Månad: mars 2016

En ansvarsfull migrationspolitik

Jag skrev i somras någon gång att jag skulle berätta mer om hur jag ser på migrationsfrågan. Men jag hann lämna Miljöpartiet innan jag lyckades få till det inlägget. Visserligen har jag redan gjort ett antal inlägg som handlar om den frågan ur olika aspekter (se längst ner). Här är nu ett lite mer omfattande blogginlägg som behandlar principiella argument kring migration och vad jag tycker själv. Jag går inte in på frågor om t.ex. kultur, som är relaterat till migration. Det får jag fortsätta med i senare inlägg.

Miljöpartiet och öppna gränser

Miljöpartiet har fått en del kritik för att vilja se ”öppna gränser”. Min inställning som partimedlem har dock hela tiden varit att det är ett mål på mycket lång sikt. En vision. Uppenbarligen har det funnits olika syn på det och finns fortfarande inom partiet.

Förutom den visionen är Miljöpartiet också för en stark, gemensamt finansierad, välfärd. Här krockar det naturligtvis med visionen om öppna gränser. Om gränserna är öppna för alla och alla ska ha tillgång till generösa bidrag, skolor, vård och så vidare, går ekvationen inte ihop resursmässigt. Det är ren logik.

För mig känns det självklart med en långsiktig vision om en fri värld med öppna gränser. Om vi däremot någonsin kommer att komma dit vet jag inte. Skulle jag gissa kommer det inte att nås under min livstid i alla fall. Men bara för att jag anser att öppna gränser är ett långsiktigt mål, betyder det inte att jag tror att bästa sättet att nå dit är genom att öppna gränserna nu idag. Snarare går vägen dit genom ett arbeta långsiktigt för en fredlig värld och på att bygga flexibla samhällssystem som klarar demokrati, säkerhet och de kulturella fluktuationer som kan komma med en stor rörlighet av människor. Att öppna gränserna för fort kan snarare fördröja tiden till då vi kan nå målet.

Oviljan, eller oförmågan, att erkänna och ta i denna målkonflikt har varit ett av mina större problem med Miljöpartiet. Vad man värderar högst har varit, och är fortfarande, oklart. Är man beredd att prioritera flyktingmottagningen över allt annat, med en återföljande minskning av välfärden och/eller höjda skatter? Eller inte? Hur ser avvägningarna i så fall ut? Hur ska bostadssituationen klaras? Hur klarar vi säkerhet i landet när sociala oron ökar på grund av den ansträngda situationen?

 

Hållbarhet i samhällssystemen

Människor och system inte är oändligt flexibla.  Ledordet måste, även i förändring, vara hållbarhet. För mig är det viktigt att samhället håller ihop och att vi inte tappar de stora framsteg vi har gjort.

Människor, både som privatpersoner och gemensamt genom kommun eller stat, kan ta i och anstränga sig när det behövs. Men jag anser att det inte kommer att gå att upprätthålla samhällssystemen genom något sorts ansträngt undantagstillstånd. Vi måste värna jämvikt i systemen. En stabilitet.

Det välfärdssystem vi har i Sverige, tilltron till staten och viljan att betala skatt är inte någonting självklart. Det är snarare resultatet av långt och idogt arbete i den riktningen. Och det är något som har uppskattats över en bred politisk front, även om man har lite olika syn på delar av det. Nu tas detta av allt för många för givet, eller kanske snarare: särskilt av ledande politiker. I retoriken låter det som om det kommer bestå oavsett vad som händer. Så är det inte. Förtroende för system och människor tar lång tid att bygga upp – betydligt kortare tid att rasera.

Politiker som anser att det är viktigt att vi genom staten med gemensamma medel ska stödja dem som flyr till landet borde vara extra rädda om det system som gör detta möjligt.

I min enfald hade jag trott att just hållbarhet var Miljöpartiets paradgren. Att där finns en förståelse för hur system fungerar, att allt hänger ihop, vilket gör att man måste prioritera. Men hanteringen av dessa frågor de senaste åren har visat att så inte är fallet.

