Sverige backar i utvecklingen när identitetsbyggandet blir huvudsak

Invandrade kvinnor som kämpar mot hedersförtryck i Sverige, så som Amineh Kakabaveh (V) eller Maria Hind Alias (S), väcker stora negativa känslor och motarbetas av sina respektive partier. Nu har Amineh till och med uteslutits av Vänsterpartiet.

Med tanke på att deras partier påstår sig värna kvinnors rättigheter och frihet är detta helt ologiskt. Logiskt blir det om man betänker att det inte är sakfrågan det handlar om, utan något annat. Det handlar om att dessa partiaktiva ser fel offer och förövare. Narrativet är fel. Enligt svenska feminister och de politiska partier som kallar sig feministiska, utgör fienden den vite svenske mannen. Utländska män ses däremot som utsatta offer i vårt land, även om de begått hemskheter utomlands i IS namn eller begränsar kvinnor på basis av religiös fundamentalism.

Reaktioner och ageranden som främst syftar till att bygga samhörighet och identitet kring att bekämpa en viss utpekad motståndare kan ses överallt idag. Konsekvenserna av detta blir tyvärr att viktiga nyanser, även själva sakfrågorna, hamnar i skymundan. Själva kampen blir huvudsaken – inte vart man faktiskt vill nå.

Ett annat exempel på detta är Pride och regnbågsflaggan. Pride handlade ursprungligen om att arbeta för genomslag för vissa principer och värden i samhället, så som individuell frihet och inkludering. Nu handlar det allt mer om att mobilisera mot ”fiender” för att stärka den egna identiteten.

Pride Stockholm portade partiet jag är med i, Medborgerlig Samling (MED), både i år och förra året, från att ställa ut i Pride park, baserat på högst luddiga argument. Helt plötsligt var Prides värden om inkludering som bortblåsta. Att det skulle handla om att MED inte stödjer Prides strävan för ökad frihet och rätt för människor att leva som de vill, är bara nonsens. MED är ett livsstilsliberalt parti. Däremot böjer vi oss inte okritiskt inför den nu så populära identitetspolitiken (behandling utifrån grupptillhörighet) och postmoderna teorier om behovet av kollektiv skuldbeläggning av västvärlden, vita män, med flera. Dessutom anser MED att intellektuella samtal och problematisering inte bara får ske utan bör ske, om allt, även känsliga frågor. På grund av ovanstående utgör man tydligen ett hot, trots att det inte på något vis går emot Prides grundvärden.

Att flagga med regnbågsflaggan har också gått från att vara ett aktivt positivt val till ett krav för att signalera att man står på ”rätt” sida. Utebliven flagga vid uppmaning att man ska sätta upp den, tolkas som att man är emot homosexuella och transpersoner etc vilket innebär att man står på ”fel” sida. Att säga nej till dyra HBTQ-certifieringar likaså.

Allt tal om mångfald just nu är ytterligare ett exempel som illustrerar det här fenomenet på ett ganska komiskt sätt. De som säger sig vurma för just mångfald är ofta de allra minst toleranta för olika åsikter hos människor. Med andra ord är de inte främst för mångfald, utan gillar att känna sig som en av dem som tycker mångfald är bra – men bara i teorin.

Ett allt viktigare mål handlar således om identitetsbyggande. Vem vill jag stödja? Vilka tillhör jag? På vilken sida står jag? Att tydligt visa upp var man står blir då centralt. Att samhället förändras så att bra och rätt moral och värderingar får genomslag i praktiken är mindre viktigt.

Att människor behöver känna samhörighet, att de är del av något, är förstås inget nytt, men min hypotes är att detta blir allt starkare drivkrafter i dagens samhälle. Det verkar finnas ett behov som inte tillgodoses på annat sätt, så att det kommer ut i sammanhang där det egentligen inte är särskilt konstruktivt eller bra. Vi verkar råda brist på gemenskaper.

Allt det här är högst problematiskt för samhällsutvecklingen då det gör att viktiga förändringar i samhället inte kommer till stånd. Och än värre: Vi är på väg att förlora viktiga landvinningar som gjorts.

Om det är viktigare att stå på ”mångfaldens sida” än att bidra med faktisk tolerans i handling gentemot andra, så kommer toleransen att minska. Om att bekämpa hedersförtryck bara är en accessoar att posera med på papper eller i trygga sammanhang där inget mothugg ges, så kommer de som vill sprida hedersförtryck att fortsätta kunna jobba ostört. Och om partipolitiken reduceras till vackra ord och signalering för att samla stöd för sitt ”lag”, så kanske man till slut får…. något som liknar Sverige; ett paralyserat land där samhällsproblemen bara växer och växer men inga förmår ställa sig på bromsen och styra in på en annan väg.

Annons