Månad: mars 2020

Auktoritära i fårakläder

”Män och kvinnor ska ha samma makt” lyder ett av denna regerings jämställdhetsmål. Men hur är det med att leva ett bra liv? Kunna få välja vad man vill och må bra? Det är inte samma sak som att män och kvinnor som grupper har samma makt. Inte heller att varje individ, kvinna som man, har exakt lika mycket makt.

Apropå att regeringen har tillsatt en kommission med målet att fixa siffrorna i statistiken i livsinkomst så vill jag säga några ord om det alldeles för vanliga angreppssättet att vara besatt över siffror och statistik över könen och ha en ambition att styra människor så att dessa siffror visar ”rätt”. Jämställdhetsminister Åsa Lindhagen nedan, bild från Twitter:

200308 Åsa Lindhagen inkomstkommission

Att inrätta rättvisa regler, lika rättigheter, ta bort hinder och underlätta för fria val är något helt annat än att styra människor så att samhället ser ut på ett viss sätt när man tittar uppifrån.

När man vill förändra människor för att statistiken är fel, innebär det att människor inte ska kunna ha eller göra något om det inte passar ”i snitt”. Det vill säga: Alla vi ska göra livsval och bete oss i förhållande till andra – inte i förhållande till vad vi själva vill och är lämpade för. Är detta ett bra sätt att se det? Det anser inte jag.

Om statistiken idag är fel, är frågan vilka som gör fel och väljer fel idag. Några måste det ju vara. Istället för att tala klarspråk så väljer kvoteringsivrarna som driver denna agenda att peka ut alla, hela stora grupper, och säga att det som de bidrar med eller gör, är fel. Inga av dem får reda på vad exakt de gör som är så fel, men fel är det! (s.k. ”strukturer”) Känslan av fel och dåligt ska genomsyra allt. Skulden ska sänka sig ner över alla människor – påtvingat uppifrån makten.

Människor som är otroligt bra i sitt yrke, men råkar verka i ett yrke där många av samma kön verkar: plump i protokollet. De borde ha valt något annat istället, för att jämna ut statistiken. ”Nej, det menar vi inte”. Näha? Vad menar ni då?

Det här är obehaglig auktoritär kollektivism. Fascism – klädd i goda intentioner.

Mångfald är ett populärt ord, men det blir ingen blomstrande mångfald när människor ska göra som staten vill. Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Är det fria människor regeringen, och särskilt Miljöpartiet, vill ha? Eller ett tillrättalagt samhälle fixat av auktoritära politiker som vet bättre än ”pöbeln” hur människor ska leva? Vad ger bäst utfall?

Det går inte att lyfta personer hur mycket som helst eller ändra dem till att bli vad som helst. Mycket lättare är det däremot att bromsa människor med driv eller de som vill saker. Tex skapa byråkrati för dem, ta bort deras möjligheter och begränsa dem. Vad händer med samhällsekonomin och utvecklingen i ett sådant land?

Hela kvoteringstänket (”alla ska ha/göra lika mycket X”) utgår från att vi människor inte lever tillsammans i ett samhälle, där vi gör saker tillsammans, för varandra och där vi alla bidrar med olika saker, utan ifrån att vi människor skulle vara helt isolerade öar. Det är vi inte!

Det är dags att de som stirrar sig blind på statistik ifrågasätts, för de verkar inte förstå vad de sysslar med eller vad konsekvenserna blir av deras ”von oben” auktoritära mål och angreppssätt.

Vi borde odla det som är bra i samhället och motverka det som faktiskt är dåligt. Olikhet är inte dåligt, så länge vi delar saker i det här samhället och är ihopkopplade. Alla drar nytta av vår gemensamma framdrift och människors framgång.