Författare: josefinutas

Strävan efter (jäm)likhet har skadat Sverige

Du-reformen i slutet på 60-talet var en ändring som låg i tiden. Att säga DU istället för att använda andra och olika titlar var en till synes rättvis och harmlös förändring, men när den jämlikhetssträvan, eller snarare likhetssträvan, som ligger bakom har spridit sig till allt fler områden, har det fått stora och allvarliga konsekvenser. Den riskerar nu att rasera hela grunden på vilken vårt moderna samhälle står.

Kunskapen som hot istället för räddning

”Kunskap är makt” sägs det och det ligger mycket i det. De individer som förstår och kan saker får genom detta fördelar som andra inte har. Baserat på strävan att ställa alla människor på samma nivå med samma makt och möjligheter, så har kunskapen behövt devalveras.

För att komma bort från kunskapens makt, har arenor där kunskapen står i centrum behövt omstöpas till att fokusera på annat. De som besitter kunskap eller erfarenhet har behövt plockas ner från denna sorts auktoritet. För att göra det har osynliga maktordningar konstruerats, som kan användas som verktyg. Tyngden i det någon säger avgörs av en mer eller mindre omfattande maktordningsanalys, som är subjektiv och kan ändras enligt godtycke och behov.

Den mest lämpade och kunnige ska inte längre inneha en roll eller utföra en uppgift, utan det ska avgöras utifrån ”rättvisa” baserad på en analys av attribut och grupptillhörighet. Istället för att diskutera sakfrågor vänds nu uppmärksamheten mot vem som startat en diskussion, vem som deltar i den och med vilken intention. Har den rätt att uttala sig? Ska man lyssna på det den säger överhuvudtaget? Det avgörs av kön, hudfärg, bakgrund, religion, sammanhang o.s.v. Principen om så kallad meritokrati (att den mest lämpade eller kunnige ska utföra ett jobb eller uppdrag) har ersatts med principer om representation som ska åstadkommas genom kvotering.

Vad ska då de inkvoterade med mindre erfarenhet och kunskap bidra med istället? Jo, åsikter. När Jordan B Peterson hos Skavlan i TV berättade vad vetenskapen kommit fram till som handlar om kön, kläckte Centerns partiledare Annie Lööf ur sig: ”ja, men jag tycker annorlunda”. Detta är ett uttryck för en oförmåga att skilja på kunskap och åsikter, något som blir allt vanligare. I vår tid kan man ”tycka ner” fakta. Att ifrågasätta detta paradigm tolkas som att man ser ner på andra människor.

Det här kommer till uttryck i att kunniga personer, eller de som sysslar med vetenskap, forskning och fakta, pekas ut som hemska och onda personer. Jordan B Peterson är ett bra exempel. Han ses som ”kontroversiell” och ibland ett rent samhällshot, trots att han bara är en enda människa, som det går att prata med och lugnt resonerar med hänvisningar till forskning och fakta. En i Sverige som råkat ut för detta är Tino Sanandaji.

Analys och resonemang kräver tankar. Tankar kräver logisk förmåga, vilket underlättas av erfarenhet och kunskap. Känslor har däremot alla oavsett ålder, intelligens och förmåga. Vill man få fler att delta överallt oavsett sammanhang, är det lämpligt att flytta fokus från tankar till känslor, vilket också har skett. Vem som helst kan idag kallas för ”expert”, för vi är ju alla känslomässigt på samma nivå och vad vi tycker ska spela lika stor roll.

Känslor är personliga och i dem finns inget rätt och fel. Känner man sig utsatt eller diskriminerad finns ingen som kan motbevisa en, eftersom känslorna tillmäts så stor betydelse. Den som känner sig förorättad har rätten på sin sida bara genom att anklaga någon. Yttrandefriheten, som tidigare innebar en rätt att yttra sig även om andra inte höll med, har transformerats till att innebära en rätt att uttrycka sig så länge ingen annan tar illa vid sig av vad man säger.

Den som anses stå på en högre nivå sägs ha ett ”privilegium” och blir därmed skyldig till det som händer den på en lägre nivå, ”offret”. Med det synsättet är det inte konstigt att det vurmas så mycket för verkliga förövare i vårt samhälle. Bråkar en elev i skolan, är det samhällets och alla andras fel. Det har gått så långt att privatpersoner som sätter sig upp mot brottslingar genom att försvara sig eller sin egendom, kan räkna med att bli bötfällda medan de verkliga brottslingarna går straffria. Och lärare som försöker skapa ordning i skolan för att kunna utföra sitt jobb, straffas för det.

