Månad: januari 2016

Olämplig utredare

Allt som är möjligt, är inte alltid lämpligt. Idag meddelades att den som tillsatts att utreda lagliga vägar in till EU för flyktingar som vill söka asyl är Maria Ferm, Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson men också gruppledare för MP i riksdagen.

Till utredare av en viktig fråga väljs alltså en person som inte bara är partipolitiskt aktiv själv, utan även har mycket starka åsikter i migrationsfrågor.

Anledningen till att utredningar brukar utföras av sakkunniga personer som är experter på sina områden är att dessa brukar kunna betydligt mer än förtroendevalda politiker. Men det handlar också om att utredningarna bör vara så trovärdiga som möjligt. Då bör de utföras på ett så opartiskt och sakligt sätt som möjligt. Alla stenar behöver vändas på, alla olika parter behöver höras, för att resultatet av utredningen ska bli bra. Meningen med dessa är att de ska underlätta för politikerna att ta sina beslut sedan.

Fanns det verkligen ingen annan person än Ferm i hela Sverige för att utreda det här?

Utnämningen av Ferm behöver inte betyda att det blir en dålig utredning. Men jag förstår verkligen att det kan sticka i ögonen på många.

Att miljöpartister idag jublat för att Ferm utnämnts räcker inte för jag ska känna mig nöjd. Jag vill att en bra och trovärdig utredare tillsätts som fler än miljöpartister kan känna förtroende för. Det här ska ju vara hela Sveriges utredning – inte Miljöpartiets utredning!

Oavsett det politiska ”spelet” bakom detta (vilket är något som det spekuleras friskt om på nätet) så är valet av Ferm ytterst olämpligt. Det sista Sverige behöver nu är mer röda skynken som viftas i infekterade frågor. Det behövs istället mer fakta, sans och förnuft. Och det behöver byggas upp nytt förtroende igen för de politiska partierna. Det här underlättar inte för det.

Reflektioner om en kontroversiell sajt och person

En nyhetssajt som har varit omtalad senaste veckorna på grund av sina artiklar och sitt grävande när det gäller övergreppen som skedde i Kungsträdgården förra året, är Nyheter Idag. Sajten sägs vara SD-sajt enligt vissa, rasistisk enligt andra, högerpopulistisk och så vidare.

I början av 2015 träffade jag den person som syns allra mest från Nyheter Idag, och som nästan är hela sajten, Chang Frick. Det var i samband med att jag efter mycket funderande till slut ställde upp och lät mig intervjuas av honom för ett år sedan.

Jag är glad över att ha fått träffa och göra mig en egen bild av honom. Det gör att jag inte måste köpa alla rykten om honom och sajten.

Efter att han hade intervjuat mig satt vi kvar och pratade. Han berättade öppet och glatt om Nyheter Idag, om dess bakgrund och om konflikterna med den som ägde domänen först (Kent Ekeroth, Sverigedemokrat) om vilken inriktning den skulle ha. Han berättade även om sig själv, vad han gjort tidigare och var han står politiskt. Chang har varit med i SD och i SDU, men det definierar honom enligt min bedömning lika lite som att jag skulle vara vänsterpartist trots att jag varit med där i flera år (lyssna på podcasten längst ner i inlägget och bedöm själva vad ni tycker).

Min bild av Chang som person är att han är en trevlig, pratsam, jordnära och prestigelös person. Den största skillnaden mellan oss två personlighetsmässigt är att han är fullständigt orädd. Han bryr sig inte om vad andra ska tycka, utan går sin egen väg. Det verkar han också ha gjort i livet. Jag å andra sidan är väldigt känslig för vad andra tycker och jätteförsiktig innan jag gör något. Det är först nu jag vågar göra lite mer utifrån vad jag själv vill och tror på trots att andra kanske inte gillar det.

Chang är en testare, en rebell, som vågar göra annorlunda. En spjuver! Kolla här till exempel. Humor! Han är ingen ”näthatare” som attackerar folk. Han svär gärna i kyrkan, bildligt talat. Ibland säkert även med intentionen att just provocera. Samtidigt är han beredd att lyssna på vad andra har att säga om det han gör. Bara det sista där gör hans beteende betydligt bättre än många andras.

Enligt min bedömning är Nyheter Idag en sajt – och det säger Chang öppet också – som letar scoop och skriver skvaller, med målet att få så många klick och läsare som möjligt. Den ägs av en Piratpartist, Jakob Bergman. Det är han som är ansvarig utgivare också. I politisk inriktning är sidan på ”libertariansk grund”. De skriver om det senaste som hänt och det mest kontroversiella, både när Sverigedemokrater eller politiker av annan färg, klantat sig. Om kändisar, media, skandaler och liknande.

Ärligt talat tycker jag att mycket som skrivs på Nyheter Idag är blaj. Det skrivs på en nivå som jag inte tilltalas av.  Men det betyder inte att jag tycker att tidningen borde läggas ner bara för det, så länge de verkar inom lagens ramar. Dessutom är Nyheter Idag ansluten till det pressetiska systemet så den kan anmälas om de gör övertramp, vilket är bra. Precis som när det gäller Nyheter24, Politism eller andra sidor har de sina läsare.

Däremot har Chang skrivit en par riktigt bra texter, ledare, som också publicerats på Nyheter Idag. I samband med årsskiftet nu funderade jag på vad jag läst under året som kom att påverka mig mest. Vad är det jag kommer ihåg bäst? Och då är det faktiskt just en text av Chang som dyker upp.

