperingar. Där fanns större religiösa grupper. Men det var inte tal om att de vore annorlunda människor på grund av det. De var människor. Det var allt som räknades. Även i mitt liv som följde därefter, då i en betydligt större stad (Stockholm) har hat mot grupper varit frånvarande i den lilla värld som jag varit del av under studier, jobb och på fritiden.

Nu inser jag att jag har varit lyckligt lottad. Visserligen tillhör jag själv inte någon särskilt utsatt grupp. Men hat drabbar inte bara individer det riktas mot, utan det drabbar hela samhället. I ett sådant otryggt samhällsklimat mår ingen bra.

Att personer skulle bespottas för att de går till en viss kyrka eller har en viss klädsel, det finns helt enkelt inte i mitt universum. Och jag tror inte att jag är ensam i Sverige om att känna så.

Alla reagerar på saker först och främst utifrån sin bakgrund och sin verklighet. Eftersom vi också är olika som personer så reagerar vi på olika sätt, olika mycket, i olika sammanhang. En del som slår ifrån sig tal om judehat kan, precis som jag, helt enkelt ha svårt att förstå en värld som skiljer sig så radikalt från den de är vana vid. Det måste inte handla om egoism eller bristande sympati.

Man bör självklart informera sig om vad som händer i andra delar av Sverige genom att förkovra sig i tidningar, på nätet, på TV, prata med människor. Att ställa om från en verklighetsbild till en mycket annorlunda sådan, det går dock inte över en natt. Och att ta avstånd och fördöma något ”på distans” kan för en människa mer kännas som framtvingade floskler än ett tydligt ställningstagande. Det allra bästa är att uttala sig utifrån kunskap, erfarenhet och en inre insikt.

Jag får nya intryck och lär mig saker på det här området hela tiden. Bara en sån sak som att det i Malmö finns många judar, det visste jag inte tidigare. Och jag hade verkligen ingen aning om att det fanns negativa föreställningar om judar, ett judehat. Det är viktig kunskap jag har fått.

Samtidigt tror jag att det är viktigt att inte glömma att det faktiskt inte ser likadant ut på alla platser i landet. Snarare verkar det kunna skilja mycket åt. Det vill säga: inte överallt och i alla städer frodas det något judehat.

Där judehat finns ska det motverkas. Och där samhällsklimatet är bra ska det odlas vidare. Ingen tjänar på att vi målar upp Sverige som något hatiskt land. Till slut kommer vi börja tro att vi är det.

Annonser

Kvalitet i media är inte gratis

Det pratas idag om många problem som på olika sätt är kopplat till media. Media anses ha mycket makt. Det håller jag med om. En del anser media styr mer än politikerna genom att sätta agendan och kan vinkla lite hur som och att det har bidragit till att skapa och krympa ”åsiktkorridoren”.

Jag är en av dem som klagat på hur det har blivit. Men det är först på sistone jag har insett att jag själv inte riktigt tar mitt eget ansvar i det hela.

Vad handlar problemen om? Jo det är mycket kapat direkt från TT. Det är snabba klatschiga nyheter för att få många klick och sålda lösnummer. Artiklarna blir ytliga för att det inte finns tillräckligt med personer som är specialiserade på olika ämnen och kan granska och analysera på djupet. Många lokala tidningar ute i landet lägger ner, vilket gör att det som återstår blir mer storstadsfokuserat.

Jag har länge irriterat mig på att saker på nätet kostar. Jag har ansett det vara småaktigt att artiklar hålls bakom betalväggar. Tror inte att jag är ensam om den här känslomässiga reaktionen. Men jag har inte riktigt velat se det här i ett större perspektiv förrän nu och kopplat det till de problem jag själv framför angående media.

Vi kan inte bara klaga på media och ställa krav på kvalitet utan att vara villiga att bidra till det själva. Presstöd javisst, men det finns andra sätt som man kan bidra till media som privatperson.

Det är jättebra och viktigt med ideella initiativ, att privatpersoner bloggar och analyserar och skriver. Men jag tycker också att det måste finnas människor som arbetar med journalistik, djupanalys och skrivande professionellt. Och det räcker inte att de finns på några ställen. För att ha bredd i medielandskapet behöver de finnas på många ställen och på många platser i landet. Det är en viktig del i ett samhälle som utvecklas och mår bra. Pengar korrelerar självklart inte direkt med kvalitet men kompetens och resurser gör det betydligt lättare att uppnå kvalitet.

