DÖ är mer religion än politik

Idag presenteras minoritetsregeringens budgetproposition för 2016. Vi vet redan innan att oavsett vad budgeten innehåller kommer den att röstas igenom trots att mindre än 50% av befolkningen står bakom dess innehåll. Att det är möjligt beror på den ingångna Decemberöverenskommelsen (DÖ).

Min inställning till Decemberöverenskommelsen redogjorde jag för i en debattartikel i Expressen. Jag tycker inte att den är demokratisk. Så här skriver jag där:

Åtta partier finns i riksdagen i dag. Jag kan inte köpa att dessa genom samtal och förhandling inte skulle kunna komma fram till en budget som en majoritet av ledamöterna i riksdagen kan stå bakom. Det ska inte behövas någon decemberöverenskommelse.”

Decemberöverenskommelsen kom till för att garantera att Sverigedemokraterna blir utan inflytande gällande budgeten. Från politikernas sida innebär detta i praktiken att säga att markering mot SD är viktigare än den egna politiken. Partierna (just nu M, FP, C och KD) avsäger sig möjligheten att påverka genom budgeten för att hålla SD utanför. Sen kan det förstås ske påverkan ändå, men det är inte nödvändigt för att få igenom budgeten.

Jag själv röstar inte på ett parti för att det partiet ska hålla ett annat parti borta som främsta mål. Jag röstar på ett parti för att de ska driva en viss politik. Därför är det för mig en självklarhet att vara mot DÖ.

Att prata med eller ens om man skulle komma överens med SD om något, innebär inte att ”vidrig SD-politik” kommer att börja styra. Det gör den endast om man förhandlar med SD och går med på något sådant. Att därför lägga sån oerhörd vikt på att stänga ute bara SD men inte andra partier vars politik man ogillar tycker jag är ologiskt. Det är ur proportion. Det är också lite som att erkänna att man är värdelös på att förhandla, om man redan på förhand tror att OM en förhandling skulle komma till, skulle den leda till att man gav upp sina viktigaste och mest innersta värderingar.

Politikernas inställning till SD har tappat jordkontakten. Det är som om man anser att det svävar någon sorts aura kring politiken, så att det inte längre är innehållet i politiken som räknas, utan vem som välsignat den. Är det SD som välsignat något så går det bort – även om politiken faktiskt är sådan att man instämmer i den.

Åsikten om DÖ är rätt eller fel skär rakt genom partierna. För det handlar inte om sakpolitik utan är mer av en moralisk fråga. Det handlar om hur man ser på demokratin, på politiken, på väljarna och det mandat man erhållit från dem.

Förslag: om nu det viktigaste av allt är att hålla SD borta från inflytande, varför inte skapa ett parti för detta? Ett hålla-borta-SD-från-makten-parti, som har som främsta mål att blockera SD. Så kan alla politiker från partierna som tycker det är viktigast gå med där. Så får politikerna i de resterande partierna möjlighet att jobba för att få igenom så mycket av sin egen politik som det bara går genom det demokratiska system vi har.

Religion är enkelt. Den kan utdöma rätt och fel och man behöver inte komma överens religioner emellan. Men så ska inte politik vara, inte enligt mig i alla fall. Att diskutera sakfrågor, komma överens, samarbeta med andra som inte tycker som man själv, är jobbigt. Men det är en del av politiken. Politik ÄR jobbigt. Jag skulle nog vilja sticka ut hakan och säga: de som tycker att målet är att göra det så enkelt som möjligt att regera borde nog kanske inte hålla på med politik.

Annonser

11 comments

  1. Det skulle vara kul att se vad som händer om SD säger att de vill ha fri invandring och att inga krav skulle ställas på invandrarna.Skulle då övriga partier tvärstänga gränserna och även säga åt invandrarna att göra sin plikt? Kul tanke att leka med.

  2. Huvudet på spiken. Egentligen har vi det perfekta parlamentariska läget för att möta alla dagens utmaningar – man behöver gå ut och söka brett stöd för pragmatiska lösningar.

  3. Eländena i t ex Sverige hänger ju ihop med att Riksdagen ej nyttjar sin författningsenliga rätt att rekvirera Suveräna Pengar från Riksbanken http://positivapengar.weebly.com/blogg/positiva-pengar-lanserar-suverana-pengar till sina budgetunderskott – p g a nödvändiga infrastrukturinvesteringar, social välfärd osv. Nationalekonomi/Suveräna Pengar är verktyg för att uppnå politik med – och politik skall därför ej begränsas av budgetramar.
    .