Texten sätter fingret på något som är svårt att beskriva, men som jag håller helt med om. Den handlar om turerna i somras där rapparen Adam Tensta i TV4 anklagade Louise Andersson Bodin för att vara rasist, vilket ledde till att TV4 sa upp kontraktet med Louise. Chang skriver:

Det finns något med det här landet jag vill ha tillbaka. Visst fanns det mobbing och dumheter när jag växte upp, gudarna ska bara veta. Men det fanns även någon sorts regler, en anständighet.

Ingen människa skulle behöva vara utanför.

Det kvittade om du var socknens stora byfåne eller det intelligenta välartiga framtidslöftet. Invandraren, skvallertanten runt hörnet eller den ständigt gnällandes gringubben (inte sällan en fackbas). Alla fick på något vis plats och det fanns en respekt för människor”

Och jag tror att här någonstans enas jag och Chang i vår inställning. Vi lever lite båda två för just det, att alla ska få plats. Inkludering. Vi gillar att ha kontakt med många och vi ser en sorts tjusning med människor som är olika. Och lika är vi också på så vis att vi båda vill visa att man får vara annorlunda genom att själva vara just det. Vi har någon sorts inre drivkraft att gå mot strömmen, på våra egna speciella sätt.

Nu har det här inlägget blivit betydligt längre än tänkt. Och det sticker säkert i ögonen på några att jag beskriver Chang Frick i så mänskliga och positiva ordalag. Men ledsen, om jag har en last i livet så är det människor. Jag kan inte låta bli att se dem, lyssna på dem, analysera dem och försöka förstå mig på dem. Det går av bara farten. Och det är den här bilden jag har fått av Chang.

Här på slutet skulle det stå en klausul att jag med ovanstående rader INTE delar alla Changs åsikter eller tycker att allt han gör är bra. Men den frasen skippar jag för den är så självklar!(?)

Vill ni göra er en egen bild av Chang och höra lite mer om Nyheter Idag, dess bildande och så vidare, lyssna på den här podcasten från Frihetsfaxen som jag hittade på nätet.

Allvarligt läge för EU-gemenskapen

Ända sedan folkomröstningen om EU har jag varit skeptisk till EU-bygget. Att tvinga ihop människor, länder eller andra enheter som är olika i kultur, tradition, ekonomi mm är högriskprojekt.

Jag tror att stora projekt måste vara väl förankrade bland människor som berörs av dem för att utkomsten ska bli positiv. De ska växa fram på ett strukturerat och hållbart sätt. Samarbete ska ske på vissa enstaka områden där kompromisser kan göras. Detta kan sedan utvecklas vidare i långsam takt vartefter länderna och människorna förändras och växer ihop. Så här var det inte med EU.

Det var stora vackra ord. Det gick fort. De som vurmade för EU-gemenskapen allra mest var de högt uppsatta, politiker, de med mycket makt och eller pengar. Eller de som bara hoppades och drömde om upprättandet av något stort och historiskt.

När jag var på studiebesök i Bryssel blev det påtagligt hur långt avståndet mellan ländernas befolkningar och EU-bygget är. EU är något ovanför de flestas huvuden. Man förstår inte vidden av det, av byråkratin, av den så kallade demokratin. De människor som är på plats och jobbar där blir däremot fort frälsta. Det var uppenbart.

När det nu är skarpt läge är EU inte den garant för säkerhet och trygghet som förhoppningen med unionen var.

Jag kommer så väl ihåg invändningarna mot EG (som även jag hade) som handlade om skapandet av ett ”fort Europa” som gör tydliga gränser mellan EU och resten av världen. Nu ser vi hur det blev. Visst såg vår omvärld annorlunda då än den gör nu. Men det går inte att påstå att det var en lugn fredlig värld utan problem och att det saknades risk för konflikter i Europas närhet så att man kunde bortse från risken när man planerade för framtiden.

Istället för att fokusera på det verkligt viktiga och skapa en måttfull och flexibel organisation för att kunna agera med kraft i EU-gemensamma angelägna frågor så som miljö, migration och att kunna hantera säkerhetshot, har EU satsat på att bygga stora subventionssystem för jordbruk, forskning med mera, för att på så sätt ”köpa sig” lojalitet från länderna som ingår i den. Det har pillats i småfrågor, reglerats och en mycket större del än vad de flesta tror av de lagar och regler vi har i Sverige, beror på att det bestämts i EU att så ska det vara.

För att knyta ihop länder med varandra och få det att hålla krävs att det finns en stor tillit länderna emellan. Den här tilliten krymper nu inom EU.

Länderna är på helt olika linje gällande flyktingströmmarna. Länderna med gränser utåt från EU kritiseras av andra länder för att bete sig illa när de enligt överenskommelse ska ”hålla gränsen”. Dublinförordningen har tydligen bara varit något på papper som länderna har valt att följa vartefter man haft lust. Varför har EU byggt system som dess medlemsländer inte tror på och inte vill leva efter? En viktig förutsättning för samarbete är att ingångna avtal hålls.

Sverige är lika god kålsupare som övriga länder och bidrar på sina vis till sviktande tillit. Till exempel har Sverige från att ha signalerat ”alla flyktingar kan komma hit. Inga problem. Alla som säger annat är dåliga människor/länder” gått till att vädja om akut hjälp från EU. En pinsam vändning som skadar förtroendet för landet.

Förutsättningarna i EU-länderna är nu också mycket olika. Vissa länder går bra, andra inte. Grekland är i ekonomisk kris och har krävt nödlån på nödlån. Hur länge kan ett land hållas under armarna av övriga länder? Fler rejält krisande länder kan följa. Till Sverige kommer människor från andra EU-länder och tigger på gatorna här för att de inte anser sig kunna leva och bo i sina hemländer. Hur olika förutsättningar i olika länder klarar tilliten mellan länderna? Var det för att vissa länder ska kunna strunta i att ta hand om sin befolkning som vi gick samman i en gemenskap?