#metoo och det förtvinande personliga ansvaret

Först talar ingen om det – sedan talar alla om det. Flockbeteendet är Sverige i ett nötskal. Jag pratar om #metoo, kampanjen mot sexuella trakasserier.

Debattartiklarna och hashtagsen har avlöst varandra när människor i olika branscher och samhällssektorer har biktat sig om vad de utsatts för.  Att #metoo har dragit fram problem i ljuset är självfallet positivt och sent är bättre än aldrig, men vi är i stort behov av fler och djupare analyser av vad som faktiskt pågår.

Det jag har funderat över är: Finns det inte redan lagar, regler, policys och handlingsplaner som säger att detta inte får förekomma? Jo, massor! Och de allra flesta människor tycker dessutom inte heller att sådant som kommit fram är okej. Ändå händer det, uppenbarligen, att det ses mellan fingrarna med övergrepp eller trakasserier. Och kommer det fram resulterar det alltför sällan i några konsekvenser för den som betett sig illa. Varför?

Människor som fått en uppfostran och har ryggrad och integritet behöver inga nedskrivna policys för att agera mot något de uppfattar som omoraliskt. De gör det som är rätt för att det är just rätt. De skrupelfria knölar som saknar moral kommer inte att programmeras om lätt av fina ord i en policy, hur lång och välskriven den än är. Med andra ord räcker det inte med ord och handlingsplaner för att dessa ska fylla sin funktion. Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Det är människor, individer, som upprätthåller och tillämpar policys – eller inte.

För att våga protestera emot någons destruktiva agerande krävs integritet och personlig styrka. Ett grundläggande problem i Sverige verkar vara att det saknas integritet och mod för att sätta ner foten och säga: ”det här är fel!”! Särskilt då ingen annan gör det. Bristerna kan således ligga i efterlevandet av de normer som vi ändå är hyfsat ense om.

I Sverige har många en tendens att vilja smita undan jobbiga konfronterande samtal och konflikter, även mer simpla meningsskiljaktigheter. Att det är obekvämt och obehagligt för många att säga ifrån märks på den tendens jag tycker mig se, att man gärna vill förvrida sin egen åsikt till objektiva fakta. På så vis behöver ansvaret för åsikten inte falla tillbaks på en själv. ”Nä men det är inget jag hittat på. Det är så”. Etik och moral går dock inte att bevisa. Det är åsikter som bygger på värderingar. I fallet med sexuella trakasserier handlar det i allra högsta grad om moral, rätt och fel. Visst kan man resonera kring och undersöka vilka konsekvenserna blir av olika moraliska ställningstaganden, men det faller ändå till slut tillbaks på en subjektiv åsikt. Moral kan inte bevisas.

Kanske är rädslan för konfrontation anledningen till att det läggs så mycket tid och kraft på att försöka sätta moralen på pränt i form av policys och värdegrunder. Genom att ta fram regler kan man känna sig nöjd med att ha gjort något, agerat, som dessutom är hyfsat smärtfritt och enkelt. Det finns en förhoppning om att ”systemet” kan sköta tillrättavisandet i vårt ställe så att vi som individer slipper de jobbiga samtalen och att vara den som säger: ”Stopp! Så gör man inte. Det är inte okej!”. Här finns heller inga genvägar. Utan den mänskliga kraften bakom de moraliska tillrättavisningarna så kommer de inte att ha effekt. Fina ord på papper lever inte utav sig själva utan lever genom de människor som tillämpar dem.

Resultatet på samhällsnivå avgörs av summan av invånarnas samlade ageranden. Det personliga modet och ansvarstagandet är det centrala och det som gör skillnad på makronivå. Här kan det konstateras att det inte ser ljust ut för framtiden, eftersom vi steg för steg har monterat ner de mekanismer och samhällsinstitutioner som funnits där det personliga ansvaret har övats.

Här i Sverige har vi de senaste årtiondena sett allt mer av relativism, ”normkritik” och bekämpning av legitima hierarkier. Det finns inget rätt eller fel längre – det finns bara olika sätt. En god intention i vissa fall, men kan också slå väldigt fel om det går för långt. De danska barnpedagogerna Jesper Juul och Helle Jensen anser att de skandinaviska länderna har varit först i världen med att ha frångått en ”traditionell lydnadskultur” vilket betyder att det nu inte ens är självklart att lyda auktoriteter så som föräldrar eller lärare.

Inte minst Socialdemokraterna har varit pådrivande i att plocka allt mer ansvar från individen och flytta det till deras omgivning,  andra människor, till ”samhället” och till staten. Inte undra på att vi får ett samhälle av hjälplösa, eller ska man kanske våga säga: fega, människor.

För att ta ett exempel så skrev jämställdhetsminister Åsa Regnér och regeringen en text på SvD Debatt om #metoo i politiken (”Nu måste ni män kämpa för jämställdhet”). I identitetspolitisk anda försöker de som vanligt styra bort från det personliga ansvaret till att lägga det på grupper istället. Eller ja, en av könsgrupperna: männen. Detta är splittrande och kontraproduktivt. Regnér har dessutom mage att i texten blanda in andelen av könen på riksdagslistorna. Det är helt irrelevant för existensen av övergrepp.

Kollektivism, som att räkna män och kvinnor i olika sammanhang, faller sig väl i media och är lätt att ta till sig för dem som inte tänker längre än näsan räcker. Denna ”strategi” leder dock självfallet inte mot någon lösning. Problemställningen blir om något bara än mer grumlig. Andelen kvinnor eller män i ett sammanhang har noll att göra med om det är en trygg miljö eller inte. Åtminstone i Sverige 2017 med de landvinningar som vi gjort tills idag.

