Månad: oktober 2015

Människoraser eller inte – vi väljer

Hälften av SD:s sympatisörer: människor kan indelas i raser”. Så lyder titeln på en debattartikel i DN som jag hade missat nu i veckan. Eftersom jag såg några hånfulla kommentarer om artikeln på Twitter, samt läste en artikel i ”alternativ-media” som beskrev det som att den som inte förstår att det finns människoraser saknar kunskap, så vill jag ge min syn på detta.

I artikeln låter det som att forskningen har visat att raser inte finns. Det skrivs:”Bland biologer råder i dag enighet om att det inte existerar mänskliga raser.” Det här är fel sätt att argumentera på menar jag.

Raser handlar om indelning av biologiska varelser. Och indelning är något vi kan göra precis hur vi vill, efter precis vilka parametrar vi vill. ATT vi kan göra detta är ett faktum, men OM vi gör det eller inte är ett val. Det är inget som några naturvetare eller andra kan bevisa. Ras-frågan handlar således om värderingar. VILL vi dela in människor? Och i så fall utifrån vadå?

Den vetenskapliga utvecklingen går fort framåt. Idag vet vi otroligt mycket mer om människan än för bara 50 år sedan. Vi vet mer om hur våra kroppar fungerar, hur vi ”ser ut” på insidan, om våra organ, hur kroppen styrs av olika signalsubstanser och om hur våra arvsanslag (våra gener) fungerar m.m. Nu vet vi hur komplexa människor är – och hur otroligt mycket vi inte ens har börjat förstå.

Att undersöka och se att det finns skillnader mellan människor än en sak. Det är en helt annan att välja ut ett antal skillnader, bortse från de oändligt många övriga skillnaderna, och säga ”nu har vi kategoriserat upp raser”. Att göra det vore enligt min mening helt galet. Det är en antiintellektuell extrem-förenkling som talar mot den kunskap vi har och ger ett falskt intryck av gränser mellan människor. Det skapar således en bra grogrund för konflikter och söndring av samhällen.

Det här är min värdering av det hela. Så: nej tack till människoraser säger jag!

Otryggheten ökar privata vårdlösningar

För någon vecka sedan gjorde något jag aldrig har gjort förut. Jag kollade upp privata sjukvårdsförsäkringar.

Genom en tidigare arbetsgivare hade jag för ett antal år sedan en specialistvårdsförsäkring. Den innebar att man som anställd bara ringde ett nummer och så fick man en tid till specialist inom kort. Och det alltså utan att gå den vanliga vägen genom vårdcentralen med stor risk för långa väntetider i flera steg. Det här var något helt nytt för mig och det kändes inte bra tyckte jag. Tänk alla som inte hade den möjligheten fastän de kanske behövde den ännu bättre än jag? Jag använde aldrig försäkringen. Men från dem som gjorde det fick jag höra hur bra det var. Hur snabbt och smidigt det gick.

Ända sedan detta har jag funderat på och följt trenden som nu har pågått ett antal år. Fler och fler skaffar andra lösningar när det gäller vård och stöd. Och jag har undrat när jag själv skulle börja fundera i sådana banor. Tydligen har jag kommit dit nu.

Bristande tilltro till systemet

En generell trend i samhället är att vi fokuserar allt mer på säkerhet och det är hängslen och livrem som gäller överallt för att undvika svårigheter eller obehag. Teoretiskt så skulle det därmed kunna vara så att vi nu helt enkelt ställer högre krav än förut, krav som den offentligt finansierade vården inte kan möta. Men jag tror ändå att det är mer än det här som ligger bakom utvecklingen mot mer privata alternativ.

Det saknas inte signaler just nu från omvärlden om att ”du kan inte räkna med att det finns stöd för dig och din familj också när du behöver det”. Ta sådant som att det är stor brist på sjuksköterskor, vilket har gjort att vårdplatser stängs på grund av säkerhetsskäl. Och nyligen gick SKL (Sveriges kommuner och landsting) ut och varnade för en ”skattechock” på grund av att resurser saknas för den verksamhet som bedrivs i kommuner och landsting. Till dessa omvärldsintryck lägger man sedan närståendes egenupplevda möten med vården. Det finns förstås de som har fantastiska erfarenheter av vården. Men det finns också de som upplevt raka motsatsen. Det blir svårare och svårare att lita på att man kommer att få en bra vård när man väl behöver den.

