Månad: november 2015

Trovärdig helhetspolitik sökes

Idag hölls en presskonferens där statsminister Stefan Löfven och Åsa Romson presenterade regeringens nya förslag för att ja, rent ut sagt minska antalet personer som söker asyl i Sverige. Anledningen är att situationen som landet befinner sig i är ohållbar. Det sades att landet behöver ”andrum”.

Det är nu alliansens, eller mer specifikt moderaternas, migrationspolitik som anammas av regeringen. Förslagen kan härröras ända till SD som var de första som kom med sådana förslag. Det finns alltså i princip bara en politik och det är den som förs nu. Spelar det någon roll vilken regering som driver politiken kan man undra. Om vi hade haft en alliansregering hade detta kunnat genomföras ett par månader tidigare och inte dröjt så här länge? Då hade det kanske inte hunnit bli lika illa innan något gjordes. Fast skillnaden är nog marginell.

Jag ser miljöpartister och vänstersympatisörer fasa över förslagen. De anser man borde ”streta emot” dem. Men hur ska det gå till? Är man mot förslag som läggs måste man ha en alternativ politik som ändå löser problemen, om man nu är överens att sådana finns. Hur ser den alternativa politiken ut? Den existerar inte. Alltså kan man inte heller ”streta emot”. På så vis gör regeringen rätt idag. Men, vi får inte glömma bort bakgrunden.

Sverige har under flera år nu gått på två linjer samtidigt: en liberal (en mer liberal migrationspolitik än övriga EU-länder) och en socialistisk (stark gemensamt finansierad välfärd för alla, stela regler på arbetsmarknaden och omfattande regleringar).

Att det inte var hållbart att gå på dessa två linjer samtidigt var lätt att förutse. Den generösa välfärden och de rigida systemen är inte anpassade för det stora förändringstryck som ett stort tillflöde av människor till landet utgör.

I grova drag finns det två alternativ man skulle ha kunnat gå på istället. Det ena av dem hade varit att gå på den ”socialistiska” linjen fullt ut och på alla sätt som går se till att hålla flyktininvandringen på en låg nivå. Denna linje har SD propagerat för. Då kunde samhällssystemen som de ser ut idag fortfarande kunnat vara hållbara, åtminstone ett tag.

Det andra alternativet hade varit att köra den liberala vägen fullt ut. Det vill säga kombinera de liberala reglerna för flyktinginvandring med en liberalisering av övrig politik. Man skulle kunna minska bidragen och stödet för nyanlända, göra det betydligt lättare och billigare att anställa för att få till fler enkla jobb, förenkla regler för byggande radikalt och så vidare. Hålla hårdare i den gemensamma kassan och samtidigt skapa mer flexibilitet i systemen. Men denna linje har inte haft många företrädare inom svensk politik. I den mån detta alternativ företrätts alls så har det varit av enskilda folkvalda och ledarskribenter. Partiet som legat närmast den linjen är Centerpartiet.

Miljöpartiet borde med sin mycket långtgående politik för ”öppna gränser” ha gått i bräschen för att ställa om hela Sverige för att klara av konsekvenserna av sin inställning. Det vill säga gått på den liberala vägen fullt ut. Det hade varit att driva en trovärdig helhetspolitik. Men det har man inte gjort. För att vara ett parti som påstår sig värna hållbarhet har Miljöpartiet misslyckats kapitalt.

Inte heller Socialdemokraterna har en trovärdig helhetspolitik. Hur ser deras samhälle ut som kan hålla för det som sker nu? Hur ser en vänsterpolitik ut för ett land med öppna gränser och en fri rörlighet över dem? Och beroende på svaret på frågorna kan man verkligen undra: är S och MP så ”naturliga partners” som en del försöker framställa dem som?

Det är många politiker och partier som behöver tänka om, och det fort. För det har gått så långt nu att en stor omställning kommer att behöva göras, även om förslagen som idag lades fram kommer att drivas igenom.

Annonser

Avgå Jan Björklund!

Idag publicerar tidningen Dagens Samhälle en intervju med Jan Björklund som fick mig att gå i taket fullständigt (intervjun finns bara i papperstidningen, än så länge i alla fall). Så här säger han apropå läget i landet relaterat till den ansträngda flyktingsituationen:

-”Det är för lite civil olydnad i kommunerna. Vi har en situation som på en del områden närmast är force majeure. Man måste laga efter läge. Det är lättare att få förlåtelse än tillåtelse”.  

-”Det är bara i Sverige det kan inträffa att man väntar på att resa tälten på Revingehed för att man ska ha bygglov från byggnadsnämnden”.

Detta är horribla uttalanden från en högt uppsatt person inom politiken, som dessutom nyligen har suttit i regeringen i 8 år. Det är dessutom helt respektlöst mot dem som har som uppgift att följa de regler som bland annat Björklund själv varit med och beslutat om.

