Ansvar på krita

GÄSTINLÄGG.

Att ”ta ansvar” är på modet. I takt med att mörka moln hopar sig över världen och vårt gemensamma samhällsbygge börjat krackelera så höjs det ständigt varnande fingrar ifrån alla politiska led om att det nu verkligen handlar om att ta ansvar för Sverige. Och världen. Och klimatet också. Ibland, på en bra dag.

Men vad innebär det i praktiken att i Sverige 2017 ta politiskt ansvar? Inte mycket, vill jag härmed hävda.

Vår kollektiva förväntan på den som säger sig villig att ta politiskt ansvar verkar ha genomgått en glidning bort från idén om ansvar som någonting som skall utkrävas i efterhand till någonting som det räcker med att utlova i förväg.

I likhet med hur bastardkapitalismens förtappade riddare försvarade Wall Streets mest destruktiva element efter kollapsen 2009 verkar vi alla gemensamt ha köpt en argumentation som går ut på att vi inte bör realisera konsekvenserna av att utkräva ansvar eftersom det, i sin tur, får konsekvenser.

Ett ansvarstagande i efterhand kvittas hela tiden mot en ny, ofta ännu större garanti, för att det ansvarsfulla är att titta framåt – inte att ta ansvar för det förgångna.

Ny check skrivs. Ansvar. På krita. Varsågod.

Stefan Löfven är en mästare på det här (om än efter ett mycket trångt målfoto) och hans handlande efter att Transportstyrelsens haveri blev känt fungerar som utmärkt exempel. Han kritiserade ingen i regeringen. Han tappade inte förtroendet för någon. Ingen fick sparken (han var mycket noga med att påpeka att Ygeman och Johansson själva begärde entledigande). Men oj vad han pratade om att ta ansvar för Sverige.

Han gjorde poäng av att det är oroliga tider och att därför inte var ansvarsfullt av riksdagen och hålla på med sådana gammeldags ansvarsfasoner. Ygeman behövs för framtiden. Så han fick vara kvar efter en i de närmaste imaginär rokad.

Ansvar måste utlovas. Men det behöver aldrig utkrävas.

När det multinationella företaget Monsanto leker Darwin med tomater hötter många med högafflar och facklor. Men när makteliten sidsteppar kompetensgallringen så tycks vi mest hylla den store ledaren istället.

Löfven är förstås långt ifrån ensam. Vi lever i en västvärld som i största allmänhet har fått för sig att det här med att stanna upp, prata om konsekvenser och försöka lära sig av historien är för bakåtsträvande folkhemslosers som längtar tillbaks till en tid då en accelererande framtid inte körde över dem.

Även för Barack Obama var ”we need to look forward” ett ständigt mantra. Ställa Bushadministrationen till svars? Nej, tack. Wall Streets bankirer? Jag passar på den. Guantanamo Bay? Vi jobbar på det. Change? Jag vet inte jag.

Och de Allianspartier som nu upprörs över att regeringen försöker trycka CRTL-ALT-DEL när det visat sig att ansvar för outsourcing av skyddad data kräver mer än ämbetsmannaerfarenhet, slingrade sig som en golvvärmekabel när det visade sig att ideologisk övertygelse kan kortsluta ett statligt bolag.

Varför blev det så här då?

Som med de flesta andra glidningar som sker sömlöst över tid (som jag nog tycker har skett i synen på politiskt ansvar) är det svårt att identifiera vad, när, hur. Självbevarelsedrift av en allt mer inkompetent politisk elit? Mycket möjligt om än omedvetet.

Är vi ett folk som till den grad antingen blivit för bekvämt eller för skeptisk till vår demokratiska ordning att vi helt enkelt inte bryr oss? Söker vi så mycket skydd från bombardemanget av falska, spunna och förrädiska budskap levererade av en delvis vilsen mediekår att vi helt enkelt inte vågar sätta emot?

Svaret eller svaren finns kanske där någonstans. Jag vet inte. Att det i slutändan är ditt och mitt fel bör det dock inte råda någon tvivel om. I denna outsourcingens guldålder så är det du och jag som väljer att skänka bort vårt makt på så vaga premisser att det finns utrymme att övertrassera ansvarskontot så fort det hettar till. Och vid varje val förnyar vi glatt kontraktet.

I min affärsvärld blir jag ständigt påmind om att det inte går att tjäna pengar igår. Och det finns ju en krass, pragmatisk sanning i det. Men vårt fantastiska samhälle byggdes inte med en börs-VD:s mentalitet och det ska inte förvaltas med det heller.

Ingen kräver att politiker som inte lyckas i sin utövning ska gå på plankan eller stoppa brödknivar i bröstet. Att misslyckas är en nödvändig ingrediens i långsiktig utveckling. Men vi bör sätta tillräckligt mycket press på våra folkvalda så att statsapparaten kompetensmaximeras istället för att kompismaximeras och så att vi lär oss av misstagen istället för att förneka dem.


Denna text är ett gästinlägg på bloggen från en anonym skribent och partikollega till mig i Medborgerlig Samling. 

Annonser

3 comments

  1. ”Ingen kräver att politiker som inte lyckas i sin utövning ska gå på plankan eller stoppa brödknivar i bröstet.”
    Jaså? Jag tycker det där med att gå på planka låter som en alldeles utmärkt idé. Och även om jag inte riktigt fattar varför just ”brödknivar” så tycker jag vår politiska härskarklass har en hel del att lära från den japanska traditionen.

    1. Nej precis, det är just det som vore ansvar. Ordnar politikerna med berått mod ett samhälle där medborgarna utsätts för misshandel och mord är det just en proportionalitet i ansvar som behövs.

      Saddam bombade medborgare och fick straff för det. Det råder viss konsensus om att det var rätt. Svenska politiker låter svenska medborgare bombas och våldtas och borde ta ansvar för att de inte inte ordnar upp situationen. Men, befogenhet och ansvar skall enligt min mening bestämmas på laglig och civiliserad väg, inte via anarki. Det finns en del att jobba med i konungariket Sverige.

  2. Att försöka och misslyckas behöver inte vara slutet för en politiker så länge denne gjort ett något sånär vettigt försök att undvika misslyckanden och kunnat identifiera varför det gick fel.

    Att däremot bara köra på med den ideologiska ögonbindeln hårt åtknuten, utan verklighetsförankring eller eftertanke, ska kosta.

    Politiker ska inte vara ett frälse, vare sig det gäller lagen eller konsekvenser för framtida uppgifter.

    Kastar man bort miljarder av skattebetalarnas pengar och större delen av det lilla kvarvarande förtroendekapital som existerar genom att inte ta sitt jobb på allvar så ska man ut på fem röda, inte bara kunna hånflina och sen få ett nytt glidarjobb i samma lilla krets.

    Just nu tycks de politiska partierna vara så bortom all räddning att det bästa man kan gör är att införa antingen direktdemokrati eller renodlat personval.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s