Skolan har blivit en utjämnings-anstalt

På ingen arena har denna omstöpning av samhället blivit tydligare än just i skolan. Från att förmedla kunskap som mänskligheten tillskansat sig och att lära elever att tänka själva, har det övergripande målet allt mer blivit att jämna ut olikheter mellan elever. Eftersom det är en biologisk/fysiologisk omöjlighet att alla ska anpassa sig efter de som lär sig mest och fortast, har kraven och förväntningarna på eleverna behövt sänkas för alla. Kunskapsmassan att ta till sig har krympt och mer tid och kraft läggs på att hitta sätt att få det att se ut som om alla lyckas lika bra.

Eftersom alla är lika värda och har lika rätt, så ska eleverna inte bara bestämma vad det är de ska lära sig, de ska också bestämma hur de ska göra det. Elevinflytandet i skolorna ses som allt viktigare. Elever antas inte heller kunna lära sig något om de inte har roligt – att ha roligt kan ju alla barn även om de inte kan lära sig så mycket. Läroplanerna har blivit luddigare och lärarna behövs inte heller på samma vis, inte som lärare i alla fall. De har blivit ”coacher” istället för kunskapsförmedlare. Målet är att förmedla till varje elev att de kan lika mycket som alla andra, oavsett hur verkligheten är. Viktigare är att förmedla ”värdegrunden”, om hur man med diverse krumbukter kan lägga mer av det egna ansvaret någon annanstans genom hänvisning till orättvise-tänk och kränkthet.

Jämlikhet är inte detsamma som lika utfall 

Allt detta sker i en anda av jämlikhet, men att vi människor ser varandra som jämlikar är något helt annat än att alla ska vara lika. Att hjälpa människor som har det svårt är något annat än den likhetssträvan som vi sett i samhället de senaste tiotals åren. Viljan att radera ut alla skillnader har nu gjort att mattan håller på att dras undan för kunskap, vetenskap och samhällets nödvändiga auktoriteter.

Detta har underminerat viktiga mänskliga drivkrafter som byggt samhället så starkt och välmående som det blivit. Om man tar bort betydelsen av en utbildning eller att inneha kunskap , varför ska man då kämpa för att skaffa sig det? Om man tar bort betydelsen av att vara laglydig, varför ska någon då försöka vara det? Om man tar bort det personliga ansvaret, varför ska något ta det?

Vi ackumulerar hela tiden ny kunskap, fakta och erfarenheter, som kan användas för att göra samhället bättre – om vi väljer det. När kunskap och fakta värderas lägre och de som besitter kunskapen till och med pekas ut som onda, kan vi varken skapa nytt eller förvalta det vi redan har byggt upp. Istället för att lägga kraft på och förbättra verksamheters resultat, slösas resurser bort på att räkna människor i olika grupper och peka ut och ”hjälpa upp” offer. Det här driver på konflikter och polarisering som skadar den tillit mellan människor som behövs för att få samhället att fungera.

Utan rättmätiga auktoriteter som upprätthåller bland annat rättssamhället, så som polisen, så är den absoluta grunden i samhället i fara. När vi inte gör kunskapsbaserade utredningar utan istället innehållsfattiga och politiskt färgade sådana som ”känns” bra och rätt, så tas inte välgrundade politiska beslut. Ja konsekvenserna är många. Det jag tagit upp är bara några få utvalda exempel.

Hela samhället håller på att vändas upp-och-ner i och med detta. Det som är viktigt håller på att göras oviktigt och vice versa; det mindre viktiga sätts i centrum.

Den väg Sverige är inne på nu är skadlig och vi måste vända om. Steg ett är att inse att  allt har en påverkan i ett större perspektiv. Vilken kultur är det egentligen som odlas av beslut som tas? Det som kan se bra och rätt ut i en situation kan i större omfattning och på sikt när det tillämpas på andra situationer och områden, få stora allvarliga konsekvenser som kommer att ta lång tid att reparera.

Annonser

Integrationen behöver inte fler Moderata PR-utspel

Moderaterna presenterade idag i samband med sitt Sverigemöte, en ”Integrationskommission” som ska ta fram politiska reformer på området. Det här är förstås tänkt att visa på seriositet och handlingskraft för att kunna locka tillbaka väljare som tappat förtroendet för partiet, men initiativet faller synnerligen platt.

DN Debatt sägs att kommissionen ska ”jobba koncentrerat under ett år och föreslå konkreta och genomförbara reformer som riksdag och regering kan fatta beslut om”. Men, Moderaterna är ju ett politiskt parti. Politiker och partier behöver inte ha färdiga reformer redo att sjösätta. Ska inte ens ha det! Eftersom allt ändå måste utredas/beredas igen innan det beslutas om.