Jag har alltså tänkt om nu och har som steg 1 börjat betala för att läsa Svenska Dagbladet på nätet. Jag tycker att de har publicerat bra saker på sistone och har skarpa skribenter som bidrar till samhällsdebatten.

Att betala till sådant jag spenderar mycket av min tid på – läser och följer vad som händer inom politiken och ute i samhället – är betydligt bättre än att köpa massa prylar att konsumera. Man kan se det som ett sätt att stödja en sundare samhällsutveckling. Det är också ett sätt att göra media mindre beroende av reklam, vilket jag tycker är bra eftersom jag inte är största fantasten av den enorma mängd reklam vi utsätts för överallt. På det stora hela är det alltså ett bra sätt att spendera sina pengar på.

Ett stort problem är att det idag fortfarande är lite för komplicerat att enkelt bidra ekonomiskt till det man konsumerar av media. Systemen är inte tillräckligt enkla och smidiga för att privatpersoner ska kunna bidra. Här finns ett stort och mycket viktigt jobb att göra för mediabranschen. Kanske gemensamma lösningar? Paket där landsbygdstidningar i en viss region ingår en viss tid? En stor möjlighet finns för nya innovativa tekniska lösningar på området.

Jag är glad att jag kommit till insikt och slutar vara så envis. Det är värt det att bidra mer än jag gör. Hoppas nån mer kan inspireras och tänka om.

Häxjakt i godhetens namn

Förut var ”partipolitiskt obunden” något som organisationer stolt deklarerade om sig själva. Nu går vi åt motsatt håll.

I våras pressades fackförbundet Unionen om att ”ta avstånd” från Sverigedemokraterna. Det på grund av att en förtroendevald representant för Unionen, men som också var SD-politiker, hade uttryckt sig olämpligt.

Idag presenterar DN en sammanställning av vad andra fackförbund tycker i denna fråga. Jag blev glad över att se att inte alla fackförbund har tappat huvudet.

Om den förtroendevalda personen har missbrukat sina befogenheter som förtroendevald eller agerat oetiskt enligt organisationens värdegrund, då borde det räcka gott och väl för att avsätta just denna person. Detsamma borde gälla om det hade handlat om en folkpartist, en socialdemokrat, en aktiv i svenska kyrkan, en ateist, en gammal person, en med viss klädstil o.s.v. o.s.v. Det finns inga etiketter som utgör en garanti mot dumhet eller vissa värderingar! Det är bara önsketänkande att det skulle vara bättre att bli företrädd fackligt av någon med en viss etikett man kan eller vill sätta på den. Det handlar om den enskilda personen är lämplig för uppdraget eller ej.

Var sak på sin plats. Organisationer har inte rollen av politiska partier. Det är inte bra om vi är på väg mot en utveckling där organisationer, verksamheter, kanske även företag framöver, ska avkrävas ställningstaganden i olika frågor – till och med för eller emot politiska partier. Det måste vara upp till organisationerna själva vilken typ av ställningstaganden de vill göra eller inte. Det måste också vara helt okej att inte ta ställning.

Tyvärr är vi inne i markeringarnas tidsera. Det är viktigare att markera än att faktiskt påverka och förändra. Och det räcker numera inte att människor själva markerar: det är kollektiv som ska göra det. Vi tror att det löser problem. Det gör det inte. Det polariserar, förstärker skillnader. Det skapar mer vi-och-dom. Och det skapar ett än större tryck på att andra ”kollektiv” måste göra detsamma. Det blir en ond spiral som leder fel. Tack och lov finns det ännu några kvar med ryggrad och integritet, som Unionen, som står emot.

Det finns inte en sorts Sverigedemokrater och en anledning till att personer stödjer partiet. Detta förstår man om man faktiskt vågar och vill föra ett samtal med dem som stödjer partiet. Men det är tyvärr få som vågar. För inte bara har det blivit en häxjakt på Sverigedemokrater för att kunna stämpla och döma ut, detsamma görs med dem som vågar närma sig Sverigedemokraterna med sympatisörer. Jag själv vägrar rätta in mig i ledet och anamma det här konceptet. För det är helt befängt.

