Månad: september 2018

Fyra år till med barn vid ratten

En vecka före valet twittrade Mikael Damberg (S) en bild på sig själv ätande popcorn och texten ”Äntligen! Om en kvart håller Annie Lööf pressträff om värderingar. Jag har bänkat mig i Åre med popcorn, ser så mycket fram emot att äntligen få svar på det vi alla undrar: kan C tänka sig att släppa fram en moderatregering som tar stöd av SD?

Sällan har väl något så litet inlägg fångat samtiden så väl. Det kunde vara komiskt om det inte vore för detaljen att Damberg är landets näringsminister.

Den gångna mandatperioden har det krävts en kraftansträngning att klara av att stå ut med nyhetsrapporteringen från politiken. Fadäser efter fadäser. Inte ens bara pinsamma misstag, utan medvetna ageranden från landets högsta makthavare.

Infantiliteten breder ut sig. Vi kan titta tillbaks på det ”smartaste bästa tjejgänget”, som ministrarna kallade sig själva i en tweet som de lade ut från sin tjejträff den kväll då alla ministrar tackat nej till att delta i en viktig debatt i SVT. Utbildningsminister Gustav Fridolin blev (ö)känd för sina handhjärtan. Demokratiminister Alice Bah Kuhnke hävdade ”feministiska kamp” på Instagram genom att iklä sig knytblus, men slog ifrån sig efter kritik att det inte hade något med svenska akademins Sara Danius att göra. Flera andra ministrar poserade med schalar, även manliga ministrar. Schal alltså, som ska föreställa knytblus. Ett mäktigt vapen – eller tomtebloss till symbolhandlingar som vem som helst kan göra? Åtminstone är det en bra omdömesmätare på seriositet. Här slog den i botten.

Resultatmässigt då? Under mandatperioden har lagrådet gett regeringens lagförslag extremt hård kritik, till exempel angående den så kallade ”gymnasielagen” för ensamkommande. Men det har regeringen struntat utan kör på ändå. Totala skygglappar skymde politikernas sikt inför den stora migrationsvågen 2015 och det behövdes panikbromsning. Haverier som Transportstyrelsen hanterades med diverse bortförklaringar.

För att vinna en kamp gör man med fördel om spelplanen så att den gynnar en själv maximalt. De politiska makthavarna förstår inte längre vad kompetens och hederlighet faktiskt betyder. De saknar både idéer och mod. Inom politiken har därför diskussionerna om svåra vägval och konkret politik ersatts med hävdande av tomma floskler som ”humanism”, ”medmänsklighet”, ”allas lika värde” och barnsliga markeringar om vem som får vara med och vem inte. Nationella satsningar på några miljoner basuneras ut som världsomdanande och media sväljer det. Och just nu pågår de sociala maktlekarna inför det fortsatta skolarbetet, förlåt regeringsarbetet. Vem är fin nog att få göra grupparbete med vem?

Politiken har blivit en arena för lek, där ansvar innebär en sorts frikort snarare än det svåra och tunga som det borde innebära. Kader av kommunikatörer och PR-folk avlönade med våra gemensamma skattemedel står bakom politikerna och har i uppdrag att tillse att den stora massan har en bild av partierna och politikerna som seriösa, så att politikerna får leka vidare i lugn och ro.

Vi verkar få behöva bereda oss för en ny mandatperiod där landet styrs av barn. Och medan denna cirkus pågår så puttrar bakom den fina fasaden starten till en ordentlig ekonomisk kris för landet.

Det är inte lätt att vara optimistisk.

Annonser

Kultur för den nya folkliga högern

I förra veckan såg jag teaterföreställningen Visselblåsaren i Stockholm. Efter en halvtimme reste sig två kvinnor i publiken upp och gick iväg. En av dem skrev inte oväntat en recension med rubriken ”Pjäsen om Assange – en sorglig sörja av kastrationsångest”.

Det var en upplevelse att se pjäsen, som var i genren politisk satir. För en gångs skull såg jag något samhällskritiskt kulturellt, live, som vågade ifrågasätta sådant som enligt konsensus hos nån sorts maktetablissemang, inte ska få ifrågasättas. Det får överhuvudtaget inte ens lyftas för diskussion och granskning, för redan det tolkas som att slutsatsen är klar.

