Välfärdssystemet ÄR solidaritet

En solidarisk våg har gått genom civilsamhället den senaste tiden, mycket i och med medias ökade fokus på flyktingsläget kring och i Europa. Men något har kommit bort i diskussionen om just solidaritet och humanism nämligen det största som Sverige har och som manifesterar just det: vårt välfärdssystem.

Det sägs att Sverige är ett rikt land. Det stämmer. Men det som gör landet rikt är inte bara att det finns resurser att fördela. Vilket land som helst kunde tvångsinkassera pengar från sina medborgare och andra som vistas i landet och använda pengarna. Det vore dock bara hållbart ett tag. I Sverige däremot finns en bred acceptans för de höga skatterna och den stora omfördelningen inom välfärdssystemet.

Systemet manifesterar solidaritet inom Sverige, men det är likväl solidaritet. Resurser kommer personer till godo utanför våra egna familjer, städer och i hela landet. Det ges skydd, stöd och omvårdnad till människor oberoende av vilket kön de har, vilken etnicitet, hudfärg, religion och så vidare.

Att systemet har begräsningar har inte att göra med att vissa människor skulle vara bättre eller mer värda än andra, utan för att det är nödvändigt för att få hållbarhet i systemet. Till exempel kunde gränserna för systemet lika gärna gå utanför Norge, eller Italien eller var som helst, om det gick att få till ett system som var hållbart och demokratiskt stöddes av befolkningen inom det området.

För att människor ska känna att det värt att betala in och bidra till välfärdssystemet krävs att staten i form av dess representanter politikerna, är ödmjuka inför sin uppgift. De folkvalda hanterar folkets surt förvärvade slantar och bör ha respekt för medborgarna och deras åsikter. Och här anser jag att vi nu har ett problem.

Sverige är satt under press genom den stora flyktingtillströmningen. Många som bor här är oroliga för hur det kommer att påverka landet. I detta läge framställs det svenska välfärdssystemet – både i stora delar av media och från politiskt håll – som om det vore en aldrig sinande källa. Inställningen speglar en bristande förståelse och respekt för både systemet och för dem som upprätthåller det.

När makten börjar tala om bristande humanism eller att ett av världens mest solidariska befolkning (mätt i generositeten hos välfärdssystemet, men även biståndsgivandet) genom sin oro och undran skulle vara främlingsfientliga eller stora egoister, det är som ett hån.

Om man nu anser att solidaritet vara något positivt borde reaktionen på befolkningens oro snarare vara: vad bra att befolkningen bryr sig om och värnar vårt solidariska välfärdssystem!

När detta konstaterats bör diskussionen fortsätta om själva sakfrågan. Befolkningen, både skattebetalarna och de som idag behöver vårt välfärdssystem (gamla, sjuka mfl), förtjänar ärliga och uppriktiga svar från de folkvalda politikerna: hur tänker ni hantera situationen? Hur ska vårt välfärdssystem klara av påfrestningarna? Vad är prioriteringarna? Hur ser framtiden ut?

Bara rakryggad ärlighet och öppenhet kan bygga förtroende för både politikerna och hela vårt gemensamma system i längden.

Det går mycket väl att tycka att det välfärdssystem vi har är utdaterat och att solidariteten genom det inte är värt att upprätthålla för att det finns bättre alternativ. I ett sådant fall bör det framföras med tydlighet.

Den demokrati, välfärd och tillit vi har lyckats att bygga upp i Sverige är något värdefullt. Det är vårt välfärdssystem som gör att vi har möjlighet att med gemensam kraft stötta så många flyktingar och andra människor i nöd som vi kan göra. Vi får inte gå i fällan och tro att detta system består oavsett vad som händer. Så är det inte.