Månad: december 2015

Ingen ny världsordning – än

Jag förundras över många beskrivningar av den pågående så kallade ”flyktingkrisen” i det offentliga samtalet. Perspektiven är förvridna, selektiva och inte särskilt nyanserade eller rättvisande.

Genom Europas länder passerar just nu många flyktingar. Men sett till läget i EU-länderna är det främst i de länder där flyktingarna stannar där det blir ”kris”, en kris som kommer att fortsätta. Som till exempel i Sverige. Och det gäller även de länder som har gräns mot icke EU-länder. De sitter i en mycket svår position. De kan ju inte gärna välja bort sin roll och flytta hela landet rent fysiskt.

Det är lättare att förflytta sig idag på grund av bättre möjligheter till det. Vi kan även kommunicera och informera oss mer nu än förr. Men det är inte så att världens alla människor som har det dåligt plötsligt har börjat röra på sig. Ser vi på dem som flyr till Sverige handlar det främst om personer från Afganistan men även från Irak och Syrien.

Ser vi till de ensamkommande barnen blir bilden ännu snävare. En mer beskrivande term vore att säga att det är ensamkommande afganska pojkar/män (det diskuteras hur många av dem som faktiskt är under 18 år). Det är definitivt inte alla världens barn som har det svårt som flyr eller blir ivägskickade.

Det finns självklart anledningar till att siffrorna ser ut som det gör. Bakom det vi ser finns händelsekedjor och styrningsmekanismer; mer beräknande men även mer slumpmässiga. Särskilda regler antas i vissa länder som skapar incitament för vissa grupper att lämna och ta sig till vissa andra länder där reglerna och systemen är annorlunda, där landsmän finns och så vidare. Det florerar rykten, som i sin tur skapar nya incitament – falska eller sanna. System upprättats (smuggelsystem) som blir välkända. Nya hinder som sätts upp (gränskontroller etc) gör att nya vägar skapas och så vidare. Varför intresserar vi oss inte mer över dessa kedjor ser ut och går till botten med dem? Förståelse är A och O för att kunna hjälpa människor på ett bättre sätt.

Om det är jobbigt för dem som flyr, vad är det då inte för dem som är kvar därifrån dessa kommer? Eller som är kvar i flyktingläger i närområdet?

När orden humanism, generositet och solidaritet nämns i det offentliga samtalet idag handlar det nästan alltid om personer som flyr eller har flytt till Europa. För ett antal år sedan handlade humanism och solidaritet om att stödja människor i deras frihetskamp i sina hemländer. Det handlade om att ge bistånd, bekämpa fattigdom och allvarliga sjukdomar. Det har skett en stor omsvängning. Vi får inte bli så inskränkta att vi glömmer bort att se helheten.

Vi kan i siffrorna om vilka som flyr inte säga vilka som har det värst och mår sämst i världen. De visar endast vilka av dem som har det dåligt, vill få det bättre och som har hälsa, möjlighet, resurser och vilja att bege sig därifrån.

Vi får inte glömma bort att de flesta människor faktiskt allra helst vill ha något de kallar ”hemma” där de känner igen sig, där deras nära och kära bor och där de känner sig trygga. De vill inte fly. Det är något vi borde ta fasta på betydligt mer.

Det är definitivt lokal kris på en del ställen i Europa samt för dem som flyr krig och förföljelse och mår dåligt. Men krisen är inte så omfattande som den kanske låter. Eller snarare så världsomspännande som den låter. Det är ingen ny världsordning, inte än i alla fall.