Månad: december 2017

Jag röstade inte på Miljöpartiet

I dagarna ska jag skriva på en så kallad kandidatförsäkran för att jag ställer mig till förfogande för riksdagslistan för Medborgerlig Samling (MED). Genom att underteckna den skriver man under på partiets åsikter och lovar att man ska bete sig väl, delta i partiarbetet och så vidare. Då påmindes jag om när jag gjorde motsvarande innan förra valet 2014, då för Miljöpartiet.

Generellt är det en stor sak för mig att skriva under såna där försäkransdokument, eftersom de faktiskt betyder något för mig. Ett sådant är inte bara ett papper, vilket som helst. När jag skriver på så förpliktigar det. Då binder jag upp mig samvetsmässigt.

Kandidatförsäkran för MP låg hemma på skrivbordet i många dagar innan jag till slut lyckades skriva på. Det hade hänt så mycket i svensk politik och med Miljöpartiet. Jag hade sett hur partiet betett sig och vilka förslag som antogs till valmanifestet, beslut som jag ansåg var uppåt väggarna. Sedan hade jag ju också opponerat mig en del offentligt och sagt att jag inte höll med om vissa saker. Om jag mot all förmodan skulle komma in, skulle jag kunna arbeta med de andra miljöpartisterna som tyckte radikalt annorlunda? Mycket tvivel och funderingar blev det.

Till slut skrev jag på och skickade in pappret. Om jag kommer ihåg rätt så uppgav jag till slut en avvikande åsikt, att jag var emot könskvotering. Det hade jag faktiskt till och med stått i plenum och argumenterat emot på en MP-kongress. Att i alla fall markera emot något av det jag ogillade kändes viktigt, men egentligen borde jag skrivit dit mer.

Nu ska jag alltså skriva under motsvarande för MED och läget är ett helt annat. Jag har verkligen ansträngt mig för att hitta nån liten ynka fråga som jag kan anmäla avvikande åsikt i, en fråga i vilken jag skulle gå emot partilinjen om jag ställdes inför en omröstning i riksdagen. I nuläget kan jag dock inte hitta någon fråga.

Vår politik är klok, men jag har också en förståelse för att i många svåra frågor finns inga idealvägar. I många fall finns det bara mindre bra politiska beslut och vägar att ta som sedan kommer att behöva testas, utvärderas och korrigeras, om de inte visar sig fungera väl nog. Sedan finns frågor där partiets åsikt för mig inte spelar någon större roll. Visserligen föredrar jag exempelvis principiellt republik före monarki, men det är verkligen inget som är en show-stopper för min del. Jag klarar ändå att framföra åsikten för partiets räkning, att vi vill bevara monarkin som den ser ut idag, eftersom jag förstår argumenten.

Det känns oerhört skönt! Jag har inte för en sekund ångrat att jag lämnade MP och att jag gick med i Medborgerlig Samling (som då hette Borgerlig Framtid).

Tillbaks till valet 2014: Jag deltog i provvalet i Stockholms län för Miljöpartiet och fick en del röster, trots att jag var ganska okänd. När riksdagslistan sattes så kom jag med på den (plats 20 på listan), även om jag flyttades ner en aning från min placering i provvalet.

När jag stod där i båset på valdagen och skulle stoppa i valsedlarna i kuverten så gick det inte. Jag kunde inte, med samvetet i behåll, stoppa i valsedeln för MP i valet till riksdagen; den valsedel som jag själv stod med på. Partiet var inte värd min röst helt enkelt. JAG var inte värd min röst! I kommunvalet (där jag stod på andra plats på listan) och i landstingsvalet röstade jag dock MP.

Blankt har jag aldrig någonsin röstat i ett val och kommer sannolikt inte heller att gör. Så vad blev det i riksdagsvalet istället? Jo det blev Centerpartiet, för att de åtminstone inte var så galna som Miljöpartiet när det gällde kön och identitetspolitik. Samt för att de inte ignorerar hållbarhetsfrågor och förstår att näringsliv och företagande spelar roll för Sveriges utveckling.