Den tidigare ledarskribenten Alice Teodorescu, som nu rekryterats till M som tjänsteman, delade stolt listan på namn som ska delta i kommissionen på sociala medier. Listan består av ett gäng gamla moderater, inklusive partiledare Ulf Kristersson själv, kompletterat med en referens/expertgrupp med kända namn som Eli Göndör och Mauricio Rojas. Expertstödet ska signalera faktamässig tyngd, men det som dessa har att komma med är inte något nytt för dem som sysslar med politik. Det finns att tillgå redan för den som vill, både inom och utanför Moderaterna. De som sitter som förtroendevalda i de demokratiska församlingarna har dessutom i sin roll som beslutsfattare god tillgång till utredningsresurser och kunskap från tjänstemän, i det fallet de skulle vilja förändra något.

M integrationskommision

Vidare är integrationsfrågorna till sin karaktär oerhört svåra. Svårigheten handlar inte om att komma på saker som man kunde göra politiskt, utan om att komma överens om vilka saker som ska göras. Det handlar om den klassiska krocken mellan styrning och frihet, men det finns även andra dimensioner där människors åsikter går brett isär, som sådant som rör kultur och religion och dess inverkan på samhället. Är detta saker som politiken ska lägga sig i eller inte? Hur göra avvägningar mellan allas behov och önskningar?

Alla de här svårigheterna har vi blivit väl medvetna om i Medborgerlig Samling efter att ha knådat dessa frågor i flera år. Inte ens inom vårt relativt lilla parti blir vi helt överens. Hur svårt är det då inte inom ett stort parti som Moderaterna? Dessa värderingsfrågor är inte något som går att gena runt med en Integrationskommission, hur flashig den än är i sammansättning. Notera att även de i kommissionen förstås kommer att tycka olika om de ombeds tycka till om vilken politik Sverige behöver. Att inneha kunskap om något ger inte automatiskt vissa åsikter.

Förhoppningen att en sån här kommission, hur mycket input den än har från en ”objektiv” expertgrupp, ska göra att det finns förslag att klubba igenom i riksdagen om ett år, är i värsta fall okunnigt, i bästa fall bara ett billigt PR-trick.

Det Moderaterna råder skriande brist på är inte expertstöd eller fakta, utan en tydligare ideologisk kompass, bättre gräsrotskontakt och framför allt mer ryggrad för att stå på sig för något överhuvudtaget. För att ändra det behöver partiets interna kultur, ledarskap och hur dess medlemmar tillåts påverka partiets utveckling, adresseras. Hur ofta talar Moderaterna, eller för den delen andra partier, om vad deras medlemmar vill? Det är ju faktiskt en medlemsstyrd organisation. Eller ska vara i alla fall.

Förändring är smärtsamt, men Moderaterna har fortfarande mycket sådan kvar att göra för att få ordning på var partiet står egentligen politiskt. Så länge detta inte görs kommer ängsligheten att fortsätta och det blir omöjligt att sätta ner foten i svåra frågor som rör migration och integration. Reinfelds ande finns där alltjämt och svävar över partiet.

Integrationsfrågorna kommer alltså inte någon snabbt arbetande kommission tillsatt av Moderaterna lösa för varken Moderaterna själva eller för Sverige som helhet.

För att det ska hända något nytt på integrationsområdet behövs partier och politiskt aktiva som vågar dyka ner i och ta de svåra diskussionerna både internt och externt med andra partier och till slut landa i en ny riktning. Allt annat är bara substanslöst fluff och posering.

Det ondskefulla betygssystemet

De dagarna på året är jobbiga, när man måste försöka rädda sina barns självförtroende från att skadas allt för mycket av Sveriges sjuka skola. Jag pratar om betygsdags.

Som jag har fått grundskolans betygssystem förklarat för mig av lärarna så handlar det om att man värderas, dvs får betyg, utifrån sina sämsta presentationer. De olika kolumnerna med luddiga kriterier måste alla vara uppfyllda på en nivå för att få ett visst betyg, annars får man det inte. Man landar därmed på den nivå där alla kriterier är uppfyllda, vilket är där den sämsta prestationen finns.

Skulle vuxna människor bedömas och värderas på det sätt som barnen bedöms enligt det här betygssystemet, så skulle det anses djupt oetiskt. En bedömning av en persons helhetsprestation kan inte avgöras av små enstaka händelser, som kanske inte ens är särskilt relevant för själva arbetet – eller ämnet då i skolan.

Betygssystemet går idag från A-F där E är lägsta godkända betyg medan F är underkänt. Vad E egentligen innebär tvistar dock de lärde om. Är det under medel eller är det motsvarande en 2:a (under medel) enligt det gamla systemet 1 till 5?

I alla fall, är du som elev till exempel jättebra i idrott, kan då ändå få ett E om du misslyckats med att också prestera en fantastisk skriven utvärdering där du analyserar och reflekterar över din prestation på ett idrottspass. Är det idrott eller svenska som betyget ska visa? Hade Zlatan fått spela i landslaget om han bedömts som elever i det svenska betygssystemet?

