Månad: augusti 2017

Ansvar på krita

GÄSTINLÄGG.

Att ”ta ansvar” är på modet. I takt med att mörka moln hopar sig över världen och vårt gemensamma samhällsbygge börjat krackelera så höjs det ständigt varnande fingrar ifrån alla politiska led om att det nu verkligen handlar om att ta ansvar för Sverige. Och världen. Och klimatet också. Ibland, på en bra dag.

Men vad innebär det i praktiken att i Sverige 2017 ta politiskt ansvar? Inte mycket, vill jag härmed hävda.

Vår kollektiva förväntan på den som säger sig villig att ta politiskt ansvar verkar ha genomgått en glidning bort från idén om ansvar som någonting som skall utkrävas i efterhand till någonting som det räcker med att utlova i förväg.

I likhet med hur bastardkapitalismens förtappade riddare försvarade Wall Streets mest destruktiva element efter kollapsen 2009 verkar vi alla gemensamt ha köpt en argumentation som går ut på att vi inte bör realisera konsekvenserna av att utkräva ansvar eftersom det, i sin tur, får konsekvenser.

Ett ansvarstagande i efterhand kvittas hela tiden mot en ny, ofta ännu större garanti, för att det ansvarsfulla är att titta framåt – inte att ta ansvar för det förgångna.

Ny check skrivs. Ansvar. På krita. Varsågod.

Stefan Löfven är en mästare på det här (om än efter ett mycket trångt målfoto) och hans handlande efter att Transportstyrelsens haveri blev känt fungerar som utmärkt exempel. Han kritiserade ingen i regeringen. Han tappade inte förtroendet för någon. Ingen fick sparken (han var mycket noga med att påpeka att Ygeman och Johansson själva begärde entledigande). Men oj vad han pratade om att ta ansvar för Sverige.

Han gjorde poäng av att det är oroliga tider och att därför inte var ansvarsfullt av riksdagen och hålla på med sådana gammeldags ansvarsfasoner. Ygeman behövs för framtiden. Så han fick vara kvar efter en i de närmaste imaginär rokad.

Ansvar måste utlovas. Men det behöver aldrig utkrävas.

När det multinationella företaget Monsanto leker Darwin med tomater hötter många med högafflar och facklor. Men när makteliten sidsteppar kompetensgallringen så tycks vi mest hylla den store ledaren istället.

Löfven är förstås långt ifrån ensam. Vi lever i en västvärld som i största allmänhet har fått för sig att det här med att stanna upp, prata om konsekvenser och försöka lära sig av historien är för bakåtsträvande folkhemslosers som längtar tillbaks till en tid då en accelererande framtid inte körde över dem.

Även för Barack Obama var ”we need to look forward” ett ständigt mantra. Ställa Bushadministrationen till svars? Nej, tack. Wall Streets bankirer? Jag passar på den. Guantanamo Bay? Vi jobbar på det. Change? Jag vet inte jag.

Och de Allianspartier som nu upprörs över att regeringen försöker trycka CRTL-ALT-DEL när det visat sig att ansvar för outsourcing av skyddad data kräver mer än ämbetsmannaerfarenhet, slingrade sig som en golvvärmekabel när det visade sig att ideologisk övertygelse kan kortsluta ett statligt bolag.

Varför blev det så här då?

Som med de flesta andra glidningar som sker sömlöst över tid (som jag nog tycker har skett i synen på politiskt ansvar) är det svårt att identifiera vad, när, hur. Självbevarelsedrift av en allt mer inkompetent politisk elit? Mycket möjligt om än omedvetet.

Är vi ett folk som till den grad antingen blivit för bekvämt eller för skeptisk till vår demokratiska ordning att vi helt enkelt inte bryr oss? Söker vi så mycket skydd från bombardemanget av falska, spunna och förrädiska budskap levererade av en delvis vilsen mediekår att vi helt enkelt inte vågar sätta emot?

Svaret eller svaren finns kanske där någonstans. Jag vet inte. Att det i slutändan är ditt och mitt fel bör det dock inte råda någon tvivel om. I denna outsourcingens guldålder så är det du och jag som väljer att skänka bort vårt makt på så vaga premisser att det finns utrymme att övertrassera ansvarskontot så fort det hettar till. Och vid varje val förnyar vi glatt kontraktet.

I min affärsvärld blir jag ständigt påmind om att det inte går att tjäna pengar igår. Och det finns ju en krass, pragmatisk sanning i det. Men vårt fantastiska samhälle byggdes inte med en börs-VD:s mentalitet och det ska inte förvaltas med det heller.

