En vecka före valet twittrade Mikael Damberg (S) en bild på sig själv ätande popcorn och texten ”Äntligen! Om en kvart håller Annie Lööf pressträff om värderingar. Jag har bänkat mig i Åre med popcorn, ser så mycket fram emot att äntligen få svar på det vi alla undrar: kan C tänka sig att släppa fram en moderatregering som tar stöd av SD?”
Sällan har väl något så litet inlägg fångat samtiden så väl. Det kunde vara komiskt om det inte vore för detaljen att Damberg är landets näringsminister.
Den gångna mandatperioden har det krävts en kraftansträngning att klara av att stå ut med nyhetsrapporteringen från politiken. Fadäser efter fadäser. Inte ens bara pinsamma misstag, utan medvetna ageranden från landets högsta makthavare.
Infantiliteten breder ut sig. Vi kan titta tillbaks på det ”smartaste bästa tjejgänget”, som ministrarna kallade sig själva i en tweet som de lade ut från sin tjejträff den kväll då alla ministrar tackat nej till att delta i en viktig debatt i SVT. Utbildningsminister Gustav Fridolin blev (ö)känd för sina handhjärtan. Demokratiminister Alice Bah Kuhnke hävdade ”feministiska kamp” på Instagram genom att iklä sig knytblus, men slog ifrån sig efter kritik att det inte hade något med svenska akademins Sara Danius att göra. Flera andra ministrar poserade med schalar, även manliga ministrar. Schal alltså, som ska föreställa knytblus. Ett mäktigt vapen – eller tomtebloss till symbolhandlingar som vem som helst kan göra? Åtminstone är det en bra omdömesmätare på seriositet. Här slog den i botten.
Resultatmässigt då? Under mandatperioden har lagrådet gett regeringens lagförslag extremt hård kritik, till exempel angående den så kallade ”gymnasielagen” för ensamkommande. Men det har regeringen struntat utan kör på ändå. Totala skygglappar skymde politikernas sikt inför den stora migrationsvågen 2015 och det behövdes panikbromsning. Haverier som Transportstyrelsen hanterades med diverse bortförklaringar.
För att vinna en kamp gör man med fördel om spelplanen så att den gynnar en själv maximalt. De politiska makthavarna förstår inte längre vad kompetens och hederlighet faktiskt betyder. De saknar både idéer och mod. Inom politiken har därför diskussionerna om svåra vägval och konkret politik ersatts med hävdande av tomma floskler som ”humanism”, ”medmänsklighet”, ”allas lika värde” och barnsliga markeringar om vem som får vara med och vem inte. Nationella satsningar på några miljoner basuneras ut som världsomdanande och media sväljer det. Och just nu pågår de sociala maktlekarna inför det fortsatta skolarbetet, förlåt regeringsarbetet. Vem är fin nog att få göra grupparbete med vem?
Politiken har blivit en arena för lek, där ansvar innebär en sorts frikort snarare än det svåra och tunga som det borde innebära. Kader av kommunikatörer och PR-folk avlönade med våra gemensamma skattemedel står bakom politikerna och har i uppdrag att tillse att den stora massan har en bild av partierna och politikerna som seriösa, så att politikerna får leka vidare i lugn och ro.
Vi verkar få behöva bereda oss för en ny mandatperiod där landet styrs av barn. Och medan denna cirkus pågår så puttrar bakom den fina fasaden starten till en ordentlig ekonomisk kris för landet.
Det är inte lätt att vara optimistisk.
Josefin Utas blogg 
De initiativrika hajarna sommar runt bytet som inte inte ont anande leker vidare med sin badboll i form av ett handhjärta.
Telefoner och korrekturläsning….
De initiativrika hajarna simmar runt bytet som intet ont anande leker vidare med sin badboll i form av ett handhjärta.
Jag är själv M-väljare sedan länge men i det här valet blev det Medborgerlig Samling. Jag delar inte alla programpunkter som MED står för men jag röstade på partiet eftersom de förstår skillnaden mellan ”good governance” och pubertal signalpolitik. Jag har alltid undrat över frasen ”enkla lösningar”. De flesta vet att vi utbildar för många vid högskolor/universitet. Arbetsmarknaden kan helt enkelt inte absorbera arbetskraften eftersom den inte är i behov av den. De sociala och ekonomiska kostnaderna för individen och samhället är stora för att inte tala om undanträngningseffekter, uppskjutet inträde på arbetsmarknaden och ineffektiv allokering av resurser. En kostnadseffektiv och snabb lösning på problemet är att dra ned på antalet utbildningsplatser till universiteten och använda resurserna till annan mer effektiv verksamhet.
För ett par år sedan besökte jag ett seminarium där ett antal ”experter” från olika discipliner deltog. Det händer att min arbetsgivare skickar mig till den här typen av egentligen rätt meningslösa seminarium. Jag ställde just frågan om varför inte vi reducerar antalet utbildningsplatser i relation till vad arbetsmarknaden efterfrågar och sedan använda både frigjort kapital och human kapitalet på ett mer effektivt sätt. En docent i pedagogik menade att jag gav en ”enkel lösning” på ett svårt problem.