Föreställningen handlade om det offentliga samtalet i Sverige. Manus var skrivet av journalisten och numera också satirikern, Jens Ganman. Från pjäsens hemsida:

Visselblåsaren – Vagina Dentata är ett enda långt rött kort (förlåt: rosa) mot det svenska kulturetablissemanget. En icke-intersektionell, icke-KRAV-godkänd J-accuse-monolog filtrerad genom mannen som kom till Sverige som en hjälte och lämnade oss som den lägsta av lägsta – Julian Assange.”

Hur Assange-historien hanterades i Sverige är något som har fascinerat mig från start. Det har varit så mycket märkligheter i det hela, i mediarapporteringen, vilket förstås avspeglar samhällsklimatet i Sverige. Komplexiteten kom fram i pjäsen tycker jag, men det är långt ifrån den enda tråden i den. Jag skulle faktiskt vilja se den igen för att kunna hänga med på allt och verkligen kunna ta det till mig.

Pjäsen var snabb och kvick. Rasmus Dahlstedt är den enda på scen och han spelar flera kända personer i dagens och gårdagens Sverige. Mycket aktuellt, provocerande, över gränsen ibland. Det påverkade, som kultur ska göra.

Det kändes så ovant att sitta där och se en människa säga de här politiskt inkorrekta sakerna live. Det var skönt, men samtidigt skar det rejält i öronen ibland och man ville bara säga ”nej nej Rasmus, så får man inte säga!” Man inser då hur nedtryckt man är, begränsad, av dagens samhällsklimat. Även om jag är en väldigt öppen och ärlig person, så finns det mycket som jag inte skulle klara att säga rakt ut förutom i mycket slutna sammanhang. Det är något jag irriterar mig på själv. Så borde det inte vara. Polletten trillade också ner när det gäller hur viktiga såna här kulturella inslag som den här föreställningen är, för samhällsutvecklingen.

Det bubblar i Sverige. En ny högerrörelse är på väg att växa fram. Och med det menar jag inte gamla tiders adliga von-oben-höger, inte heller någon aggressiv nationalistisk höger, utan en folklig och lågmäld höger bestående av en medelklass som fått nog.

Den nya folkliga högern är en motrörelse mot den socialism som tagit sig allt större befogenheter över människors liv. En socialism som krupit in i allt, överallt, skuldbelägger på grund av kön (män), ursprung (svensk) och hudfärg (vit) och försöker uppfostra människor uppifrån. Som fråntar människor en allt större del av deras lön och använder det till trams och flum.

Den nya folkliga högern är en frihetsrörelse för att få tala och tänka fritt utan att hamna i ”åsiktsfinkan”. Rörelsen går självklart inte hem hos vänstermedia, inte heller hos de borgerliga tyckarna i makteliten, så som ledarskribenter.

Bara för att rörelsen inte syns och är lika gapig som andra samtida strömningar, så betyder det inte att den inte finns. Långsamt byggs den upp. Den nya folkliga och tänkande högern som bara vill ha ett mer sansat och vettigt Sverige, samlas och driver opinion på nätet, skapar sina egna tidningar, sajter och bloggar. De ses inte i Almedalen på rosémingel, utan på privata tillställningar, på pubar, och har sina egna kulturpersonligheter och egna kultur.

Visselblåsaren är mer ved på brasan för oss som är del av den här nya rörelsen. De som känner sig träffade av beskrivningen ovan borde se den, för att den är en viktig pusselbit i strävan. Notera att den inte ges mer än ett par tillfällen till så det går inte att vänta för länge. Läs gärna den här intervjun som Katerina Janouch har gjort med skådespelaren Rasmus Dahlstedt. Den är intressant och visar, tycker jag, hur viktig Rasmus själv är som person för att bana väg för en hel rörelse. En enda liten person kan göra stora skillnad. Glöm aldrig det.

Det är regeringen som behöver en demokratilektion

I början av augusti aviserade regeringen att de gör en, som de kallar det, demo-kratisatsning, vilken innebär att 4,4 miljoner kronor avsätts till folkbildning. De skriver: ”Den ökade aktiviteten från olika anti-demokratiska, rasistiska och auktoritära organisationer visar tydligt att demokratin hela tiden måste försvaras.”

För det första kan det konstateras att resultatet inte kan bli något annat än en krusning på vattenytan. Att gå ut på detta sätt med en nationell satsning som i resurser motsvarar cirka fyra-fem personers heltidsårsarbeten är helt uppenbart posering. Men om vi tar regeringen på orden att den ändå vill göra något så kan man fråga sig: Vad det är egentligen den vill åstadkomma?