Jag är jag, oavsett vem jag pratar med. Jag antar inte personers åsikter bara för att jag pratar med dem. Att prata med någon är inte heller att skriva under på den personens åsikter. Jag tror inte på förskjutning eller tystnad som förändringsmetod när det gäller människor eller samhället. Och jag vill inte bli dömd utifrån min partitillhörighet, utan ifrån den jag är, det jag gör och det jag faktiskt tycker. Samma rätt vill jag ge andra. Ja, även Sverigedemokrater.

Vill man motverka SD är inte markeringar och häxjakt rätt väg. Det borde inses genom att se hur stora väljarsympatierna för SD är nu, trots att detta sätt bemöta SD tillämpas hela tiden. Jag har redan tidigare skrivit om rädslan för Sverigedemokraterna. Vissa är rädda för ”normalisering” av SD. Jag är mycket mer rädd för att den stora massan människor tappar förnuftet och att de goda värdena i samhället försvinner, som öppenheten och tilltron till sina medmänniskor.

Därför är jag miljöpartist

Jag har fått höra flera gånger ”är du säker på att du är miljöpartist?” och liknande, vilket jag tolkar som att jag inte passar in i mallen som just de har på vad en miljöpartist är. Vad det betyder att vara miljöpartist kan variera förstås. Så jag tänkte att det kunde vara på sin plats att förklara varför jag valt att engagera mig i just Miljöpartiet. Så här kommer en lista på sådant jag gillar med Miljöpartiet:

  • Miljöpartiet vågar vara visionärt och är ett långsiktigt politiskt alternativ.
  • Miljöpartiet vågar ta skiten och sätter politiken före att vara bekväma och följsamma.
  • Miljöpartiet är en relativt ny rörelse och är i utveckling (vilket jag tycker ett parti borde vara, jämt).
  • Miljöpartiet har stark intern medlemsdemokrati. Det finns möjlighet att påverka partiet och dess politik.
  • Miljöpartiet har högt i tak. Intern debatt och olikheter tillåts.
  • Miljöpartiet är pragmatiskt och är inte lätt placera på vänster-högerskalan (en skala jag visserligen ogillar starkt eftersom den är så förenklad. Jag föredrar att se politiken som att den har många dimensioner).
  • Miljöpartiets främsta mål är att få igenom sin politik. Samarbeten styrs inte av principer, utan av vad som kan åstadkommas. Och partiet kan tänka sig regera med olika partier (så har det i alla fall varit, och jag vill att det ska förbli så. Är emot blockpolitik).
  • Miljöpartiets viktigaste målsättning är ett hållbart samhälle. Här finns massor av delområden (omställning till förnybar energi, mot kärnkraft, för en giftfri miljö med mera)
  • Miljöpartiet är EU-kritiskt (även om synligheten av detta har minskat). Makten ska vara så nära folket som möjligt.
  • Miljöpartiet driver integritetsfrågor.
  • Miljöpartiet värnar småföretagen, innovation och utveckling av ny teknik.
  • Miljöpartiet anser skolfrågor vara mycket viktiga, och utbildningsfrågor överhuvudtaget. Och anser det ska finnas möjligheter att byta bana senare i livet.
  • Miljöpartet tycker att jämlikhet och jämställdhetsfrågor är viktiga.
  • Miljöpartiet är intresserade av vad lyckoforskningen har att bidra med till politiken.

När det gäller partiets åsikter i alla sakfrågor håller jag däremot inte alltid med. Och jag tycker inte att allt alla miljöpartister gör eller tycker är bra. Men det skulle gälla oavsett vilket parti jag skulle vara med i. Och jag beklagar verkligen att många representanter för partier ger sken av att de skulle vara helt överens med allt deras parti gör och tycker.  Detta avskräcker människor från att engagera sig politiskt. Med det sagt är det förstås också lämpligt att jag bidrar med en lista på saker jag tycker borde ändras eller utvecklas med Miljöpartiet eller deras politik:

