Agenda 2030-projektet speglar vår tids sjukor

Den rödgröna regeringen uttryckte redan för flera år sedan att Sverige ska bli världsledande på Agenda 2030, FN:s 17 globala hållbarhetsmål med 169 delmål. I höstbudgeten nämndes Agenda 2030 över 150 gånger och precis innan jul ställde sig riksdagen bakom den omfattande men luddiga propositionen Sveriges genomförande av Agenda 2030 (Prop. 2019/20:188), som jag kritiserade på Expressen Debatt i höstas.   

Mats Alvesson, professor och organisationsforskare på Lunds universitet, beskriver i sin bok Extra Allt ett antal tendenser som återfinns i dagens samhälle, inte minst inom offentlig verksamhet och där ansvaret för den finns: I politiken.

Jag ser många av dessa fenomen i hur Sverige tagit sig an den globala hållbarhetsagendan, vars mål handlar om allt ifrån rent vatten, till utrotad fattigdom och fred. Låt oss se på några av de åtta ”A-lagar” (alltomspännande lagar) som Alvesson tar upp i sin bok:  

Enligt lagen om ballongsamhället tenderar aktörer idag att blåsa upp saker eller projekt till att bli mer märkvärdiga än de är. Det passar bra in på Agenda 2030, som lyfts upp som ett fantastiskt och visionärt globalt projekt, som Sverige också måste vara världsledande i. Med detta kan sedan stor tillförsel av medel och ökade aktiviteter motiveras för att bidra till det högtflygande ambitionen.

Det ges sken av att hållbarhetsagendan innebär något nytt, men Agenda 2030 är inget annat än samma gamla intentioner som kommit till uttryck i tidigare Agenda 21 mfl. Genom att framställa Agenda 2030 som något nytt och revolutionerande, skapas en vilsenhet om vad som egentligen ska åstadkommas. Sverige bedriver ju redan ett omfattande hållbarhetsarbete och har ambitiösa mål, även i den breda bemärkelsen som de globala målen ger uttryck för. I den stora ivern att ändå göra något landar arbetet i sådant som utbildningsinsatser, ökad samverkan, möten och konferenser där ärendet diskuteras, vilket gör begränsad nytta.

Enligt lagen om den krampaktiga godheten så ska man numera alltid bekänna sig till det goda och ta avstånd från det onda. Detta leder dock lätt till förenkling och hyckleri. Komplexitet som finns naturligt i frågor hamnar lätt i skymundan.

Ifrågasättanden och problematisering av Agenda 2030 viftas bort, då det viktiga är de fina målen som satts upp. Inte kan man kritisera något så viktigt och bra?! Man tenderar exempelvis att bortse från frågans politiska karaktär (något jag skrivit om tidigare på bloggen). Även om man är överens om målen i Agenda 2030, kommer man inte vara överens om hur vi ska nå dit. När detta faktum ignoreras och agendans mål omtalas som en neutral strävan som alla borde stå bakom, så leder det till låsningar och utebliven framdrift.

Ikaros-projekt är motsatsen till jordnära projekt och enligt lagen om Ikaros-Syndromet så tenderar alltför högtflygande planer att krascha hårt. När mycket krut läggs på omfattande projekt som Agenda 2030, så missas fokus på de viktiga pusselbitar som gör att vi faktiskt kan ta steg uppför utvecklingstrappan. Pengar tas från det som kan göra nytta, till sådant som ser ut att göra nytta, är roligare eller på annat vis stödjer politikernas egen agenda.

Enligt lagen om bumerangeffekten så tenderar ageranden i en fråga, även om de är ärligt välvilliga, att slå tillbaka i sin motsats. Genom att driva på en enormt omfattande agenda med utopiska mål om ett perfekt samhälle, kan de som vet hur människor, politik och samhälle fungerar, bli avogt inställda till hållbarhetsprinciperna som sådana. Ett hållbarhetsprojekt, om något, borde ske på ett intellektuellt och väl förankrat sätt. Helt enkelt stå på en hållbar grund.

Enligt lagen om skärpt lagstiftning finns tendens att försöka reglera fram sådant som egentligen inte lämpar sig för lagstiftning. Så kan det bli i denna fråga, om vi tittar lite längre fram. Stora ambitioner och påtryckningar om en – påstått – långsam framdrift, kan göra att politiker tar till lagstiftningsvapnet. Men det går inte att lagstifta bort krig och inrätta fred, eller att styra hur varje enskild individ ska agera och tycka. Åtminstone blir samhället olidligt att leva i för människor om de skulle försöka. Att till exempel inrätta en världsregering som ska styra världen för att rädda klimatet är en dålig idé. Politik bygger på diskussion och kompromisser, som gör att steg tas i en viss riktning – om man vill att demokratin ska som styrelseskick ska bestå.

Slutkommentar: Agenda 2030 har blivit ett nytt rättesnöre, som ett raster som läggs på all annan verksamhet. Jag anser att detta projekt har givits alldeles för stora proportioner. Istället för att säkra det omfattande arbete som redan pågår, så uppfinns diverse nya aktiviteter som flyttar fokus från det konkreta och verkligheten, till det abstrakta och fina principer. Det är inte ett bra sätt att använda våra gemensamma resurser på. Men som visat ovan är det inte konstigt att det blivit så här, för detta sätt att ta sig an frågor ligger i tiden. Tyvärr.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s