Konsekvenserna av detta blir att det är omöjligt att se på barnens betyg (en bokstav) hur de faktiskt presterat. Det går inte heller att se vilka ämnen som är deras starka och svaga.

När betyget inte avspeglar det som barnen vet med sig om sig själva, vad de är bra på respektive mindre bra, så blir förstås deras självbild helt förvriden. Hur kan detta påstås gynna och vara utvecklande för barnen? Hur kan detta peppa någon elev, att det i princip är slumpen som avgör betyget?

Enligt min erfarenhet och analys, som mamma och lekman, så verkar det också som att det som värderas högst inom alla ämnen, det som ger höga betyg, är att vara verbal. De som är riktigt skarpa på till exempel matte får ändå låga betyg om de inte förmår ”reflektera” och förklara hur de tänker tillräckligt utförligt.

Att förklara sina misslyckanden värderas således högre i skolan än om du lyckas men inte förmår förklara utförligt hur du gjorde. Den här principen inlyft i vuxenvärlden ger absurda effekter. Bygger du en bro som rasar, så är det viktigare att du kan förklara och urskulda dig om varför bron rasade än att bron faktiskt hade stått kvar, stadig och bra. Ska man bygga en bro så måste kunskap finnas där. Det går inte att komma runt. Och det är också kunskap som borde vara skolans roll att förmedla.

Elever uppmanas idag att reflektera och analysera över saker som de kanske inte ens lärt sig än kunskapsmässigt. Det är självklart väldigt svårt att se samband mellan saker man inte ens vet vad det är. De ”elevledda utvecklingssamtalen” avspeglar detta synsätt också. Då ska man som elev utifrån mål och läroplan etc reflektera över sin prestation. På en som går i 9:an kan man lägga lite större ansvar för något sådant, men på en 9-åring? En 12-åring? Dessa övningar är svåra även för vuxna, betydligt mer erfarna människor. Även om någon vuxen har svårt för detta, kan de prestera utmärkt inom ett yrke. De kan ändå göra ett riktigt bra jobb med att baka bröd, köra grävmaskin eller till och med undervisa och inspirera unga att vilja lära.

Det är inte förvånande att särskilt killar tappar i både motivation och betyg i skolan i och med detta – det är ju strunt samma vad de presterar om de inte presterar ”på rätt sätt”. Tjejerna, som är bättre verbalt än killarna, får de höga betygen. Man kan kalla det en tjejskola.

Jag är för betyg från låga klasser, men ska betygssystemet se ut som dagens, då vill jag hellre att betygen tas bort. Jag vill slippa skämmas inför barnen, för att jag inte kan förklara hur vuxna kan ha tagit fram något så här ondskefullt.

Förutsättningarna för att lyfta barnen finns ju inte heller där i övrigt. Inte ges några läxor (jo jag vet, det finns som kvarleva på en del skolor fortfarande) så att barnen kan bli bättre och aktivt försöka höja sina betyg. Utbildade lärare är svårt för skolorna att lyckas rekrytera och vikarier kommer och går hela tiden.

Slutsatsen: Slumpen styr betygen och små tuvor välter hela lass. Lägg till betygsinflation och helt olika bedömningar mellan olika skolor och lärare. Vad finns det då att kämpa för som elev? Vilket hopp är det man ska klamra sig fast vid? Jag försöker övertyga barnen om att vuxenvärlden, när det är dags att söka jobb och att inneha ett jobb, inte är lika illa. Än i alla fall.

Det kvinnliga har tagit över i skolan

”Andelen kvinnor i lärarkåren, och på beslutfattande positioner inom Skolverket och lärarfacken samt politiken, följer närmast exakt förfallet och handfallenheten i skolan. Något att fundera på, minst sagt. Skolan är nu inte långt från att vara närmast ett totalt kärringvälde”.

Så kommenterade en person mitt blogginlägg som jag skrev om den ”postmoderna skolan”. Jag har haft liknande funderingar som kommentatorn kring skolans, men även hela samhällets, utveckling. Att om det nu finns skillnader mellan könen som grupper, så är det också logiskt att det kommer att påverka samhället när allt fler kvinnor tar plats i beslutande församlingar, inom olika yrken osv. Frågan är hur.

I mina funderingar kring detta har jag tagit som utgångspunkt det Alexander Bard pratar om, hur män i en familj gentemot barnen tar rollen att utmana dem, vilket utvecklar dem mer. Kvinnor ger barnen i högre grad villkorslös kärlek, stöd och beskyddar. Det är en väldigt grov modell, men den funkar bra att resonera utifrån och stämmer med det jag själv sett och erfarit i livet. Män triggar mer prestation och kvinnor stärker barnens självkänsla, trygghetskänsla. Hur många mammor förfasar sig inte över när pappor med barn leker ”lite för häftigt” med barnen? Det gör jag! Men jag försöker tänka att det är viktigt för barnen. Därmed inte sagt att en man inte kan ge villkorslös kärlek och kvinnor inte kan utmana barn. Men det är en skillnad här mellan könen som grupper, utifrån våra evolutionära roller.