När otryggheten ökar i samhället ökar också människors drivkraft att söka sig egna lösningar. Man ser om sitt eget hus helt enkelt. Det är naturligt men ändå lite jobbigt att prata öppet om. För när man själv tar till privata lösningar så bidrar man till att öka klyftorna mellan dem som har resurser och de som inte har. Det är förstås de människor som är mer resursstarka som har möjlighet att köpa sig före i köer och så vidare.

Jag var tvungen att gråta en skvätt när jag satt och tittade på försäkringarna. För de som borde ha sådant är ju mamma och pappa – inte jag och min man som är yngre och betydligt mer friska och starka (just nu åtminstone). Jag har inte förstått om det ens skulle vara möjligt för dem att ha sådana försäkringar på grund av deras ålder. Men om det vore det så är de säkert svindyra och inte något de skulle ha råd med. Och jag har inte den ekonomiska kapaciteten att jag kunde hjälpa dem med det.

Mina kära föräldrar har slitit hela sina liv som lärare och utbildat barn, dessutom har de tagit hand om sex stycken egna. Och naturligtvis har de betalat massor i skatt. Nu är de utelämnade till ett bristfälligt sjukvårdssystem som man inte klarar sig igenom om man inte är någorlunda frisk eller har någon som kan hjälpa en att lotsa sig igenom alla tester, läkemedel och operationer. Känns det bra? Svar nej.

Har vi förvaltat systemet på rätt sätt?

En person berättade för mig om någon teoretisk modell enligt vilken det finns tre faser i ett systems ”liv”. Den första generationen personer kämpar och arbetar för att skapa och bygga upp systemet. I nästa generation förvaltas systemet och i nästa generation som tar över det tas systemet förgivet och det riskerar förstås därmed att braka ihop.

Jag kan inte låta bli att fundera över Sverige i ljuset av den här teorin. Tidigare generationer har slitit för att bygga upp den välfärd och det land vi har. Sedan kom dem som kunde skörda frukterna av de andras slit. De förvaltade systemet. Och nu kommer de (vi!) som inte ens förvaltar systemet på grund av en ignorant attityd om att det säkert är så stabilt så att det lever vidare av sig självt (?).

Har vi tagit hand om vårt välfärdsystem som vi borde ha gjort? Tänk om hela vårt omfattande välfärdssamhälle som det sett ut ett antal årtionden kommer att vara omöjligt i framtiden och därmed bara utgöra en liten parantes i historien?! Eller, kanske vårt system inte var så bra och säkert som vi har uppfattat det tidigare, så att nu bara innebär en korrigering av vår syn på det till en mer realistisk sådan?

Många frågor blir det. Men nu är detta blogginlägg slut och jag får fortsätta i ett annat.

Om hållbarhet och valfrihet i migrationen

För ett tag sedan gjordes många rapporter och utspel som vände och vred på data för att visa hur lönsam invandring är. Budskapet var: det finns inga problem med att ta emot flyktingar. Till slut har det landat i att det kanske är så att flyktingmottagning åtminstone på kort sikt kräver resurser. Det kan man om inte annat se på Sveriges budget. Nu använder självaste statsminister Löfven till och med det känsloladdade ordet ”börda” när han talar om att flyktingarna som kommer till Europa borde fördelas över länderna.

Idag är det så inom Europa att flyktingar väljer vilket land de ska söka sig till. Dublinförordningen, som säger att man ska söka asyl i det första säkra EU-land man kommer till, är satt ur spel. Sverige är bland de EU-länder som ligger längst bort från många oroshärdar därifrån många flyr just nu. Vi kan således utesluta att man ”råkar” hamna i just Sverige. Det är ett aktivt val att man tar sig hit eller skickar sina barn hit.

Politikerna från de flesta partier i Sverige är upprörda på de andra EU-länderna som inte vill ”ta sitt ansvar” när de inte vill gå med på att fördela alla flyktingar jämt över hela EU genom ett gemensamt system. Det som inte sägs rakt ut, men som detta innebär, är att målet med detta är att minska mängden flyktingar som kommer till Sverige.

Samtidigt ses det från vissa håll som väldigt illa, omoraliskt, att till exempel vilja se en åtgärd som att använda TUT (temporära uppehållstillstånd) istället för PUT (permanenta uppehållstillstånd) för att minska incitamenten att komma hit. Men att tala om att andra länder måste ”ta sitt ansvar” är också ett sätt att försöka se till att flyktingar hamnar i andra länder än i Sverige. Hur var det nu, var det omoraliskt eller inte?