    Politiker utan Suveräna Pengar har helt enkelt ingen annan ”makt” – än att höja skatter och avgifter, underlåta att göra nödvändiga infrastrukturinvesteringar, sälja ut statens = medborgarnas tillgångar, låna pengar till hög ränta med återbetalningsplikt, och ej minst att minska på den sociala välfärden osv. Detta har nu ovedersägligt pågått i Sverige i en förskräckande samhällsraserande fart sedan början av 1990-talet. En graf som kristallklart för det i bevis finns här http://212.247.9.120/loblog/?p=4610

    Detta därför att den reella makten – finns i dags dato hos den s k marknaden i form av affärsbankerna – som står för det allt överskuggande mesta av nyproduktionen av pengar. Så den penningmakten finns ej alls i Riksdagen – oavsett vilket ”röra” som håller i ”styrspaken”. Det kan vem som – inklusive matematikkunniga barn – räkna ut med baken.
    .

    Regeringen har sammantaget kommit med förslag som innebär höjd skatt på cirka 45 miljarder kronor http://www.svd.se/riskabelt-att-hoja-skatter-med-45-miljarder – vilket väntas slå igenom till 2016 – samt ej minst fortsatt urholkning av den sociala välfärden.

    Vettigt eller fullständigt förryckt i ett av världens rikaste länder ?

    – slut citat från min URL-länk.

  4. När det har blivit sekundärt att driva den egna politiken så långt det är möjligt utifrån det parlamentariska läget har något gått snett!

  5. Fantastiskt skrivet Josefin ! Det sjuka är att om vi skulle rösta om att DÖ skulle finnas kvar så skulle DÖ förmodligen bara få nån procent, det är i stort sett bara den politiska eliten som skulle säga ja. Det är maktstrukturen i svensk politik dom slåss för, inget annat !

  6. Minns det surrealistiska uttalandet för ett tag sedan av en borgerlig riksdagosman/partiledare som ansåg att de medlemmar i partiet som inte följde DÖ genom att lägga ned sin röst var odemokratiska. Enligt det synsättet skulle det ju egentligen räcka med att partiledarna röstade och att deras röster var viktade enligt valresultatet.
    Det skulle åtminstone ha fördelen att vi kunde skära ned på antalet ledamöter i riksdagiset.

  7. Hej.
    Det är alltid trevligt att läsa vad du skriver. På mitt jobb hade vi kallat DÖ och beröringsskräcken för mobbning och gjort både incidentrapport, orosanmälan och satt in handlingsplanen mot mobbning. Varför? Därför att vi lär ut att man löser konflikter genom att prata med varandra, inte om varandra, och att om man inte kan komma överens i grupp så tar man fram olika alternativ och så får gruppen rösta, men gruppen får aldrig rösta om vad den tycker om någon, bara om vilken aktivitet som skall utföras, och hur.

    Eller som jag brukar säga när jag ansvarar för ‘svåra’ elever: gnäll inte om att andra är bättre eller att du har förhinder; lär dig använda vad du har och bli bättre själv.

    Kamratliga hälsningar, skulle inte ha något emot dig som partiledare även om jag inte tillhör Mp själv