Med dessa roller definierade inses lätt att dessa två olika roller inte alltid är lika lämpliga. I vissa situationer, i vissa sammanhang i samhället, behövs mer socialt fokus, stöd och trygghetsförmedling. I andra sammanhang behövs mindre ”blödighet”, större krav, mer utmaning och fokus på konkreta praktiska saker.

När jag tänker på allt detta känns det som att den svenska skolan går i otakt. De flesta tycker att skolan ska vara för lärande. Det påstås att det är skolans mål. Men skolan riggas som något annat. Notera att självklart är detta en generalisering då varje skola, men även varje lärare, är unik. Det går dock inte att undvika generalisering då det krävs för att kunna få grepp om och diskutera de stora dragen i utvecklingen.

En inställning som motsvarar den som en mamma har gentemot sitt barn, med det sociala i centrum, med förlåtande av vad som helst, kommer inte att fungera i en kunskapsskola. Inte för att maximalt utmana barn så att de utvecklas fortast möjligt i alla fall.

Kanske är det här nånstans vi, alla som lägger en röst i valurnan, måste sätta ner foten? Vad är det för skola vi vill ha egentligen? När vi är på det klara med det, måste läroplaner och mål för skolan anpassas efter det. Dessutom måste lärarna anpassas efter det, så att målen kan nås. Är det kunskapsförmedling som gäller, då är det en sådan roll som lärarna måste ta och då kan det vara så att vissa individer (både män och kvinnor) helt enkelt inte är lämpade för det.

I den postmoderna skolan

-”Värdegrund! Oooo vi har värdegrund heeela tiden här!”.

Orden kommer från en kvittrande ung kvinnlig pedagog på det senaste föräldramötet i skolan. På den här skolan kommer värdegrunden alltid först. Här är man bättre än på alla andra skolor. Här fick man inte en enda anmärkning av Skolinspektionen när de var och granskade skolan, skröts det om.

Det här är alltså en ”modern” skola. Här börjar man skriva för hand först i 2:an. Elevledda utvecklingssamtal börjas det med när eleverna är 7 år. På öppet hus innan skolstarten fick vi veta att läraryrket inte längre är som i gamla tider.

–”Yrket har ”professionaliserats” sedan ni gick i skolan”.

Där satt vi 70-talister och skruvade på oss när vi fick veta att vår utbildning tydligen hade varit värdelös men att nu var ordningen återställd och våra barn får riktig professionell undervisning.

Det förklarades att barnen använder paddan för att skriva saker på, enligt metoden att ”skriva sig till läsande” (som det råder mycket delade meningar, om den har tillräckligt vetenskapligt stöd för att användas). De förklarade: Om barnen inte kan skriva, så gör de emojis istället!

Jag, dvs en jobbig morsa som har ett barn som redan kan läsa och skriva, var tvungen att ställa frågan hur de som redan kan skriva och läsa utvecklas när detta arbetssätt används. Får de feedback på stavning till exempel? Efter några slingrande ord till svar på en tydligen jobbig fråga, så snörptes den av med ett ”du får helt enkelt lita på att vi hanterar det!”. Från en lärare alltså.

Nästa ämne på föräldramötet efter svenska var matematik. Den pedagogen hade förstått att hon antagligen också skulle få frågan ”men de som redan vet vad en etta och en tvåa är då?”, så hon förklarade direkt att det visserligen var trevligt att träffa barn som säger stolt att de kan räkna ut 16+16, men att de då har missat grunderna.

-”Ja, vi gjorde det misstaget förut, att vi trodde att det räckte att barnen vet att 16+16 blir 32. Men då saknade de grunden. Det misstaget gör vi inte igen!” fyllde den första pedagogen in. Hm, vadå för grund? Antingen kan man räkna ut det och få rätt svar eller inte. Det finns tydligen mystiska saker som jag med en civilingenjörsexamen och doktorstitel är för outbildad för att förstå. Varför rätt svar inte är ett bra svar, ens på en vanlig uträkning med plus och minus, det har jag inte fått lära mig.

Med andra ord må barnen tro att de kan något men dessa kunniga pedagoger vet att de inte kan det, så det är inte någon idé att de är så glada. Lärarna måste först intervenera och styra barnen för att de ska vara riktigt kunniga. Och ja, det verkar vara det skolan går ut på.