Nu har MP ansvar själva. De sitter i regeringen och tvingas ta obekväma beslut. Istället för att stå upp för den egna överenskomna politiken i regeringen har den kallats för ”skit” av MP. Vilken politik som inte skulle vara ”skit” i detta läge, har hittills inte framgått. För att vara ett trovärdigt politiskt alternativ så anser jag att man behöver ta ställning och vara öppen med svårigheterna. Om man tycker att något är svårt, så ska man säga det. Man låtsas inte som att det är lätt. Det är hyckleri, oärligt.

Återhållsamhet och omställning

Med den stora flyktingvågen hit förra året (drygt 160 000 asylsökande) har vi satt oss själva i en rävsax. Vi tvingas nu krishantera utan att det finns en idé om hur det samhällssystem ska se ut som klarar den nya situationen på lite längre sikt.

Vi ser nu hur regeringen letar i vartenda skrymsle och vrå för att skrapa fram resurser för att klara kostnaderna för migrationen. Och det bara i år för det initiala mottagandet. Men sen då, kommande år? Det har man inte börjat prata om ännu, trots att detta skulle gjorts redan för länge sedan.

Jag anser, precis som mitt nya parti Borgerlig Framtid, att Sverige måste ha en mycket restriktiv flyktinginvandring framöver för att klara ut den situationen vi är i. Men det är också nödvändigt att ställa om samhället till att bli mer flexibelt samt öka fokus på eget ansvar istället för att staten ska stå för allt. Jag kan logiskt inte komma fram till någon annan slutsats när jag vänder, vrider och väger dessa frågor och ser till helheten.

Om vi tittar tillbaks i tiden hade det ansvarsfulla sättet att hantera migrationen på varit att redan tidigt, särskilt efter att migrationsuppgörelsen 2011 ingicks, analysera läget. Hur ser vår beredskap ut? Hur skulle Sverige klara en stor tillströmning av flyktingar? Hur ser ekonomin och förutsättningarna ut? Hur många kan vi ta emot för att situationen ska vara hållbar? Och tagit fram en plan för vad vi skulle göra om mängden människor som kommer hit riskerade bli större än så.

Att få ta del av en sådan analys hade varit bra för både medborgare och politiker. Det hade gett möjlighet för alla att ta ställning till om detta är bra, dåligt, önskvärt, rimligt och så vidare. Vill vi något annat? I sådant fall kunde hade man kunnat föreslå reformer, nya lagar etc, så att läget blev ett annat. Istället för att göra denna analys gav man sken av att Sverige klarar allt. När jag tänker på hur detta hanterades är det faktiskt svårt att förstå. Det är otroligt oansvarigt.

Helhetsperspektiv behövs

Något som alltför ofta saknas i samhällsdebatten och även i politiken är att se saker ur ett större perspektiv. Det gäller även i frågorna som rör migration.

Vissa uttrycker att det är ”inhumant” att Sverige skulle vara restriktivt när det gäller flyktinginvandring. Jag har svårt att se det så. Målsättningen borde vara att människor som flyr krig och konflikter kommer i säkerhet. Där kan vi göra en del, men inte allt. Sverige är inte ensamt land i världen. Sverige är snarare bara ett enda land i världen. Dessutom har vi bara lite mindre än 10 miljoner invånare. Vi är inte 100 miljoner. Det finns många andra säkra länder än Sverige. En syn att andra länder skulle vara så hemska för flyktingar att bo och leva i så att alla som vill måste få komma hit är en nära på narcissistisk inställning.

Vidare har jag väldigt svårt att se att tolkningen av internationella konventioner, deklarationen för mänskliga rättigheter m.m. skulle vara att alla som vill komma till just Sverige ska få komma hit och stanna här. Är detta verkligen intentionen med dessa konventioner? Att ställa motsvarande krav på andra länder, att de skulle – för att inte bryta mot konventioner eller mänskliga rättigheter – behöva kunna ta emot hur många flyktingar som helst oavsett konsekvenser för landet, det är ett orimligt krav tycker jag. Detsamma borde i så fall gälla även Sverige.