Med andra ord har jag inte gett mitt stöd till den sittande regeringen, vilket känns väldigt bra. Men jag ångrar min röst på Centerpartiet eftersom partiet i flera avseenden har tagit över Miljöpartiets mer utopiska syn och sätt att driva politik på. Deras gränslöshetstänk gällande migrationsfrågor är problematisk och deras floskliga utspel de senaste åren om fler poliser och ökad trygghet är plågsamma att bevittna. Det är bara tomma, populistiska ord. Det är inte modigt och ansvarsfullt att ”svänga” när media (!), andra partier, för att inte tala om invånarna, redan kommit till insikt för länge sedan. Bra politiker och partier följer sin moraliska kompass och agerar i tid – särskilt när de själva sitter vid makten! – för bästa möjliga utfall.

Som jag skrivit tidigare upplever jag att jag har hamnat lite ute i kylan nu som opinionsbildare bara för att jag är partipolitiskt anknuten just till MED och inte ett annat parti. Men när jag tänker på det lite djupare är priset att betala ändå överkomligt. Jag har inte bara suttit och surat och gnällt på att alla andra ska ändra sig eller göra något. Istället har jag valt att vara med att bygga upp ett nytt politiskt alternativ som jag med gott samvete kan och vill rösta på i valet 2018. Det är inte fy skam.

Annonser

#metoo och det förtvinande personliga ansvaret

Först talar ingen om det – sedan talar alla om det. Flockbeteendet är Sverige i ett nötskal. Jag pratar om #metoo, kampanjen mot sexuella trakasserier.

Debattartiklarna och hashtagsen har avlöst varandra när människor i olika branscher och samhällssektorer har biktat sig om vad de utsatts för.  Att #metoo har dragit fram problem i ljuset är självfallet positivt och sent är bättre än aldrig, men vi är i stort behov av fler och djupare analyser av vad som faktiskt pågår.

Det jag har funderat över är: Finns det inte redan lagar, regler, policys och handlingsplaner som säger att detta inte får förekomma? Jo, massor! Och de allra flesta människor tycker dessutom inte heller att sådant som kommit fram är okej. Ändå händer det, uppenbarligen, att det ses mellan fingrarna med övergrepp eller trakasserier. Och kommer det fram resulterar det alltför sällan i några konsekvenser för den som betett sig illa. Varför?

Människor som fått en uppfostran och har ryggrad och integritet behöver inga nedskrivna policys för att agera mot något de uppfattar som omoraliskt. De gör det som är rätt för att det är just rätt. De skrupelfria knölar som saknar moral kommer inte att programmeras om lätt av fina ord i en policy, hur lång och välskriven den än är. Med andra ord räcker det inte med ord och handlingsplaner för att dessa ska fylla sin funktion. Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Det är människor, individer, som upprätthåller och tillämpar policys – eller inte.

För att våga protestera emot någons destruktiva agerande krävs integritet och personlig styrka. Ett grundläggande problem i Sverige verkar vara att det saknas integritet och mod för att sätta ner foten och säga: ”det här är fel!”! Särskilt då ingen annan gör det. Bristerna kan således ligga i efterlevandet av de normer som vi ändå är hyfsat ense om.

I Sverige har många en tendens att vilja smita undan jobbiga konfronterande samtal och konflikter, även mer simpla meningsskiljaktigheter. Att det är obekvämt och obehagligt för många att säga ifrån märks på den tendens jag tycker mig se, att man gärna vill förvrida sin egen åsikt till objektiva fakta. På så vis behöver ansvaret för åsikten inte falla tillbaks på en själv. ”Nä men det är inget jag hittat på. Det är så”. Etik och moral går dock inte att bevisa. Det är åsikter som bygger på värderingar. I fallet med sexuella trakasserier handlar det i allra högsta grad om moral, rätt och fel. Visst kan man resonera kring och undersöka vilka konsekvenserna blir av olika moraliska ställningstaganden, men det faller ändå till slut tillbaks på en subjektiv åsikt. Moral kan inte bevisas.