Utifrån det jag hittills sett och hört så tolkar jag det som att pedagogerna har ett annat uppdrag än att förmedla kunskap till barnen utifrån barnens egen nivå. Det handlar om att alla barn ska hamna på samma nivå, om det så kostar barnet dess motivation. Den känsla jag fått är att det också handlar om pedagogernas syn på sig själva.

Den första personliga kontakten vi hade med skolan var att vi skickade frågor via mail i ett ärende som handlade om integritet för att det skulle filmas på skolan. Detta ledde till ett allvarligt samtal mellan mig och en ansvarig för lärarlaget som inleddes med konstaterandet att lärarna blivit kränkta (jo det ordet användes) av våra mail. Ett kort mailsvar från rektorn (en kvinna) i samma ärende börjades med ”det var ju tråkigt att ni inte tycker vi gör bra”. Känslorna i centrum. Det var svårt att inte få en bild av att det är vi som föräldrar som ska ta hand om personalen och deras känslor, snarare än att våra barn ska lära sig något av skolan.

Jobbet som lärare verkar enligt detta jag erfarit handla om att laga lärarnas egen självkänsla. Att några barn är bättre än andra på vissa saker och ligger före, verkar inte bara vara en skymf mot övriga elever, utan även mot lärarna själva.

Under föräldramötet funderade jag på om fler föräldrar satt och funderade som jag. Det var inte många frågor som lyftes på mötet, så det var svårt att avgöra. Men att det ändå fanns en undran över hur det fungerar om dagarna kom genom frågan om det var okej att hälsa på barnet i skolan och se vad eleverna gör under skoldagen. För mina äldre barn har denna fråga alltid bemötts med glada tillrop från lärare. Det har varit mycket välkommet att vuxna kommer och är med i skolan. Inte oväntat bemöttes frågan i just denna skola med skepticism. Nej, det fanns ju elever som skulle bli ängsliga och oroliga och det skulle bli svårt att hålla ihop gruppen då. Så svaret blev att det kanske kunde vara okej under något moment under en skoldag, med noggrann planering innan förstås, men inte mer än så. Det förklarades med att om det kom en förälder så skulle det kunna leda till en snöbollseffekt så att plötsligt alla föräldrar skulle vilja komma och vara med och då skulle det inte gå att bedriva verksamhet. Känner ni igen det scenariot, att det har hänt? Det gör inte jag, alls.

På mötet sades förvisso att värdegrunden inte bara handlade om normkritik, även om det var en viktig del, utan även annat, så som att eleverna ska bete sig bra mot varandra. Och att bestämma vilket barn som ska få svara på saker genom metoden att dra glasspinnar med barnens namn på, kanske inte är så extremsocialistiskt och omänskligt som det låter. Metoden kanske ändå kan funka för att få lite ordning på mindre barn. Men sorry, jag är inte övertygad om denna skolas förträfflighet. Jag vill att mitt barn ska få utvecklas på sitt eget sätt, lära sig saker och bli en tänkande människa utan bli utsatt för hjärntvätt. Fortsätter det på det här sättet i nästa årskurs byter vi skola.

Fotnot: Det finns bättre personal i den här skolan (tex på fritids) och på andra skolor, som har det fokus och den inställning jag skulle vilja se hos vuxna som jobbar med mitt barn. Men den upplevelse jag beskriver här blir inte mindre sann för det.

En etablissemangets tillställning och union (EU)

Med anledning av att det nyligen var 100 dagar kvar till EU-parlamentsvalet anordnade tre tankesmedjor och EU-kommissionen i Sverige en utfrågning och debatt mellan de partier som finns representerade i EU-parlamentet idag. Inramningen till debatten satte bilden av en etablissemangets tillställning. Ordagrant:

”Vi tycker, och många med oss, att det är ett viktigare val än någonsin till EU-parlamentet den 26 maj. Många pekar på att det här är ett val, eller en styrkemätning, mellan nationalistiska krafter och krafter som står för internationellt samarbete, EU-samarbete, och vi ser en liknande debatt faktiskt också på global nivå där vi ser nationalism och protektionism som står emot internationellt samarbete och tron på ett multilateralt regelverk”.

Narrativet är välbekant. Tydligen var det viktigt i sammanhanget att markera att det här handlar om vi och dom. Om man förutsätter att nationalisterna som omnämns inte utgörs av dessa arrangörer, så är tillställningen anordnad av ”oss”. Exakt vilka dessa luddiga andra är, ”dom”, kan man undra. Var det något parti som skulle delta här i debatten? Som åhörare skulle du i alla fall veta att om du tänkt något som liknar EU-skepticism så befinner du dig nu på fiendemark.

Anordnarna, dvs tankesmedjorna Timbro, Arena Idé och Fores, har förstås aldrig varit särskilt neutrala, men EU-kommissionen? Den som inledde på detta sätt var Katarina Areskoug Mascarenhas från EU-kommissionen. Vem representerar hon egentligen i det här sammanhanget? Är detta EU-kommissionens syn? Sveriges regerings? Eller är det hennes egen?