Om det ändå är den rätta tolkningen, varför har ingen påtalat detta förut? I så fall skulle vi inte ha skrivit på dem från första början – om nu målet är att faktiskt följa dem. Och då är det i så fall helt nödvändigt nu att ompröva, få till andra policys och konventioner o.s.v.

En annan mycket central aspekt rörande migrationen: vi får inte luta oss tillbaks och bara vara nöjda med att utsatta människor som är friska och rika nog att lyckas fly hit, kommer i säkerhet. Det är inhumant om något. Vi får inte glömma bort att det finns människor kvar i krig och konflikthärdar. Och människor som lever i fattigdom och svält runt om i världen. Dessa förtjänar också mat för dagen, säkerhet och trygghet. Dessa personers mänskliga rättigheter borde också vara något vi bryr oss om.

Jag vill se ett Sverige som fortsätter arbeta med bistånd och för att människor ska kunna bo kvar där de lever, där de faktiskt vill bo allra helst. Det vill säga att vi stöttar människors frihetskamp i världen, för demokrati och fred. Vi kan förstås inte lösa till exempel konflikten i Syrien åt människorna där. Men vi kan bidra på olika sätt. Fred, frihet och välmående hos människor där de bor i världen, måste vara det långsiktiga målet.

Blogginlägg om migrationsrelaterade frågor:

Migrationsdebatt – är du med eller mot oss

Rik är inte detsamma som flexibel

Kommunerna måste räkna människor

En bild av Sverige

Nyansera ”stå upp för öppenheten”

Trovärdig helhetspolitik sökes

Allvarligt läge för EU-gemenskapen

Om partiet Borgerlig Framtid

Varför heter det Borgerlig Framtid? Vad är tanken med partiet? Vad tycker jag själv? Här är ett inlägg med lite tankar och reflektioner om mitt nya parti.

Borgerlig Framtid bildades formellt 2014. Då fanns förstås en grundläggande inriktning  för partiet. Men dess politik har tagit tydligare form genom medlemmarna som har kommit till partiet. Det är så det måste vara i ett parti, om man nu anser att det ska vara förankrat på ett demokratiskt sätt internt. Hösten 2015 klubbades partiets första partiprogram igenom. Det är det som gäller nu. Anders Königsson heter partiets ordförande. Han var den som grundade partiet.

I partiprogrammet beskrivs partiet ideologiskt som ”liberalkonservativt”. Lite mer specifikt kan det uttryckas så här: ”Vi driver en liberal ekonomisk politik och har en liberal syn på individens rättigheter & skyldigheter samtidigt som vi har konservativa värderingar när det gäller vår syn på samhället och kulturen”. Utifrån detta är det förstås långt ifrån självklart var partiet står i alla politiska frågor. Det som finns utgör bara ett skelett. Framöver ska det fyllas med mer innehåll, argumentation och resonemang. Och vartåt partiet kommer att utvecklas bestämmer som sagt var medlemmarna.

Många reagerar på eller undrar över partinamnet. Det gjorde jag också i början.”Borgerlig” låter så gammaldags. Och så höger. Är jag borgerlig? När jag fick veta mer om bakgrunden till namnet så blev det tydligare.

Ett annat sätt att beskriva Borgerlig Framtid på är att det är ett blå-grönt parti (som man kan se i loggan). Partiets tre ledord är trygghet, säkerhet och hållbarhet. Borgerlig syftar i partinamnet främst på de två ledorden trygghet och säkerhet. De pekar mot det mer klassiskt borgerliga värdet av stabilitet. Är partiet då ”höger”? Utan en djupare analys av hur man definierar begreppet höger så skulle jag säga: ja. Det är i alla fall inte vänster. Fast min syn är att vi inte vinner mycket på att försöka förenkla ner hela partier på en enkel skala från vänster till höger. Det behövs många olika skalor för att kunna beskriva ett parti på ett någorlunda korrekt sätt.