Björklund förordar alltså att personer ute i kommunerna ska åsidosätta det som gäller på ett godtyckligt sätt. Som att det vore något modigt att göra. Och han talar om att det finns någon sorts – också godtycklig förstås – förlåtelse någonstans att få, för dem som inte följer det som är bestämt. Var finns denna förlåtelse? Från vem, för vem och vad? Ska det avgöras av en ny ”förlåtelsemyndighet” eller…?

Jag är den första att hålla med om att vi har reglerat saker för hårt i Sverige, på flera nivåer. Vi bygger nya förordningar, lagar, praxis och så vidare hela tiden och systemen har bara växt. Få saker tas bort, förenklas och underlättas. Men lösningen är inte att som han säger att ”släppa sin ängslighet” och strunta i det som vi på demokratisk väg kommit överens om ska gälla.

Tala om civil olydnad kan man göra när det gäller privatpersoners agerande. Jag kommer ju själv från ett parti som är ganska välvilligt inställt till sådant jämfört med andra. Men det här handlar inte om privatpersoner, utan om dem som upprätthåller de offentliga systemen i Sverige. De som i princip bär landet på sina axlar. De som har makt över det som ger stabilitetet och hållbarhet i landet. De som är garanterna för en likvärdig och rättvis behandling av medborgarna.

Lösningen måste förstås vara att bygga nya, enklare och mer flexibla system, som är funktionella. Och hinner vi inte det på kort tid så är det någon form av överenskomna undantag som bör gälla (jag bloggade om detta nyligen). Frågan om de övergripande ramverken som kommunerna har att förhålla sig till ligger på rikspolitikernas bord.

Jag anser inte att läget är så extremt och så totalt omöjligt att hantera på annat sätt än att släppa lös anarki och kaos i Sverige.

Så nej Björklund. Vi ska INTE ha politiker, varken på riks-, landstings- eller kommunal nivå, som på egen hand ska sätta lagar och regler ur spel! Och vi ska inte börja skapa ett informellt system där de till och med förväntas göra det. Det vore en mycket olycklig utveckling för landet.

Finns många som skämtsamt talar om att personer borde ”avgå” efter klantiga ageranden eller uttalanden. Jag brukar inte hänga på sådant. Men nu känner jag för att säga: avgå Björklund! Nu har du förbrukat ditt förtroendekapital. Vi behöver politiker som nystar i rätt ändar på garnnystanet.

Undantagslagar är att vänta

I går höll regeringen presskonferens och Morgan Johansson förklarade att Sverige inte längre kan garantera tak över huvudet för asylsökande. Platserna är slut. Det var väntat. Jag ser framför mig hur denna presskonferens kommer följas av en till, och en till, och en till där det kommer förklaras hur något i samhället är slut, inte håller, måste ges upp, etc.

Jag tycker att det är grymt att från rikspolitikens sida att låta det gå så långt innan man gör något mer än att försöka fixa sängplatser samt säga åt kommunerna att jobba ännu mer och hårdare.

Vi har lagar och regler anpassade efter tider då förändring visserligen sker hela tiden, men i betydligt långsammare takt. Nu har vi istället ett krisläge och det kommer inte att gå att upprätthålla dessa regler längre. Och de som kommer att behöva bryta mot dem är de som arbetar ute i kommunerna där flyktingarna hamnar. Det är lärare, socialarbetare, poliser, kommunala tjänstemän, kommunpolitiker och så vidare.

Vi står nu alltså inför en situation där kommunerna kan behöva uppfinna nya egna regler och praxis att följa, för att det är omöjligt att upprätthålla de som finns. Vad händer då med likheten inför lagen? Med likvärdig behandling? Och vad händer med samhället och människors moral när de känner att detta inte kan säkras från offentligt håll utan blir godtyckligt?

I Dagens Samhälle igår hade man intervjuat ordförande Lena Micko (S), ordförande i SKL (Sveriges Kommuner och Landsting). Så här säger hon:

-”Vi måste vara beredda på att ge avkall på kvaliteten i välfärden”.

De hade också pratat med Anders Knape (M), före detta ordförande SKL som tillade:

-”Det är ett exceptionellt krisläge. Då kan normala regelverk inte gälla. Det måste till undantagslagar för att klara situationen”.

Det här är ännu inte en kris som syns överallt utan denna kris pågår inom den offentliga organisationen som blir ohållbar. Men vi vill inte vara med om att detta sprider sig ut i samhället bland gemene man. Vi måste agera innan det sker.

Jag förstår ärligt talat inte hur regeringen tänker. Jag har svårt att förstå hur man kan hålla presskonferens på presskonferens för att informera om läget istället för att berätta vad man ska göra åt det, aktivt! Både på kort sikt, så som undantagslagar, och på lång sikt i form av omställning av samhället för att klara bostäder, jobb, social sammanhållning med mera.

Att inte göra något är också en sorts prioritering, om än en passiv sådan där det blir som det blir. Motsatsen till det är ledarskap. Poängen med ledarskap är att kunna påverka utvecklingen. Då måste man försöka göra avvägningar, ta beslut och agera för bästa möjliga helhetsutfall utifrån den målsättning man har. Vissa beslut och åtgärder kan svida i nuet, men det görs för att säkra en positiv utveckling på sikt.