  • Jämställdhetsfrågan behöver börja drivas på ett mer jämställt sätt och en bättre retorik behöver användas. Det är inte feminism som är målet, utan jämställdhet. Sedan föredrar jag en mer liberal jämställdhetspolitik än kollektivistisk vänster-dito. Jag vill t.ex. inte se kvotering av bolagsstyrelser.
  • Partiet måste se alla meningsmotståndare som människor och respektera dem på lika villkor (tänker särskilt på SD:are med sympatisörer). Påverkar andra i önskad riktning gör man inte genom att förskjuta dem, ignorera dem eller liknande. Att vara en motpol till SD får inte vara ett mål i sig. Det måste handla om vad partierna tycker i olika sakfrågor och deras värderingar.
  • Migrationspolitiken behöver propageras för på ett bättre och mer sakligt sätt. Den här frågan har kommit att användas för att dela upp människor: de som tycker ”rätt” (som partiet mfl) och de andra. Vi är alla så mycket större och mer komplexa än att vi ”är” vårt ställningstagande i en enda fråga. Vi måste tala om det som förenar oss, där vi tycker lika. Så för vi människor närmre varandra.
  • Partiet kan ibland vara lite för teknik/utvecklingsskeptiskt i vissa frågor. Pragmatismen måste sträcka sig dit också.
  • Tillväxtkritiken behöver bli tydligare och en ny politik utvecklas. Alltså lite mer klassiska gröna frågor.

Jag drog mig länge för att engagera mig för att jag inte ville ha en etikett på mig. Jag vill inte att andra ska resonera likadant som jag gjort. För fler borde engagera sig politiskt. Vår demokrati behöver det. Så jag tänker fortsätta visa att man kan vara sig själv, ha egna åsikter och samtidigt vara aktiv politiskt och driva utvecklingen framåt tillsammans med andra inom ramarna för ett parti.

Nypremiär för bloggandet!

Med följande inlägg inviger jag härmed min nya blogg! Första dagen på det nya året är en utmärkt dag för det.

Sedan våren 2013 har jag varit ganska aktiv på Twitter. Men alltså, 140 tecken per tweet..?! Det är verkligen en konstart i sig att kunna uttrycka sig så kort. Eftersom jag är en ”babblare” och inte gillar att bli missförstådd har det varit en stor utmaning att skriva något överhuvudtaget på Twitter. Inser nu nästan ett år efteråt att jag har blivit mycket bättre på det jämfört med när jag började. Framför allt har jag blivit mindre orolig för att bli missförstådd, vilket är en oerhörd fördel när man diskuterar mycket. Särskilt svårt är det förstås att diskutera svåra eller känsliga ämnen (som jag tycker är allra mest intressant) på 140 tecken. Därför bestämde jag mig för att börja blogga igen, åtminstone fram till valet i år.

I samband med startandet av den här bloggen läste jag igenom mina inlägg som jag skrev på min tidigare blogg. Det var på metrobloggen åren 2009-2010. Jag var väldigt nyfiken på vad jag tyckte då, om jag har ändrat mig när det gäller något, samt hur jag skrev.

Jag blev positivt överraskad och kände mig stolt över mig själv! Flytet var hyfsat och reflektionerna och tankarna intressanta. Jag kunde konstatera att jag inte har bytt många åsikter sedan dess. I alla fall inte i de ämnen jag skrev om på bloggen då (jag har gjort det i en del andra frågor). Jag hoppas nu innerligt att jag kan fortsätta i denna anda och att jag inte blivit ”twitterifierad”, d.v.s. inte längre kan eller vågar skriva längre och mer utförligt.

För de som undrar ligger min gamla blogg inte kvar ute på nätet. Men jag kan bjuda er på några citat jag själv gillade bland de gamla inläggen:

”Hur bra mår man när man vet att det finns människor därute som bara går runt och väntar på att se bevisen för det som de tror?”

”Man kan störa sig något kopiöst ibland på vissa åsikter som framförs i media (exempel: Gudruns hypotetiska ”mansskatt”). Men jag vill vända lite på det. När man hört åsikterna, då vet man i alla fall säkert vad man inte tycker eller vill ska ske! Det är också värt något”

”För hundrafemtielfte gången: att stoppa huvudet i sanden på det här sättet, vilket även det politiska etablissemanget jobbar hårt för att göra, kommer inte att trolla bort SD. Det kommer bara att skada. Jag föreslår en annan strategi: mod och tilltro till oss själva!”

”Fler måste inse vilken guldgruva för hela samhället skolan kan vara.”

”Det är synd att inte fler politiker beter sig mänskligt lite oftare. Politikerföraktet behöver minska. Annars kommer snart inga andra att bli politiker – förutom de vi absolut inte vill ha som sådana…”

”Människor väljer de politiska alternativ de finner vara mest attraktiva. Är man inte nöjd med att dessa alternativ får sympatier så är det bara att sätta igång att knåpa ihop något eget som är mer attraktivt.”