    Rikard, lärare

  8. Huvudet på spiken -strålande! Hela Decemberöverens-
    Kommelsen är symtomatisk för den ängsliga moralpanik som av någon anledning blivit ett signum för Sverige av idag. Själv har jag aldrig förvånats av SDs snabba tillväxt, jag tycker egentligen att det är rättså väntat och jag tror inte att majoriteten av SD-anhängarna är vare sig onda eller nazister utan framför allt rädda för den rekordsnabba demografiska förändringen som Sverige genomgått. Jag brukar skämta om den förre folkpartiledaren, Bengt Westerberg, som demonstrativt lämnade Tv-soffan när 90-talets överklassiga och mer clownartade variant av Jimmie Åkesson, Ian Wachtmeister, kom in i studion att den synnerligen gode Bengt själv hade stor personlig erfarenhet av problemen kring integrationen då han personligen hade två nära vänner som kommit som politiska flyktingar till Sverige ( båda chilenska poeter och båda bosatta på Östermalm… ). Det är förmodligen inte sant men kanske är det så att det stora flertalet av de högljutt moralindignerade rösterna i den offentliga debatten har ytterst begränsad erfarenhet av alla de problem kring integrationen som de som bor i miljonprograms-områdena lever mitt i dagligdags? Problemen förstärks också av de långa handläggnings-tiderna för asylprövning samt vår vällovliga men byråkratiska lagstiftning kring nyföretagande, kring minimilöner mm. Personligen tycker jag det är så oändligt mycket intressantare att försöka förstå bakgrunden till att snart 25 % av svenska folket upplever Jimmie Åkesson & CO som mest relevanta i dagens dabatt hellre än att fördöma alla som upplever vårt moderna Sverige på ett annat sätt än en själv. Kanske framförallt att en smula ödmjukhet för att de flesta moraliserande röster i debatten själva är så oerhört priviligierade att de upplever väldigt lite av de problem som de facto uppstår kring integrationen i områden som Rosengård mfl.
    Rekommenderar till sist en artikel i senaste The Economist: ”Let them in and let them earn” där man ifrågasätter hela den pågående debatten om ”massinvandring” och ”flyktingkris”. Man poängterar att det hittills rör sig om tror jag ca 300.000 flyktingar från Syrien till Europa medan ca 3 miljoner flytt till Libanon tex. Man nämner också tror jag Tanzania som tagit emot uppemot 5 miljoner flyktingar från bla Centralafrikanska republiken, och detta utan att det väckt någon hätsk eller främlingsfientlig debatt… Säkert bor de i tältläger under mycket knappa omständigheter men det säger ändå något om ett samhälle. Kanske är detta vårt västerländska välstånds största baksida att med det följer en allt svagare medkänsla för medmänniskor i akut nöd? Så mycket enklare om de kan avfärdas med att muslimer i gemen är av ett annat virke än resten av mänskligheten, de är ALLA fundamentalister, kvinnohatare och dessutom potentiella terrorister, så är det för det har jag läst på Avpixlat! Kärnan i det jag vill säga att det kanske är rättså rimligt att de minst priviligierade i vårt samhälle, tex lågutbildade människor på mindre orter som själva möter en allt kärvare arbetsmarknad och kanske på sin ort upplever en hel del problem kring integrationen är mindre positiva till en ökad invandring än tex Åsa Romson eller Gustav Fridolin? Värderingar förändras långsamt så jag tror man får ha lite tålamod, om en generation tror jag synen på tex muslimer i Sverige är betydligt mer avdramatiserad än idag. Folk i allmänhet behöver helt enkelt bara lite tid ( decennier? ) att vänja sig vid större samhällsomvandlingar!
    Over&Out
    / Per Lange

  9. Konstitutionen i de flesta västerländska demokratier bygger på Montesquieus principer om maktdelning. Den svenska traditionen att låta partipiskan vina tills alla rättar in sig i ledet underminerar i praktiken skiljelinjen mellan den verkställande och den lagstiftande makten. Det är extra problematiskt när det representativa inslaget i demokratin är så starkt som i Sverige. Väljarna har bara ett begränsat antal ”paketlösningar” att rösta på. Ledningen i respektive partier får en orimligt stor makt att formulera och i riksdagen driva igenom de politiska paket som erbjuds väljarna.

    I andra parlament förväntas ledamöter agera mer självständigt och i första hand representera sina valkretsar. Regeringen måste förankra besluten hos en majoritet i parlamentet. Det är långt ifrån självklart att ledamöterna stödjer det egna partiets linje. När tyska förbundsdagen till exempel beslutade om det senaste stödpaketet till Grekland, röstade 63 av 311 ledamöter från konservativa CDU/CSU emot partilinjen. I Sverige hör det till undantagen att avvika, och det väckte stor medial uppmärksamhet när Annie Lööf och Fredrick Federley utmanade sin partiledning i FRA-lagen och hotade att rösta emot regeringens förslag.

    Decemberöverenskommelsen driver traditionen med partipiskor till sin yttersta spets och är i grunden odemokratisk. Partiledningarna har inte bara kommit överens om hur oberoende riksdagsledamöter skall lägga sina röster under innevarande mandatperiod. De anser sig också kunna garantera hur ännu icke valda ledamöter skall rösta under nästa mandatperiod.

    Om riksdagsledamöterna ändå omvandlas till viljelösa nickedockor som bara följer partilinjen, varför inte reducera riksdagen till de åtta partiledarna och låta dem få viktade röster som man tidigare hade i EU:s ministerråd? Jag ser en stor besparingspotential här!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s