Det regeringen tänker göra är att ge uppdrag och pengar till studieförbund, eftersom de bland annat arbetar ”mot kunskapsförakt”. En fråga som måste ställas i sammanhanget: Har regeringen gett upp svenska skolan?

I Sverige går man åtminstone nio år i skolan. De allra flesta går sedan på gymnasiet i ytterligare tre år. Därtill finns många andra typer av vuxenutbildning så som Komvux, för att inte tala om universitet och högskola. Om det svenska utbildningssystem idag inte lyckas förmedla en grundläggande förståelse för hur mycket kunskap betytt för landet och hela världens utveckling, eller hur ett demokratiskt land fungerar, kommer en motsvarande ABF-kurs verkligen kunna göra det?

Regeringen skriver att det är ett samhällsproblem att till exempel valmöten störs. Jag instämmer i det och det behöver motverkas, men de som utför dessa kriminella handlingar är inte de som kommer att delta i bokcirklar i studie-förbund och låta sig ”omvändas”. Störande av valmöten är idag snarare en polisiär fråga än en politisk.

I regeringens nyhetsinlägg om satsningen lyfts initiativet #vimåsteprata fram som ett bra exempel. När detta lanserades den 4 mars på SvD Debatt gjordes det med en märklig artikel undertecknad av ett antal kända personer. I den kokas en argumentationssoppa ihop av olika samhällsfenomen, existensen av vissa ideologiska åsikter och så dras slutsatsen att demokratin är hotad och nu måste alla agera. Till exempel tas den ökade så kallade ”högerpopulismen” upp som ett hot. Detta är ännu ett exempel på den samhällstrend som pågått en tid: Begreppet demokrati håller på att transformeras till att betyda något helt annat, nämligen att inneha ett knippe ideologiska åsikter.

Det har gått så långt att det som anses vara bra åsikter eller handlingar ges stämpeln ”demokratiska”, även om de inte har något med demokrati att göra överhuvudtaget. Det här är att urvattna begreppet demokrati. Demokrati är ett statsskick, ett system och verktyg för att få folkviljan ska komma till uttryck.

Att människor pratar med varandra, utbyter tankar och åsikter, är självklart bra. Dessa utbyten pågår ju ute i samhället hela tiden. Aldrig har så många människor mött så många andra människor och åsikter än nu genom sociala medier. Men detta ser ju snarare regeringen som ett problem som behöver inskränkas när de sätter press på sociala medier-företag att censurera. Och vilket exempel visar regeringen självt, men även andra politiska partier, i sin politiska gärning? De klarar inte ens att bete sig utifrån dessa principer gentemot andra folkvalda partier som inte tycker som dem. Istället för ett aktivt lyssnande och verkliga samtal där man möts, är det markeringar, tuppande och bojkotter som gäller.

Med andra ord: Prata är viktigt tycker regeringen – men det är andra som ska stå för det mogna pratet, inte de själva. Och det viktigaste är att landa i ”rätt” åsikter, annars anses det vara ett hot mot samhället och ska bekämpas.

I en liberal demokrati som Sverige är, åtminstone ska vara, inryms olika åsikter. Man får också ogilla människor, grupper av människor, eller religioner. Man får till och med uttrycka detta, så länge man inte hetsar mot grupper. Även att vara skeptisk mot invandringsnivåer ryms inom demokratin och man behöver inte vara antidemokrat för det.

Det är snarare regeringen som behöver en lektion i vad demokrati innebär, så att den inte använder den makt den fått från folket till att pracka på sina uppdragsgivare sina egna åsikter och sin syn.

Att det tillkommer nya politiska partier, att de får röster, att befolkningen reagerar på och utkräver ansvar från befintliga politiker och att politikens innehåll ändras, visar att demokratin fungerar. Demokratin finns inte till för att garantera ett statiskt land och politik.

Såna här typer av projekt som regeringen sysslar med är i själva verket ett sätt att försöka styra befolkningens politiska åsikter bakvägen. Detta agerande om något kan faktiskt riskera demokratin i dess riktiga bemärkelse. Dra undan folkets möjlighet att påverka landets utveckling genom valsystemet och inom demokratins ramar och vi kommer till slut att hamna i något annat än demokrati när ilskan och frustrationen i landet har uppnått tillräcklig styrka. Jag vill inte att vi hamnar där.