Övergrepp sägs i artikeln handla om jämställdhet, men hur många skulle vara nöjda med en situation som innebär att män och kvinnor har det lika uselt? Få, hoppas jag. Målsättningen bör rimligen vara att skapa ett bra och fritt samhälle där människor – både kvinnor och män – känner sig trygga och blir väl behandlade. Ett samhälle som inte bara har normer som bidrar till en sund och respektfull miljö, utan där individer faktiskt vågar agera utifrån dessa normer.

För att det ska gå att ta ansvar för något, måste man också ha makt att påverka situationen. Att dela ut diffus ”skuld” på vanliga människor för vad andra gör på andra sidan landet fungerar inte. Alla har vi en möjlighet att agera där vi befinner oss och säga ifrån mot sådant som vi anser är fel. Politiker har ett extra stort ansvar då deras makt att påverka sträcker sig längre än gemene mans.

Vi behöver odla ett samhällsklimat (eller kanske snarare återgå till ett?) där dessa färdigheter övas och förmedlas mellan människor; i hemmen, i skolan, på arbetsplatser, på fritiden. I princip handlar det om en kulturförändring.

#metoo får inte stanna vid förfasande och tron att det nu blir ändring för att ljuset riktats mot övergrepp och trakasserier, men vi kan inte heller tro att det finns några snabba universallösningar. För det finns inte.

Annonser

7 kommentarer

  1. Jag måste erkänna att jag kände en viss skadeglädje när det började blåsa hett runt öronen på Virtanen i sociala medier, men till mitt försvar får jag ändå anföra att jag också såg ganska så omedelbart att hela #MeToo-grejen var på väg att spåra ur rejält när det togs up i traditionella medier. Vilket ledde till att jag efter ett par veckor fick nog och fräste till i mitt långt ifrån trevliga inlägg Var är integriteten i #MeToo?

  2. Hej Josefin!
    Mycket bra sammanfattning och analys. Precis så tror jag att det förhåller sig i Sverige. När grundvalarna för vad som är rätt och fel inte längre är självklara, när dessa hela tiden kan ifrågasätts eller relativiseras befinner vi oss på ett sluttande plan. Detta märkliga synsätt, som man väl kallar för postmodernism, tycks ha ätit sig in i samhällsapparaten på alla nivåer, med förödande effekter.

  3. Det är märkligt och skrämmande att alla dessa självständiga och självsäkra (ofta kända)
    kvinnor gjort sig själva till hjälplösa, tigande offer.
    Ett förhållningssätt som rimmar dåligt med innebörden man vanligen lägger i ordet feminism.

  4. Det finns många oklarheter kring #metoo och det är inte på något sätt uppenbart att det är positivt att dra fram alla dessa berättelser. Anledningen är att det både i berättelserna och i samhällsdebatten förefaller vara extremt svårt att dels bestämma sig för vad som egentligen utgör övergrepp eller trakasserier och dels att vara konsekvent med vilken gränsdragning man nu väljer. Policys, värdegrunder eller andra förhållningsregler hjälper väldigt lite mot övergrepp om det inte finns en klar gräns och den gränsen kan inte enbart bygga på en kvinnas egen uppfattning utan den måste vara tydlig för alla normalt funtade personer och oberoende av offrets kön.

    När det handlar om sådant som inte är direkt olagligt i sig, men som kan bli trakasserier i en fortsättning eller större omfattning, så är det absolut viktigaste att kvinnor själva har sina gränser tydliga och säger ifrån. Män kan inte göra någonting där om inte kvinnor själva sätter gränser och utgångspunkten kan inte vara att män ska fara runt och rädda kvinnor från inbillade konflikter eller att behöva säga nej.

  5. Jag tänker på en anekdot om en man som satt till bords vid en middagsbjudning och som frågade sin bordsdam ifall hon skulle kunna gå till sängs med en totalt okänd man för tio miljoner dollar. Och damen drog lite på det – om han var vacker – man kunde ju ge en del till välgörenhet. Då frågade mannen ifall hon skulle göra det för 10 dollar. Och då blev hon arg och fräste: -Vad för sorts kvinna tror ni jag är? Och mannen svarade, att den saken är redan avgjord. Nu diskuterar vi bara priset.
    Jag skulle ha blivit mycket besviken ifall jag hade en syster eller en dotter, som blivit utsatt för ett övergrepp för tio år sedan, men som valt att hålla tyst och stanna kvar på jobbet för att vara säker på att få göra karriär och tjäna pengar. Det innebär ju att hon sålde sin heder och integritet mot karriär och pengar. Vi befinner ju oss inte i det tidiga 30-talets världsdepression med massarbetslöshet. Alla som kommit så långt kan säkert få tag i ett nytt jobb även om det innebär att gå ned i lön.

  6. Just i denna fråga håller jag inte alls med dig, Josefin. #metoo säger alls ingenting om män eller männens uppförande. Det gör inte anklagelser överlag. Inte förrän sanningshalten har prövats. Däremot säger anklagelser alltid något om den som anklagar. Av #metoo framgår tydligt att kvinnor gärna förför / låter sig förföras av män med makt. Några andra slutsatser går faktiskt inte att dra av #metoo-kampanjen.

    1. Jag tror att du misstolkar hennes inlägg lite. De två sidorna av #MeToo är inte ömsesidigt uteslutande.
      Jag rekommenderar YouTube-videon https://www.youtube.com/watch?v=BQF3zoFLqyY som visar lite överraskande hur 1 kvinna av 5 utsätts för övergrepp trots att män är oskyldiga. På riktigt. (han är lite omständig i inledningen, det är vid 5 minuter han går in på exemplet som leder till en kvinna av fem)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s