Månad: september 2015

Välfärdssystemet ÄR solidaritet

En solidarisk våg har gått genom civilsamhället den senaste tiden, mycket i och med medias ökade fokus på flyktingsläget kring och i Europa. Men något har kommit bort i diskussionen om just solidaritet och humanism nämligen det största som Sverige har och som manifesterar just det: vårt välfärdssystem.

Det sägs att Sverige är ett rikt land. Det stämmer. Men det som gör landet rikt är inte bara att det finns resurser att fördela. Vilket land som helst kunde tvångsinkassera pengar från sina medborgare och andra som vistas i landet och använda pengarna. Det vore dock bara hållbart ett tag. I Sverige däremot finns en bred acceptans för de höga skatterna och den stora omfördelningen inom välfärdssystemet.

Systemet manifesterar solidaritet inom Sverige, men det är likväl solidaritet. Resurser kommer personer till godo utanför våra egna familjer, städer och i hela landet. Det ges skydd, stöd och omvårdnad till människor oberoende av vilket kön de har, vilken etnicitet, hudfärg, religion och så vidare.

Att systemet har begräsningar har inte att göra med att vissa människor skulle vara bättre eller mer värda än andra, utan för att det är nödvändigt för att få hållbarhet i systemet. Till exempel kunde gränserna för systemet lika gärna gå utanför Norge, eller Italien eller var som helst, om det gick att få till ett system som var hållbart och demokratiskt stöddes av befolkningen inom det området.

För att människor ska känna att det värt att betala in och bidra till välfärdssystemet krävs att staten i form av dess representanter politikerna, är ödmjuka inför sin uppgift. De folkvalda hanterar folkets surt förvärvade slantar och bör ha respekt för medborgarna och deras åsikter. Och här anser jag att vi nu har ett problem.

Sverige är satt under press genom den stora flyktingtillströmningen. Många som bor här är oroliga för hur det kommer att påverka landet. I detta läge framställs det svenska välfärdssystemet – både i stora delar av media och från politiskt håll – som om det vore en aldrig sinande källa. Inställningen speglar en bristande förståelse och respekt för både systemet och för dem som upprätthåller det.

När makten börjar tala om bristande humanism eller att ett av världens mest solidariska befolkning (mätt i generositeten hos välfärdssystemet, men även biståndsgivandet) genom sin oro och undran skulle vara främlingsfientliga eller stora egoister, det är som ett hån.

Om man nu anser att solidaritet vara något positivt borde reaktionen på befolkningens oro snarare vara: vad bra att befolkningen bryr sig om och värnar vårt solidariska välfärdssystem!

När detta konstaterats bör diskussionen fortsätta om själva sakfrågan. Befolkningen, både skattebetalarna och de som idag behöver vårt välfärdssystem (gamla, sjuka mfl), förtjänar ärliga och uppriktiga svar från de folkvalda politikerna: hur tänker ni hantera situationen? Hur ska vårt välfärdssystem klara av påfrestningarna? Vad är prioriteringarna? Hur ser framtiden ut?

Bara rakryggad ärlighet och öppenhet kan bygga förtroende för både politikerna och hela vårt gemensamma system i längden.

Det går mycket väl att tycka att det välfärdssystem vi har är utdaterat och att solidariteten genom det inte är värt att upprätthålla för att det finns bättre alternativ. I ett sådant fall bör det framföras med tydlighet.

Den demokrati, välfärd och tillit vi har lyckats att bygga upp i Sverige är något värdefullt. Det är vårt välfärdssystem som gör att vi har möjlighet att med gemensam kraft stötta så många flyktingar och andra människor i nöd som vi kan göra. Vi får inte gå i fällan och tro att detta system består oavsett vad som händer. Så är det inte.

Annonser

DÖ är mer religion än politik

Idag presenteras minoritetsregeringens budgetproposition för 2016. Vi vet redan innan att oavsett vad budgeten innehåller kommer den att röstas igenom trots att mindre än 50% av befolkningen står bakom dess innehåll. Att det är möjligt beror på den ingångna Decemberöverenskommelsen (DÖ).

Min inställning till Decemberöverenskommelsen redogjorde jag för i en debattartikel i Expressen. Jag tycker inte att den är demokratisk. Så här skriver jag där:

Åtta partier finns i riksdagen i dag. Jag kan inte köpa att dessa genom samtal och förhandling inte skulle kunna komma fram till en budget som en majoritet av ledamöterna i riksdagen kan stå bakom. Det ska inte behövas någon decemberöverenskommelse.”

Decemberöverenskommelsen kom till för att garantera att Sverigedemokraterna blir utan inflytande gällande budgeten. Från politikernas sida innebär detta i praktiken att säga att markering mot SD är viktigare än den egna politiken. Partierna (just nu M, FP, C och KD) avsäger sig möjligheten att påverka genom budgeten för att hålla SD utanför. Sen kan det förstås ske påverkan ändå, men det är inte nödvändigt för att få igenom budgeten.

Jag själv röstar inte på ett parti för att det partiet ska hålla ett annat parti borta som främsta mål. Jag röstar på ett parti för att de ska driva en viss politik. Därför är det för mig en självklarhet att vara mot DÖ.

Att prata med eller ens om man skulle komma överens med SD om något, innebär inte att ”vidrig SD-politik” kommer att börja styra. Det gör den endast om man förhandlar med SD och går med på något sådant. Att därför lägga sån oerhörd vikt på att stänga ute bara SD men inte andra partier vars politik man ogillar tycker jag är ologiskt. Det är ur proportion. Det är också lite som att erkänna att man är värdelös på att förhandla, om man redan på förhand tror att OM en förhandling skulle komma till, skulle den leda till att man gav upp sina viktigaste och mest innersta värderingar.

Politikernas inställning till SD har tappat jordkontakten. Det är som om man anser att det svävar någon sorts aura kring politiken, så att det inte längre är innehållet i politiken som räknas, utan vem som välsignat den. Är det SD som välsignat något så går det bort – även om politiken faktiskt är sådan att man instämmer i den.

Åsikten om DÖ är rätt eller fel skär rakt genom partierna. För det handlar inte om sakpolitik utan är mer av en moralisk fråga. Det handlar om hur man ser på demokratin, på politiken, på väljarna och det mandat man erhållit från dem.

Förslag: om nu det viktigaste av allt är att hålla SD borta från inflytande, varför inte skapa ett parti för detta? Ett hålla-borta-SD-från-makten-parti, som har som främsta mål att blockera SD. Så kan alla politiker från partierna som tycker det är viktigast gå med där. Så får politikerna i de resterande partierna möjlighet att jobba för att få igenom så mycket av sin egen politik som det bara går genom det demokratiska system vi har.

Religion är enkelt. Den kan utdöma rätt och fel och man behöver inte komma överens religioner emellan. Men så ska inte politik vara, inte enligt mig i alla fall. Att diskutera sakfrågor, komma överens, samarbeta med andra som inte tycker som man själv, är jobbigt. Men det är en del av politiken. Politik ÄR jobbigt. Jag skulle nog vilja sticka ut hakan och säga: de som tycker att målet är att göra det så enkelt som möjligt att regera borde nog kanske inte hålla på med politik.