Kommissionen är visserligen en del av EU, men inget säger att EU-kommissionen bara arbetar för dem som tycker vi ska maximera samarbetet i EU när det gäller precis allt. Kommissionen jobbar väl för hela EU? Inom EU:s länder finns olika åsikter i sakfrågor men också olika åsikter i synen på unionen som helhet. Människor kan vilja ha mer av federation eller de kan tycka att mer makt ska flyttas tillbaka till medlemsländerna.

Någonstans kan man tycka att åtminstone denna instans i EU, inför ett EU-parlamentsval, skulle anstränga sig för att vara neutral eftersom den jobbar på uppdrag av hela befolkningen i Europa. Men som vanligt är partiskhet inget problem – så länge det är ”rätt” åsikter det handlar om.

Efter denna inledning trodde man att debatten skulle kretsa kring ovanstående tema och handla om demokrati, synen på EU och sådana områden som gjort att EU-skepticismen växer:  Överstatlighet och unionens utveckling, integritetsfrågor, säkerhet och migration. Så var det dock inte.

Jag gissar att tankesmedjorna hade fått välja sina områden och att det därför blev tre paneldebatter: 1) miljö/klimat (från Fores) 2) ekonomi (från Timbro) 3) arbetsmarknad (från Arena idé). Eftersom det var nio partier inklusive Feministiskt initiativ, så hade man tre politiska kandidater i varje panel. SD fick så klart diskutera miljö/klimat med MP och C. Hade jag varit arrangör hade jag låtit, tvingat, alla partier att diskutera de frågor de inte har som huvudfrågor.

Jag reflekterade över att ingen eller i alla fall mycket få, tankesmedjor sysslar med demokratirelaterade frågor och de frågor jag nämnde ovan som är de mest brännande just nu, både på EU-nivå och nationellt i Sverige. Frågor som är verkligt angelägna för befolkningen. Däremot har många andra områden och frågor sina lobbyister och det var det man såg i denna hearing.

Sättet att rama in debatten på är inte direkt rätt sätt för att bygga förtroende för EU hos människor i gemen, särskilt inte hos EU-skeptiker. Det späder bara på synen på EU som en elitens union, långt bort från medborgarna. Jag gissar dock att EU-skeptikerna inte bevistade denna tillställning i centrala Stockholm en vardag. Här befann sig opinionsbildarna och tyckarna, de som befinner sig i denna lokala ”bubbla” och har sitt levebröd från EU eller politiken.

Även om det inte var mycket demokrati- och maktdelningsrelaterat i debatten, så snuddade man vid det ett antal gånger. Bland de mest intressanta inläggen som ändå gjordes, var ett som gjorde precis i slutet, under slutkommentarerna efter en runda med ja- och nej-frågor till kandidaterna. Peter Lundgren, som representerade SD sa följande:

”Nu har vi hört alla floskler nästan hela raden här om högerpopulism och nationalism och det ska bekämpas och demokratin håller man inte speciellt högt. Det är ganska många människor som till exempel har röstat på mitt parti. Och de människorna respekteras inte, överhuvudtaget. Det heter bara att de ska tryckas ner. De ska tryckas tillbaka. Det är människor som är oroade för sin vardag. Det är människor som inte vet hur de ska få sitt liv att fungera. Och dem kränker ni faktiskt, mer eller mindre, genom att stå och tala om för dem att de praktiskt taget är dumma i huvudet, som har lagt sin röst på oss. Det har varit så länge i debatten och jag accepterar inte att man beter sig så. För vill man kalla sig en demokrat, då accepterar man också att det finns människor som inte delar ens åsikter. Men många av er från de etablerade partierna har hamnat i den situationen idag: Delar man inte era åsikter, då är man en populist och en nationalist”.

Det hade varit intressant med ett bemötande på detta, men Katarina Areskoug Mascarenhas bröt in och sa att ”jag tror vi stänger den debatten, bara för att säga är att tanken är att alla partier ska komma till tals, det är därför vi har de här debatterna, alla har samma chans att svara på frågorna och presentera sin politik”. Sedan var också debattiden slut och jag gick därifrån med en lite besk eftersmak.

Tillbaka till 1984 – om språkets makt och makten över språket

I den offentliga debatten och från politiskt håll, har man under mycket lång tid duckat för frågor som rör värderingar och kultur kopplat till invandringen, något som är mycket olyckligt.

Varför det blivit så här kan man diskutera. Något som spelar in är konflikträdsla och ängslighet för att säga fel, att utpekas som fientlig eller mer specifikt främlingsfientlig. Det har inte gjort saken bättre att vi lever i en tid där språket och orden står i absoluta centrum av den offentliga debatten. Eller så kanske är det just på grund av denna utveckling som ängsligheten har uppkommit?