Ingen kräver att politiker som inte lyckas i sin utövning ska gå på plankan eller stoppa brödknivar i bröstet. Att misslyckas är en nödvändig ingrediens i långsiktig utveckling. Men vi bör sätta tillräckligt mycket press på våra folkvalda så att statsapparaten kompetensmaximeras istället för att kompismaximeras och så att vi lär oss av misstagen istället för att förneka dem.


Denna text är ett gästinlägg på bloggen från en anonym skribent och partikollega till mig i Medborgerlig Samling. 

Annonser

Omänskligt endast räkna minus-kontot

Jag försökte ignorera mediacirkusen kring Anders Borgs agerande på den där privata festen ute i skärgården. Men det var svårt då den upptog det mesta av medieutrymmet under flera dagar.

Det började i princip med att han bad om ursäkt på Facebook och slutade med att han lämnade sina uppdrag i näringslivet. Han golvades av rykten från EN enda händelse, på en privat fest. Inget brottsligt skedde och polisanmälan (som gjordes av några som inte var på plats) har lagts ner.

Häromdagen såg jag Staffan Dopping och Karin Olsson från Expressen växla några ord om detta i TV4. Dopping var kritisk till hur rapporteringen gjorts och tyckte att media måste bli bättre på ”volymkontroll”. Olsson bemötte detta bland annat med att ”Borg har så hög fallhöjd”, vilket jag tolkade som att oavsett vad media skulle välja att göra så skulle deras val av agerande inte göra stor skillnad. Det skulle orsaka stor skada för honom oavsett. Jag köper inte detta.

Hur media väljer att agera spelar stor roll. I det här fallet hade media lika gärna kunna rapportera om det som hänt inklusive hans ursäkt, och att det sedan hanterades vidare av berörda parter (festanordnaren, de som var där, hans närstående, arbetsgivare m.m). Det var trots allt något på en privat fest och inte ens klarlagt vad som hänt. Men det räckte dock inte utan virvelvinden fortsatte tills effekt uppnåddes d.v.s. kännbara konsekvenser för Borg hade åstadkommits.

Det som dröjde sig kvar i mitt huvud var det som Olsson tog upp, ”fallhöjden”. Säga vad man vill om Borg, om han arbetat för rätt parti, och om exakt vad han åstadkommit var och när och så vidare, men han har de facto åstadkommit mycket under de år han har varit verksam. Han har gjort en stor insats, fått nya uppdrag och förtroende. Han har hanterat massor med kniviga situationer och mött media, väljarna, uppdragsgivare och så vidare. Han har gjort något i sitt liv. Detta ”något” måste ändå rendera någon sorts respekt från omgivningen, någon sorts grundläggande värdighet. Och detta menar jag inte bara är något som Anders Borg borde få. Vi har alla haft massor av bra respektfulla möten med andra människor och presterat väl, sådant som borde räknas. Men idag är det inte så. Minsta snedsteg och man döms som hel människa för en lång tid framåt.

Med andra ord: det enda som spelar roll idag är en människas minus-konto. Plus-kontot finns inte. Eller anses i alla fall irrelevant när ekvationen räknas ut för att avge domen om man råkat få något på minus-kontot.

Det som hände Borg ligger tyvärr i tiden. Det är sociala-medier-logiken som spridit sig. Ett enda litet fel ordval vid fel tillfälle idag kan, med hjälp av media och sociala medier, i slutändan ge förödande konsekvenser för en människa. Och det oavsett dess position eller bakgrund. Oavsett vilka storslagna bra saker den gjort förut och hur ödmjuk och medmänsklig den varit vid andra tillfällen.

Sociala mediers format inbjuder till direkt ”avrättning” på fläcken, utan någon som helst eftertanke. Vilt främmande människor kan hoppa på andra som de inte har en susning om vilka de är, vad de har för liv bakom sig, vad de gjort eller när. Det enda som räknas är just den där stunden, just den enstaka formuleringen, eller till och med (som det uppfattas) ”olämpliga” gillamarkeringen eller delningen.

På sociala medier finns, precis som i vanliga livet, allehanda trasiga människor som bara orkar bära sina egna otillräcklighetskänslor om de får trycka ner andra. Dessa är svåra att göra något åt. Men resten, alla andra, behöver faktiskt inte haka på den låga nivån. Lite sans och lite perspektiv på saker efterlyses.

Ett samhälle där bara misstagen eller snedstegen räknas och inget annat, blir omänskligt. Inte bara det: det blir inte bra. Lärandet, det som handlar om utveckling och att testa och pröva saker och lära sig utav dem, sätts ur spel.