Jag frågade litet försynt vad lösningen var på detta växande problem var. Jag fick till svar att högskolor/universiteten måste öka kvaliteten på utbildningen så den blir mer attraktiv för arbetsgivare. Något försynt undrade jag då hur de skulle göra dem med en humanistisk eller samhällsvetenskaplig högre utbildning mer attraktiva på arbetsmarknaden utöver läraryrket. Trots allt får många av dem inte ett arbete inom sitt fält och värdet på den typen av utbildning är högst begränsat förutom i mycket specifika tjänster. Jag fick till svar att vi behöver arbeta med värdegrunden så att arbetsgivare förstår att alla utbildningar är ”lika mycket värda” snarare än faktiska kunskaper och färdigheter.
Sedan fick jag en kort föreläsning (eller om det var en uppläxning) om att det var gynnsamt för samhället att vi hade så många högskoleutbildade servitörer och taxichaufförer. Tydligen skulle de ge bättre service genom sitt bildningskapital. Vidare skulle de också rösta rationellt i valen. Jag tappade både hakan både som civilekonom och människa. Problemen vi har i Sverige går mycket djupare än de politiska partierna. Det handlar oftast om ren illvilja och egenintresse. I det här fallet universitetsanställda som får sitt levebröd genom att studenter läser utbildningar. Huruvida utbildningen leder till ett relevant arbete spelar mindre roll. I slutändan är det den enskilda studenten, samhället och vi skattbetalare (i näringslivet) som får betala. Den enda som gynnas är den här docenten samt de fåtal som fått ett vettigt jobb efter examen. Jag lärde mig dock att ”enkla lösningar” inte mer än ett fult ord som dem som försvarar destruktivitet använder sig utav. Tråkigt.
//Jens R.
Civilekonomen Jens R. Alldeles riktigt!
”Med rätt värdegrund, behöver vi ingen kunskap” (har inte hört det sägas rent ut ännu, men det kommer snart)
@Kristian Jonsson
Jag använde högre utbildning som exempel men det finns mängder av samhällsproblem som förblir olösta. Det är inte bara Sverige som påträngande samhällsproblem men stora delar av världen. Skillnaden mellan Sverige och omvärlden är att politikerna i Sverige kan vifta bort pressande problem genom ett antal högst arbiträra och intetsägande fraser. Det är dock fel att skylla på politikerna. Det är svenskar som röstar fram politikerna mot bättre vetande. Du finner samma underliga beteende i näringslivet, akademin, byråkratin, fackförbund, icke-statliga organisationer, skolan, välfärdsstaten, statliga företag och samhället i stort. Trots att människor mycket väl vet att effekterna av en viss policy. Jag läste min MA i Texas och arbetade i delstaten i drygt två år. Jag har också arbetat ett år Buenos Aires.
Jag måste säga att det endast är i Sverige där människor medvetet fattar beslut som är negativt för dem själva eller verksamheten de arbetar för. Det värsta av allt är att så många svenskar är villiga att fatta beslut som är rent destruktiva inte bara för dem själva och sin arbetsgivare men det omgivande samhället. Ett av de absolut viktigaste fundamenten i välfungerande samhälle är möjligheten att göra klassresor genom arbete och utbildning. I Sverige har den progressiva regimen bestämt att massutbildning är lösningen. Konsekvensen är att värdet på utbildning kraftigt har reducerats.
Det enda sättet att göra en klassresa (med viss överdrift) är därför genom sättet att göra en klassresa är genom kontakter. Det cementerar aktivt möjligheten för människor från lägre sociala klasser att göra resor uppåt. Varför lägga energi på en lång utbildning när det papper du får i din hand inte är värd så mycket mer än det papper det är skrivet på. Sverige har inte behov av mer arbetskraft. Faktum är att vi har ett överskott på arbetskraft i nästan alla kategorier. Trots det har Sverige mer eller mindre öppna gränser och har haft det sedan sent 1960-tal utan någon egentlig orsak. Detta motiveras med sådant som att Sverige behöver mer välfärdsarbetare men skälet till varför vi behöver fler välfärdsarbetare beror på att befolkningen ökar genom invandring. Om poängen är att utjämna social ojämlikhet mellan Sverige och tredje världen finns det mer effektiva sätt att allokalisera resurser än öppna gränser.
Det samma rör miljöpolitiken. Varför denna totala fixering vid klimatet? Riktig miljöpolitik får stå vid sidan av märkliga konspirationsteorier om att människan driver klimatförändringar genom koldioxidutsläpp. I USA finns det en levande debatt mellan de som tror på att människan driver klimatförändringen eller om klimatförändringarna är ett uttryck för naturliga variationer. I Sverige är endast en åsikt representerad. Detta är inte mitt område men jag ställer mig mycket skeptisk till den här utvecklingen. Efter snart sju år i Sverige vill min amerikanska fru flytta tillbaka till Texas. En del amerikanska väninnor har redan tagit tjuren vid hornen och återvandrat. Vem vill bo i ett land där den inhemska befolkningen lider av ett sjukligt självskadebeteende.