En skillnad mellan dessa är att det ena (ett gemensamt EU-system för fördelning av flyktingar) i högre grad än idag skulle styra flyktingar med tvång, beroende på systemet skulle utformas förstås. Men att ändra PUT till TUT handlar (från vår sida) om signaler, som dem som flyr faktiskt får ta egen ställning till. Vill de komma hit ändå? Eller välja ett annat land?

En annan skillnad mellan dessa är att det ena råder vi över (PUT/TUT) och kan ändras så snart vi vill. Det andra alternativet, att inrätta ett tvingande system inom EU, det har vi inte makten över. Om jag själv skulle gissa spontant, så tror jag på att EU faller samman före det skulle inrättas något gemensamt tvingande system för alla flyktingar som tar sig till EU.

I nuläget tar Tyskland och Sverige mot flest flyktingar eftersom flyktingarna väljer att söka asyl just i dessa länder. En provocerande fråga: eftersom flyktingarna nu vill komma till Tyskland och Sverige, varför skulle övriga EU-länder gå med på något gemensamt EU-system? Varför inte låta flyktingarna fly dit de vill istället? Tyskland och Sverige har ju dessutom påstått (tills cirka nu åtminstone) att det inte är några problem att de gör det. Det klarar vi, har vi signalerat tidigare. Varför skulle övriga EU-länder ändra sig angående ett gemensamt system?

Istället för att vi nationellt faktiskt tar de beslut som signalerar till alla (till dem som bor här, till omvärlden, till alla som flyr): vi klarar inte mer nu, så fortsätter vi att köra på en linje som om allt är helt okej.

Nu skrev jag ”vi klarar inte mer nu”. Vad menar jag? Vad ”klarar” betyder är en ambitions och en definitionsfråga. Men faktiskt så ser jag upprättande av tältläger i Sverige då har en sorts gräns passerats och vi behöver tänka om.

Tält blir förvisso en signal i sig självt om att vi har svårt att klara av att hantera situationen i landet. Men min syn är inte att vi gör detta demonstrativt för att ”slippa” ta emot fler flyktingar. Det gör vi som en sista utväg när vi inte har andra alternativ kvar. Tält är en nivå på mottagande i Sverige som jag inte tycker är anständig.

Vi har inget att skämmas för i Sverige. Vi har gjort massor för människor i nöd. Och det är inte slut på det oavsett vilka vägar och beslut vi väljer att ta framöver. Men den saken är säker, att vi kommer att ha svårt att fortsätta hjälpa människor om vårt samhälle inte håller. Jag har skrivit lite om det i Dagens Samhälle.

I migrationsdebatten i Sverige låter det som att antingen får flyktingar skydd i Sverige eller så får de inte det någonstans. Men det är ju så att även om många flyktingar faktiskt väljer Sverige så gör inte alla det. Man kan få skydd även i andra länder. Att vi skulle hålla kvar vid alla regler som vi har just nu för att annars får inte människor skydd alls, det håller inte som argument.

Människorna som flyr hit väljer att ta sig just Sverige. Att minska incitamenten att välja Sverige är att påverka valfrihetsalternativen. För att klara hållbarheten i samhällssystem i Sverige känns det inte som något orimligt att göra.

Jag tror att vi behöver ändra vårt samhällssystem till att bli mer flexibelt och mer passande för en global värld med större möjligheter att förflytta sig. Detta borde ha varit klart för länge sedan. Istället har vi inte ens börjat. Nu riskerar förändringsarbetet att lamslås helt på grund av alla nödlösningar vi måste snickra ihop. Det bådar inte gott för framtiden.

Att hålla på och kalkylera och resonera kring flyende, hemlösa människors alternativ är inte något behagligt eller roligt. Det vill ingen göra. Det gör man för att alternativet är värre. Genom att ta ansvar idag och tänka långsiktigt har vi en chans att säkerställa att vi har något handlingsutrymme i framtiden för att kunna fortsätta förändra och forma samhället som vi – de gamla svenskarna tillsammans med de nya – vill.

Oavsett vad EU gör så måste vi ta beslut för vår egen del. Det gör alla andra EU-länder också. Och vi kan inte bete oss som att det gemensamma EU-systemet kommer att inrättas snart. Det är önsketänkande. Det kan hända att det inte blir till alls.