George Orwell insåg och skrev i sin bok 1984 om hur mycket makt som ligger i språket. I boken försökte allsmäktige Storebror styra människors åsikter och beteenden genom så kallat ”nyspråk”. Till hjälp fanns statliga instanser som Sanningsministeriet som städade bort historien och skrev om den, så att den passade makthavarnas agenda. Det som till varje pris inte fick ske var att varje individ gjorde sig en egen bild och åsikt om sakernas tillstånd. Sanningen skulle skapas centralt och allt som gjordes syftade till det.

Boken kom ut redan 1949 och det är fascinerande hur han redan då lyckades beskriva samhällstendenser som vi kan se nu, år 2019. Istället för att försöka påverka verkligheten, försöker man styra bilden av verkligheten genom språket.

Från både politik, media, myndigheter osv jobbar man idag hårt på att stämpla ut ord som olämpliga och man hittar hela tiden på nya sätt att benämna saker. I debatten som rör invandring flödar ord vars betydelse man försöker vrida på – åt sämre eller bättre håll – eller som man uppfunnit som vapen i en politisk kamp; migration, migrant, flykting, papperslös, främlingsfientlig, medmänsklig, integration, assimilation, socialt utsatt, rasifierad, islamofobi, rasist, IS-krigare, IS-återvändare, utsatt område o.s.v.

Ta begreppet ”papperslösa” exempelvis. Dessa är egentligen illegala invandrare. Genom den nya benämningen elimineras ordet ”illegal” och pekar istället på en utsatthet som de själva inte kan rå för (”..lösa”). Att begreppet illegala invandrare suddas ut till förmån för papperslösa blir ett sätt att skapa sympati och bedriva påtryckningar och regelrätt politik genom ord.

Den som använder ”fel” ord får acceptera att få sina intentioner ifrågasatta. De bemöts med klagomål på ordvalet, tillfället eller att det överhuvudtaget yppas. Bara vissa tillåts diskutera vissa ämnen överhuvudtaget, beroende på hudfärg, ursprung eller åsikt. Enstaka ordval tas som bevis för att en person är fientlig mot och vill andra illa. I värsta fall används orden som påtryckningsmedel gentemot en persons arbets- eller uppdragsgivare för att de ska ta avstånd från personen eller tysta den, så kallad ”deplatforming”.

Det är som att varje individ förlorat rätten att äga innebörden i det som man säger. Rätten har förflyttats någon annanstans.

Ju större inneboende makt som språket får, desto större makt kan man ha om man råder över språket och dess tolkning. Frågan är hur länge makten håller i sig och till vilken kostnad detta sker.

På sikt får detta mixtrande med språket allvarliga konsekvenser för hela det offentliga samtalet. Inte nog med att människor skräms till tystnad. Den ständiga omformningen av språket rycker undan förutsättningarna för att kunna mötas i diskussioner på ett bra sätt och verkligen förstå varandra. När man inte har gemensamma definitioner på ord och vad saker är och betyder, så uppstår friktion och frustration. Sakfrågorna hamnar i skymundan och viktiga frågor når aldrig själva diskussionsbordet och avhandlas på ett sakligt och respektfullt sätt, vilket vi också ser händer i dagens Sverige.

Nu senast igår fick Simförbundets ordförande lämna sin post för att hon vågade yppa sin åsikt om att hon inte tycker att barn i slöja ska visas på bild i idrottssammanhang. Hur kan det vara en helt orimlig ståndpunkt att ha, oavsett position? I andra länder i världen kämpar kvinnor för att slippa tvingas ha slöja på sig. Kvinnor slängs i fängelse och pryglas för att inte följa kläd- och sedlighetslagar. Men, nu är det här Sverige. Här satte den offentliga inkvisitionsapparaten med sociala medier, medier, opinionsbildare och makthavare, igång direkt och fungerade effektivt, som vanligt. Frågan är: Vad har egentligen vunnits i och med denna bortstädning? Jag kan däremot se tusentals förlorare. Ja hela landet förlorar! För vi har inte kommit någonstans i själva sakfrågan i och med detta. Vi har inte blivit klokare, mer respektfulla eller förstår varandra bättre.

Är inte allt detta ironiskt? I en tid där mångfald hyllas som mest, är den individuella rätten att ens yppa något och själv få bestämma hur det ska tolkas, som allra sämst.

Detta är otäckt och ett enormt orosmoln för Sveriges framtid. Ju brokigare landet blir – och denna utveckling går snabbt – desto mer olika åsikter och värderingar kommer finnas, desto mer oense kommer vi att vara om allt, överallt. Om åsiktsförtryck ska vara lösningen på detta, så kommer vi att förlora demokratin på köpet.