Kanske är rädslan för konfrontation anledningen till att det läggs så mycket tid och kraft på att försöka sätta moralen på pränt i form av policys och värdegrunder. Genom att ta fram regler kan man känna sig nöjd med att ha gjort något, agerat, som dessutom är hyfsat smärtfritt och enkelt. Det finns en förhoppning om att ”systemet” kan sköta tillrättavisandet i vårt ställe så att vi som individer slipper de jobbiga samtalen och att vara den som säger: ”Stopp! Så gör man inte. Det är inte okej!”. Här finns heller inga genvägar. Utan den mänskliga kraften bakom de moraliska tillrättavisningarna så kommer de inte att ha effekt. Fina ord på papper lever inte utav sig själva utan lever genom de människor som tillämpar dem.

Resultatet på samhällsnivå avgörs av summan av invånarnas samlade ageranden. Det personliga modet och ansvarstagandet är det centrala och det som gör skillnad på makronivå. Här kan det konstateras att det inte ser ljust ut för framtiden, eftersom vi steg för steg har monterat ner de mekanismer och samhällsinstitutioner som funnits där det personliga ansvaret har övats.

Här i Sverige har vi de senaste årtiondena sett allt mer av relativism, ”normkritik” och bekämpning av legitima hierarkier. Det finns inget rätt eller fel längre – det finns bara olika sätt. En god intention i vissa fall, men kan också slå väldigt fel om det går för långt. De danska barnpedagogerna Jesper Juul och Helle Jensen anser att de skandinaviska länderna har varit först i världen med att ha frångått en ”traditionell lydnadskultur” vilket betyder att det nu inte ens är självklart att lyda auktoriteter så som föräldrar eller lärare.

Inte minst Socialdemokraterna har varit pådrivande i att plocka allt mer ansvar från individen och flytta det till deras omgivning,  andra människor, till ”samhället” och till staten. Inte undra på att vi får ett samhälle av hjälplösa, eller ska man kanske våga säga: fega, människor.

För att ta ett exempel så skrev jämställdhetsminister Åsa Regnér och regeringen en text på SvD Debatt om #metoo i politiken (”Nu måste ni män kämpa för jämställdhet”). I identitetspolitisk anda försöker de som vanligt styra bort från det personliga ansvaret till att lägga det på grupper istället. Eller ja, en av könsgrupperna: männen. Detta är splittrande och kontraproduktivt. Regnér har dessutom mage att i texten blanda in andelen av könen på riksdagslistorna. Det är helt irrelevant för existensen av övergrepp.

Kollektivism, som att räkna män och kvinnor i olika sammanhang, faller sig väl i media och är lätt att ta till sig för dem som inte tänker längre än näsan räcker. Denna ”strategi” leder dock självfallet inte mot någon lösning. Problemställningen blir om något bara än mer grumlig. Andelen kvinnor eller män i ett sammanhang har noll att göra med om det är en trygg miljö eller inte. Åtminstone i Sverige 2017 med de landvinningar som vi gjort tills idag.

Övergrepp sägs i artikeln handla om jämställdhet, men hur många skulle vara nöjda med en situation som innebär att män och kvinnor har det lika uselt? Få, hoppas jag. Målsättningen bör rimligen vara att skapa ett bra och fritt samhälle där människor – både kvinnor och män – känner sig trygga och blir väl behandlade. Ett samhälle som inte bara har normer som bidrar till en sund och respektfull miljö, utan där individer faktiskt vågar agera utifrån dessa normer.

För att det ska gå att ta ansvar för något, måste man också ha makt att påverka situationen. Att dela ut diffus ”skuld” på vanliga människor för vad andra gör på andra sidan landet fungerar inte. Alla har vi en möjlighet att agera där vi befinner oss och säga ifrån mot sådant som vi anser är fel. Politiker har ett extra stort ansvar då deras makt att påverka sträcker sig längre än gemene mans.

Vi behöver odla ett samhällsklimat (eller kanske snarare återgå till ett?) där dessa färdigheter övas och förmedlas mellan människor; i hemmen, i skolan, på arbetsplatser, på fritiden. I princip handlar det om en kulturförändring.

#metoo får inte stanna vid förfasande och tron att det nu blir ändring för att ljuset riktats mot övergrepp och trakasserier, men vi kan inte heller tro att det finns några snabba universallösningar. För det finns inte.