”Framtid” i partinamnet syftar på partiets tredje ledord: hållbarhet. Systemen ska hålla. Det gäller även ur ett miljömässigt perspektiv. Det är en självklarhet för partiet att samhället behöver ställa om så att vi lever inom planetens ramar.

Från flera har jag hört åsikten ”men borde ni inte ändra namnet så att ni inte stöter bort t.ex. sossar som saknar parti?”. Jag förstår tänket. Men Borgerlig Framtid är inte avsett att bli ett populistparti med främsta mål att suga upp alla missnöjda väljare. Det är snarare tvärtom. Partiet ska bedriva en förnuftig och pragmatisk politik men som är baserad på en tydlig ideologisk inriktning.

Ett parti som försöker maximera antalet väljare och triangulera sina politiska förslag blir lätt otydligt och urvattnat, som S eller M. Sådana partier behöver vi inte fler av. Att bara fokusera på vissa särskilda frågor inom vilket det finns en stor missnöjd opinion är inte heller målsättningen. Borgerlig Framtid tänker inte vända kappan efter vinden utan tvärtom bedriva en helhetspolitik som siktar mot horisonten. Om det saknas vettiga partier på vänstersidan är det nya partier som borde till, istället för att Borgerlig Framtid skulle försöka blidka alla samtidigt. Det är i alla fall min åsikt.

Man får förstås ha vilken grund man vill att stödja ett politiskt parti, men de som är socialister lär inte attraheras av Borgerlig Framtid på ideologisk grund. Det bör inte heller vara partiets målsättning enligt mig.

Behövs det fler borgerliga partier då, det finns ju redan så många?  Ja det behövs, anser jag. Det är många mitten-högerväljare som idag saknar ett politiskt alternativ. Som jag skrev i min Expressen-artikel finns det nya politiska skiljelinjer. De gamla partierna klarar inte att förändras så fort som de behöver. Partierna har också byggt interna maktstrukturer som hindrar förnyelse. Strukturerna bromsar nya tankar och att kompetenta personer utifrån kommer in i politiken. Ja-sägare som uppfattas som lojala är de som lyfts – inte de som vågat ifrågasätta och driva på.

Dessutom har de gamla partierna tillsammans med media effektivt bidragit till att bygga upp det känslomässiga, tillsnörpta debattklimat som vi har idag. Mediaklimatet har förhindrat viktiga diskussioner, nya förslag och reformer. De personer som har velat driva på förändring och att anpassa politiken för framtiden har utsatts för granskning, fått kritik och blivit utsatta för drev. De som har värnat status quo har däremot kunnat sitta lugnt i båten och inte behövt försvara sin position.

Jag tror att många människor i Sverige längtar efter partier och politiker som är genuina, som gör vad de tror på istället för att bara göra och säga saker som ska ”se bra ut”. Politiker som vågar stå på sig för vad de tror på. Det behövs fler partier och personer i politiken som sätter politikens framdrift som prio 1 istället för att försöka behålla de egna maktpositionerna.

Borgerlig Framtid kan på så sätt ses som ett protestparti. Vi protesterar mot det debattklimat som odlats fram och mot den känslodrivna populistiska politik som bedrivits de senaste åren. Partiet anlägger moteld genom rationell tänkande och en modig, långsiktig och verklighetsbaserad politik.

Tillbaks till partinamnet: det här med partinamn är svårt. Det finns många ord och begrepp som återanvänds i olika former. Det blir lätt floskligt och ospecifikt. Jag anser att ett namn bör ge några signaler om var ett parti står, särskilt om det är ett parti som faktiskt inte vill vara något populistparti. Det kriteriet uppfyller namnet Borgerlig Framtid tycker jag. Ska man i detta läge byta partinamn – vilket har diskuterats inom partiet – måste det vara till ett uppenbart bättre namn eftersom det nuvarande redan har börjat etableras. Och jag ser i nuläget inget bättre namn. Jag själv har vant mig vid namnet och tycker det ska behållas tillsvidare. Kan jag acceptera det så tror jag att fler kan det.

