Månad: februari 2016

Den feministiska utrikespolitiken

Utrikesförvaltningens handlingsplan för feministisk utrikespolitik 2015-2018”. Så heter ett dokument som regeringen har tagit fram. Den gick under radarn för mig när den lades fram innan jul. Men nu har jag tagit del av det. I det 25 sidor långa dokumentet finns ett antal fokusområden för 2016. Så här ser de ut:

  1. Stärka kvinnors och flickors mänskliga rättigheter i humanitära situationer
  2. Bekämpa, och motverka straffrihet för, det könsrelaterade och sexuella våldet mot kvinnor och flickor i konflikt- och postkonfliktsituationer
  3. Verka för kvinnors deltagande som aktörer i fredsprocesser och fredsfrämjande insatser
  4. Främja kvinnors och flickors deltagande som aktörer i arbetet för en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling
  5. Stärka kvinnors och flickors ekonomiska egenmakt och tillgång till ekonomiska resurser, inklusive genom produktivt arbete med anständiga arbetsvillkor
  6. Stärka de sexuella och reproduktiva rättigheterna för flickor och unga människor.

Jag hade faktiskt trott att det var jag som överdrev när jag tänkte på möjligheten att ”feministisk” skulle kunna betyda att bara fokusera på och gynna kvinnor. Jag tänkte att det ändå skulle vara lite bredare än så. Att det skulle formuleras mål att till exempel ”stötta barn” av båda könen med målsättningen att de ska få skolgång, slippa övergrepp, slippa bli barnsoldater och så vidare.

Pojkar kan väl ändå inte förutsättas vara hemska förövare och ”fel” redan när de föds? Och jag tänker att allt hänger ihop. Utan trygga välmående pojkar, som sedan blir män, blir det svårare för flickor och kvinnor att bli välmående och trygga. Dessutom: vi är väl alla människor främst? Särskilt barn måste väl ändå få slippa könsstämpeln? Om vi nu har valet att se dem som barn istället för flickor och pojkar borde vi väl göra det?

Jag var tyvärr inte så fel ute i mina farhågor. Om det här är den feministiska varianten skulle jag föredra en ”jämställd utrikespolitik”. Eller helt enkelt en utrikespolitik som stödjer mänskliga rättigheterna, frihet, hälsa och välmående hos alla människor.

Annonser

Vänsterväng på jämställdhetsområdet

Jag meddelade i förra veckan att jag lämnar Miljöpartiet och alla mina politiska uppdrag som jag har för partiet i Sollentuna. Jag kommer istället att gå till partiet Borgerlig Framtid som startade 2014 och är ett blå-grönt parti.

Eftersom jag inte fick rum med så mycket argumentation och förklaringar i min Expressen-artikel tänker jag utvidga lite tankar och resonemang kring min övergång i ett antal inlägg här på bloggen. Jag börjar med en av mina hjärtefrågor, det som handlar om kön och jämställdhet.

Många uppfattar att Miljöpartiet de senaste åren har gjort en vänstersväng. Jag håller med om det och beklagar det. En del av vänstersvängen syns i att partiet har gått mot en mycket mer kollektivistisk form av feminism. Man är mer fokuserad kön än att slippa behandlas utifrån kön.

Strävan efter jämställdhet ur ett individperspektiv har tyvärr blivit till en strävan efter rättvisa mellan grupper, det som kallas identitetspolitik. Jag anser inte att människor är fria bara för att en grupp de kan sägas tillhöra (bl.a. könsgruppen) behandlas rätt och rättvist. Målet tycker jag borde vara att människor blir behandlade utifrån de är som helhet, utifrån vad de kan, vill och tycker. Frihet ska vara individuell, annars är den inte mycket värd.

På samma tema är trenden nu att allt mer fokus läggs på hudfärg (som i ”vita män”), en utvecklingen jag finner obehaglig. Varför skulle det vara mindre rasistiskt när vissa pekar på människors hudfärg än när andra gör det? Det spelar ingen roll hur god intention man har, ju mer det pratas om och fokuseras på hudfärg, desto mer kommer människor gå runt och se på människors hudfärg. Så fungerar mänsklig psykologi.

Men tillbaks till jämställdhetsfrågan. Våren 2014 valde Miljöpartiet att kalla sin budgetmotion för en ”feministisk budget”. Tydligen ansåg partiledningen att det namnet trumfade en ”grön budget”, eller en ”budget för hållbarhet”. Då har man rört sig ganska långt ifrån partiets kärna.

Det allra tråkigaste var Åsa Romsons Almedalstal 2014. Talet var fullt av generaliseringar om män och även rent mansförakt. Det var lata, vita, heterosexuella män och ”kvinnan är en bättre mall..”. Jag var på plats på Gotland och hörde talet live och jag blev väldigt besviken. Att detta tal kunde slinka igenom till självaste språkröret (nej, jag tror inte alls att det var hon som skrivit det), måste berott på att ledningen faktiskt tyckte att det var så här Miljöpartiets politik skulle se ut. Det var för mig tydliga signaler om att partiet är under förändring och enligt mig då på fel spår.

Det nya parti jag har gått med i, Borgerlig Framtid (BF), har en liberal syn på individer och deras rättigheter och skyldigheter. Det betyder att partiet anser att politiken inte ska blanda sig i hur människor lever sina liv privat så länge de håller sig inom lagens ramar.

BF anser att familjen är viktig för ett barns start i livet. Jag instämmer helt i det. Hur familjerna ser ut är inget som politiken ska ha något med att göra. Lagstiftningen måste därför anpassas för att passa alla, oavsett makarnas eller de samboendes kön. Partiet anser också att föräldrar ska ha möjlighet att fritt förfoga över sina föräldraledighetsdagar. Allt för att kunna ordna ett så bra familjeliv som möjligt för både barnen och de vuxna. Det skapar trygghet för alla involverade. Alla familjer ser olika ut. BF föreslår även att par frivilligt ska kunna sambeskattas och att pensionspoäng ska kunna fördelas.

Eftersom jag anser att det finns biologiska könsskillnader mellan kvinnor och män sett som grupper, så anser jag inte att 50-50 män-kvinnor är en målsättning inom till exempel en utbildning eller ett yrke. Det spelar ingen roll hur få eller många av samma kön som gör samma val som man själv. Det viktiga är att man kan ta de vägar i livet som man vill och att man har samma möjlighet att göra det som alla andra.

Det finns fortfarande ojämställdhet i samhället, men det är inte anledning att fortsätta på en väg där människor behandlas utifrån kön, som när det gäller kvotering. Strävan måste innefatta andra verktyg än styrning och tvång. Borgerlig Framtid är motståndare till könskvotering, vilket jag också är.

Tyvärr har allianspartierna inte alls gett vänstern motstånd i deras växande kvoteringsiver och räknande av kön i olika sammanhang, vilket man kan tycka att de borde göra utifrån ideologi. Det behövs en opposition i svensk politik på jämställdhetsområdet, en alternativ politik för jämställdhet. Den rollen kan BF fylla.