Månad: april 2020

Rör inte våra sociala medier

Regeringen har gått ut med att de vill lagstifta om att sociala medier-företag hårdare ska övervaka och styra användarna på sina plattformar. Om regeringen stod på medborgarnas sida skulle den snarare se till att skydda medborgarna från företagens godtycklighet och maktmissbruk.  

På grund av spridningen av coronaviruset SARS-CoV-2 har våra levnadsförutsättningar förändrats radikalt. Verksamheter har stängts ner och människor sitter i karantän. Våra jobb har flyttats hem eller kanske helt avslutats. För de inom vården har det blivit betydligt tuffare. Medan vår omvärld vänts upp och ner, är de sociala medierna en av få saker som är intakta och frodas.

I de ansträngda tider som råder använder vi de sociala medierna för att dela humor att skratta åt, mitt i eländet. Där delar vi smarta tips och information om hur saker kan göras i denna nya värld. Där delar vi vår oro, sorg och ger stöd till och hjälper varandra. Där kan vi följa vad våra nära och kära gör. Denna beständighet, att vi kan fortsätta det stärkande mänskliga utbytet, ger oss trygghet.

Hur ser då den politiska makten på de sociala medierna? Av dess uttalanden att döma ser de dem snarare som ett problem att hantera, än som den samhällsbyggande kraft de faktiskt utgör.

I februari, innan coronakrisen drog igång, gick regeringen ut med att de ville öka pressen på sociala medier-företagen att ”städa” och hålla ordning så att människor inte säger fel saker där. Vad det egentligen handlar om för saker som ska censureras är oklart, då luddiga ord som ”skadligt” eller ”kränkande” omnämnts. Så här agerar inte makten i ett – påstått – fritt land.

Att sociala medier-företag skulle vara ansvariga och straffas för vad människor gör på deras plattformar, är lika absurt som att straffa dem som trycker böcker för vad deras läsare gör när de läser vad som står där. Eller att straffa dem som tillverkar telefoner, om telefonerna används för att göra något som enligt några är fel eller dåligt.

De sociala medierna är som våra nya virtuella vardagsrum där vi umgås och småpratar. Dessa måste fredas från ingrepp från alla institutioner med makt, inklusive staten.

Redan idag stängs personer av godtyckligt från sociala medier, utan att ens få en tydlig förklaring till varför. Detta är något regeringen borde reagera på istället. Regeringen borde ställa krav på de sociala medieplattformarna att tillse att befolkningens frihet och grundläggande rättigheter inte inskränks. Människor ska inte behöva vara rädda för att de ska kastas ut från dessa plattformar och berövas sina möjligheter att delta i samtalen och ha kontakt med sina nära och kära.

Det talas om risken med ”fake news” och felaktig information på sociala medier. Visst finns det sådant, precis som på alla andra ställen där människor finns. Men lösningen är inte att någon sorts överinstanser ska övervaka, granska och godkänna det som sägs. Det görs inte heller IRL (in real life). Vi har också redan lagar mot förtal och hets mot folkgrupp, som även är tillämpliga på nätet. Det räcker gott och väl.

Vare sig man gillar det eller inte, är de sociala medierna här för att stanna. De är en del av samhället. För att vi ska kunna samsas på nätet behöver vi, precis som i våra vanliga vardagsrum eller på andra mötesplatser, utveckla strategier, sociala beteenden, helt enkelt en nätkultur som fungerar långsiktigt. Så länge det handlar om helt lagliga åsiktstutbyten och delning av information som pågår, så borde snarare användarna i högre grad få avgöra vilka regler som ska finnas och inte där de väljer att verka – inte staten. Alternativet är nämligen steg för steg ett ökat förtryck mot användarna från företagens sida.

Till syvende och sist handlar detta om vilken tilltro man sätter till människor. Är befolkningen för dum för att klara att tillsammans med andra reda ut missförstånd och hitta hållbara sätt att umgås? Kan befolkningen med sin samlade intelligens och kritiska tänkande, reda ut och skilja sant från falskt? Om svaret är nej på dessa frågor, så säger man samtidigt att grunden som vår liberala demokrati vilar på, inte finns. Är det vår regeringens syn på saken?