Däremot kunde jag tänka mig en bättre logga. Samtidigt kan jag faktiskt acceptera loggan också. Vi i partiet är trötta på det stora fokus på yta och beräknande kommunikation, PR-trick och så vidare, som har blivit standard även i politiken. En enkel, tydlig logga utan rysch-pysch är faktiskt en tydlig signal om var partiet står. Vi anser att det är innehållet i politiken som ska räknas. Det går inte att bygga ett välmående land med en snygg logga.

Hur kan jag som ex-miljöpartist gå med i ett parti som Borgerlig Framtid då? För mig som liberalt centrerad och pragmatisk person är det inget stort hopp från MP till BF. Jag kommer att utveckla mer om vad jag tycker i kommande inlägg. Jag har redan gjort ett om om jämställdhet och kön. Stay tuned!

Kris i tekniksektorn – det är kvinnobrist

Det är kris inom tekniksektorn. I tidningen Ny Teknik larmar chefredaktören Susanna Baltscheffsky i sin ledare:

Tekniksektorn skriker efter fler kvinnor. Tre av fyra ingenjörer är män. För IT-branschen är läget ännu mer krisartat. Inte ens 8 % av de kvinnliga studenterna vid KTH läser till utvecklare”.

Som den analytiska ingenjör jag är dyker många frågor upp i huvudet när jag läser detta. Vad är det kvinnor bidrar med som inte män kan?

Om jag anställdes på ett företag som ”skriker efter kvinnor” så skulle jag vara väldigt gärna vilja veta vad min arbetsgivare förväntas ha anställt genom att ta in just mig. Vad är det jag förväntas bidra med som en man inte skulle kunna?

Allt fler teknikföretag har identifierat kvinnobristen som ett problem” skriver Baltscheffsky.

Som den nyfikna ingenjör jag är, är jag mäkta nyfiken på dessa analyser. Vad är det dessa företag har hittat i dem? Och vad är det som de inte hittat? Vad är det för parameterar som män som är ingenjörer saknar? Är det rött läppstift? Särskilda feromoner? Långt hår? Barnperspektiv? ”Kvinnlig energi”?(!) Eller vad är det som saknas?

Vad är det där magiska som JAG i egenskap av kvinna kommer att uppfinna som inte en man kan? Jag är nyfiken på att veta även om det så bara är att jag statistiskt sett skulle ha en större sannolikhet att uppfinna något.

Och jag är förstås nyfiken på: lever jag upp till rollen som en ingenjörskvinna? Skriver ingenjörskvinnor såna här blogginlägg till exempel?

Som den kreativa ingenjör jag är funderar jag på om inte mer noggranna urvalsprocesser vid rekrytering kunde lösa detta kvinnobrist-problem. Om man nu vet vad som saknas i företagen som har få kvinnor så kan man ju bli mer petig med de män man anställer. Det vill säga se till att männen man anställer är mer kvinnliga. ”Kvinnliga ingenjörer”. Vore inte det en idé?

Jag kan inte låta bli att tänka bakåt i tiden. Om det är kris nu, vad var det inte för 50 eller 100 år sedan med tanke på hur få kvinnor som var ingenjörer då? Hur kunde vi klara oss alls?! Och för att inte tala vissa andra arbetsplatser i nutid. Ta t.ex. svenska skolan och inom vården. Snacka om kris! De har brutal mansbrist alltså. Fast, det kanske inte räknas som kris? Varför inte i så fall?

Suck. Det vore mycket lättare att inte vara kritisk ingenjör. Vad skönt det vore att slippa bry sig om sånt här finstilt och istället bara kunna prata om kris och panik vitt och brett i godan ro.