Månad: maj 2018

Demokratiförakt fixar inte demokratin

Många är bekymrade över att förtroendet för demokratin sviktar och vill se förändring till det bättre. Men många verkar också ha synnerligen svårt att se sin egen del i utvecklingen.

Häromveckan lyssnade jag på ett samtal om demokrati som anordnades av stiftelsen Smarta samtal. Med i samtalet var bland annat ärkebiskop Antje Jackelén, Jan Eliasson, diplomat och gammal (S)-politiker, samt ledarskribent Patrik Oksanen. I inledningen till seminariet konstaterades att valdeltagandet är lågt. Politikerna åtnjuter lågt förtroende. Engagemanget i de politiska partierna är lågt och så vidare. Vad är problemet och vad kan man göra åt det?

Medan jag satt där och lyssnade slog det mig att de satt där framme och diskuterade och problematiserade, medan jag, representant och demokratipolitisk talesperson för ett nytt politiskt parti under uppbyggnad vars viktigaste fråga är just demokratins välmående, satt i publiken och lyssnade. En ögonblicksbild som illustrerade själva problemet.

Idag sitter kända och framgångsrika människor i paneler och diskuterar hur hotad demokratin är och vilket problem det är att vanliga människor är oroliga, upprörda och höjer sina röster på sociala medier.

Politiker står i TV och tillrättavisar människor för att de lagt sin röst på ”fel” politiska partier, såna som de själva vägrar att föra normala samtal med trots att de är vuxna människor. Självreflektion hos politikerna om hur de själva bidragit de senaste åren till det bristande förtroendet för politiker och politiken som helhet, lyser med sin frånvaro.

Etablerad media försöker fula ut annan (”alternativ”) media som kommer med nya perspektiv. Media fokuserar också på de högsta maktpositionerna, aktörer och personer som redan har stora plattformar att föra ut sitt budskap på. Floskler och minimala ”satsningar” som politikerna spelar ut för att verka generösa och storsinta sväljs med hull och hår och kommuniceras okritiskt ut. Sådant som sker i gräsrotsmyllan däremot, det som är i själva grunden för demokratin, anses mindre viktigt.

I juli anordnas Almedalsveckan som sägs vara kronjuvelen för den svenska demokratin. Flera tusentals seminarier kommer hållas, möten, mingel och politiska debatter. Med tanke på vilket ”hett” ämne demokratin är just nu och med tanke på att det är valår, kunde man tro att arrangörer och media skulle vara intresserade av de tankar och erfarenheter som Medborgerlig Samling (MED) har i och med att vi representerar en ny folkopinion. Vi pratar ju inte heller bara om demokratin. Vi lever den genom att vi bygger upp ett helt nytt politiskt parti. Men i linje med ovanstående resonemang så är det förstås inte så. Intresset är icke-existerande.

Är det konstigt att förtroendet för demokratin sviktar, om det här är vad ”värna demokratin” betyder?

Vi måste definitivt laga demokratin. Men det kan man inte göra med demokratiförakt, eller rent utav folkförakt i form av att slå folket på fingrarna för att de tycker och tänker fel. Vackra ord och välvilja betyder inget om det inte omsätts i konkret handling.

Annonser

Medmänsklighet utan eftertanke är bara tomt prat

Kortsiktig och känslomässig medmänsklighet som inte matchas med motsvarande tankeverksamhet och rationell analys är inte bara dumt, utan också farligt. Tyvärr är det där svensk politik hamnat idag.

Söndagens partiledardebatt var lika förutsägbar som vanligt. Den största nyheten var det uppskruvade tonläget. Någon sorts uppdämd frustration resulterade i övertändning hos partiledarna så att de pratade i munnen på varandra, höjde rösterna och kom med hårda beskyllningar.

”Humanism” och ”medmänsklighet” upprepades som ett mantra av både Miljöpartiets Isabella Lövin och Centerpartiets Annie Lööf. Ingen av dem verkar ha förstått att trovärdig i sina värderingar blir man inte genom att posera med dem, utan genom att visa dem i handling.

Annie Lööf sade att det behövs ”ordning och reda” i migrations- och flyktingmottagningssystemen. Starka ord, givet att det bara gått dryga två veckor sedan hennes parti gick ut med att det stödjer förslaget från regeringen att afganska unga män utan asylskäl ska få chans att stanna i Sverige. Ett beslut som beräknas kosta cirka 3 miljarder. Det är en stor summa med tanke på vad som skulle kunna göras med dessa medel med en annan prioritering, till exempel för riktiga flyktingar som har det betydligt värre någon annanstans på jordklotet.

Som argument för ställningstagandet anförde Lööf att enskilda människor inte ska ”straffas när systemen fallerar”. Nu är det dock så att landets mottagningssystem för flyktingar och migranter inte har skapats av Gud (eller Satan). Det yttersta ansvaret för de alldeles för de långa handläggningstiderna på Migrationsverket, har förstås politikerna. Med andra ord är det snarare obetänksamma och omdömeslösa politiker som drabbat de afganska migranterna.

Migrationsregler som ”splittrar familjer” var något annat som Lööf sade sig inte kunna acceptera. Med de åsikter som Centerpartiet framför nu skulle partiet förstås inte ha stämt in i kören av ”refugees welcome” de senaste åren och agerat som om det svenska flyktingmottagandet skulle klara vad som helst.

Redan för många år sedan fanns alternativet att lägga om till en mer uppstyrd flyktingpolitik. En sådan hade kunnat göra det praktiskt och ekonomiskt möjligt för Sverige att säkra att de minderåriga som faktiskt fick uppehållstillstånd här inte skulle behöva drabbas av någon familje-splittring. Notera att Lööf själv satt i regeringen förra mandatperioden.

Befolkningen vet att det är en bra princip att ”tänka efter före”. Folket har försökt vifta med de största flaggor som finns och skrika sig hesa för att politikerna till slut ska förstå vad de behöver göra, men det har inte gjort någon markant skillnad. I princip det enda som ruckat på politikernas dogmatiska inställning är den krissituation som uppstod hösten 2015 när den stora flyktingvågen kom.

Det kan inte fortsätta så här. Att backa och inse förändringsbehov av system först när de klappar ihop är ansvarslöst. Vårt samhälle byggdes inte av naivitet, utan av eftertänksamhet, en vilja och förmåga att lära av historien och använda alla till buds stående medel så som fakta, kunskap och konsekvensanalyser.

Våra gemensamma system är inte hur flexibla som helst. Utan att värna hållbarheten i dem kommer de inte att kunna leverera den välfärd som utlovas. Resurser är inte heller oändliga. De resurser som används för vissa saker, kan inte användas till annat. Prioriteringar kallas det. Att se till helheten och ta beslut med målet att försöka nå bästa möjliga utfall både på kort och lång sikt för största antal personer är inte elakt, det är, om något, uttryck för verklig medmänsklighet.

Kanske berodde det höga tonläget och den upprörda partiledardebatten på att Lööf med flera partiledare faktiskt har drabbats av eftertankens kranka blekhet; en insikt om att de varit helt fel ute de senaste åren och nu tvingas börja städa upp efter sig själva. Att däremot ha lärt sig av sina tidigare misstag och visa att de är redo att göra nytt och annorlunda verkade det betydligt skralare med.