Hur motverka främlingsfientlighet?

Fredrik Segerfeldt skrev idag på Twitter ”Jag har ingen aning om hur man bäst bemöter främlingsfientlighet. Fler borde erkänna samma okunskap.”. Jag känner inte riktigt för att erkänna den okunskapen. Förvisso är jag ingen psykolog, men har ändå många tankar och egna strategier angående detta. Här nedan finns några av dem. Och observera att det jag skriver om inte handlar om hur man bekämpar extremism eller om hur man för krig. Utan om hur man kan tänka och göra när det handlar om vanliga människor som man faktiskt kan föra ett samtal med eller som man möter i sin vardag.

För det första bör man inse att fördomar inte är något onormalt utan del av mänskliga naturen. Människan använder mönster och strukturer för att kunna förstå sin omvärld, andra människor och för att avgöra hur de ska förhålla sig till saker. Upplever sig människor osäkra eller under hot av något slag, så kommer dessa försvarsmekanismer till användning i än högre grad. Man sluter sig in i sin krets, där det egna och trygga finns.

Detta betyder inte att vi ska strunta i beteenden som är destruktiva. Insikten kan däremot göra att vi inte behöver reagera lika panikslaget inför sådana åsikter eller beteenden. Dessa tankar och åsikter finns i oss alla. Det viktiga är att hålla dessa i schack, så att mängden och nivåerna på dem inte blir för stora.

På samma vis som främlingsfientliga tendenser kan öka eller minska hos människor gör de förstås det på kollektiv nivå också, i hela samhället. Opinioner böljar fram och tillbaks. Reaktioner ger motreaktioner. Så kommer det alltid att vara.

Istället för att försöka vända människor helt om är en smart strategi att försöka dämpa och motverka de värsta topparna så att inte hela samhället tippar över åt något extremt håll. Tyvärr försöker vi ofta förändra för mycket på en gång. Det förstärker istället grupperingen av människor i olika läger med olika åsikter.

Man gör bäst i att inte döma för snabbt och utifrån enskilda uttalanden utan istället vara nyfiken och fråga efter om man förstått rätt. Och lyssna. Våga ställ frågan: ””hur menar du nu?” om inte annat. Att visa att man hör och undrar, det lilla kan räcka för att få en människa att tänka efter en gång till. Och så kan man fråga sig själv: finns det nyanser och kontext som man själv kanske har missat? Vad kan ligga bakom uttalandet? Hur mycket är verkliga åsikter och hur mycket är det bara ett sätt att avreagera sig på, få ut känslor? Det bästa är att ta reda på detta innan man reagerar och bemöter något. Vet man inte kontext eller tolkning bör man vänta med att ta till storsläggan.

Det är bra att välja sina reaktioner omsorgsfullt. Extrema saker bör åtföljas av starkare reaktioner och mindre allvarliga bör åtföljas av inte lika hårda reaktioner. Överreagerar man på allt så tappas både den egna och andras känsla för vad som verkligen är illa. Människor lyssnar dessutom mer på en som är tydligare och mer lättolkad. Får någon höra att den gör lika fel oavsett vad den gör, inser den snart att det inte är värt att lyssna på och ta till sig kritiken.

Sina synpunkter på andras åsikter eller beteenden framför man på ett sansat sätt. Man kan tillföra ett alternativt sätt att se på saken, gärna något personligt relaterat. Sådant är ofta lättare att ta till sig. Eller så kan man bidra med någon ny input eller fakta i frågan. Man ska inte kritisera genom att sätta etiketter på andra eller använda fula ord eller invektiv. Det är fullkomligt meningslöst och förvärrar bara. Utan man bör komma med åsikter i själva frågan eller om hur något framförs, var och när. Man kritiserar beteende eller åsikter alltså. Och det bör åtföljas av en förklaring till varför man tycker just det är problematiskt eller påverkar negativt. Men, i slutändan är det förstås bara så att man tycker att något är antingen fel eller rätt. Det går inte att bevisa en värdering. Så funkar det med värderingar. Men det är ändå inte tillräckligt att bara säga ”det är fel”. Det skapar inte en bra grund för vidare diskussion eller förändring.

Man bör kritisera på ett sätt som man också skulle acceptera att andra använde, d.v.s. man ska bete sig som man vill att andra ska göra. Leva som man lär. Det finns förstås olika åsikter vad som är ett okej sätt och vad inte. Men det är i alla fall bra om man själv inte svajar hit och dit. Ett konsekvent beteende bygger förtroende hos andra. Och ju mer förtroende man bygger upp hos någon, desto tydligare, rakare och hårdare kan man vara och det fortfarande finns chans att personen lyssnar på en.

Något bra är också att försöka acceptera att andras åsikter är lika självklara för dem som ens egna åsikter är för en själv. Det vill säga man bör försöka att inte sätta sig över andra människor och framställa sig själv som en bättre och finare människa.

Man bör inte avskärma sig från personer som visar främlingsfientliga tendenser, snarare tvärtom. Man bör hålla sig nära för sin egen del, så att man inte börjar avhumanisera dem och själv inte börjar blir ”rädd” för dem. Avskärmar man sig från personerna riskerar man också att förstärka en ”vi-och-dom”-uppdelning, som ökar känslan av utanförskap hos dem, vilket ger ytterligare grogrund för främlingsfientlighet och misstänksamhet.

Alla människor har både bra och dåliga sidor. Man måste inte älska en persons alla sidor för att klara att vara i någons närhet eller prata med denne. Och man behöver inte ta varje fajt. Snarare är det smart att inte göra det, för att behålla det förtroende som någon har för en själv. Då ökar chansen att man bli lyssnad på när det verkligen gäller.

Men man bör också inse att det inte finns några genvägar att nå framgång i detta. Att påverka människor med vad man säger tar tid. Till vissa kan man nog nå fram till slut, men man kommer inte kunna göra det med alla. Det finns inga universalsätt som funkar på alla. Men alla måste inte heller kunna nå fram till alla personer. Olika personer har möjlighet att nå fram till olika personer, beroende på vem man är och vilken personlighetstyp man har. Det kommer inte heller att gå att omvända alla människor till exakt samma åsikt. Det kan man inse om man tittar på vad människor tycker rent ideologiskt inom politiken. Vi har olika grundvärderingar.

Om det känns hopplöst ska man tänka på att människan inte bara har tendens till fördomar utan också har andra inneboende och medfödda egenskaper. Människan vill vara en del i ett sammanhang, vill bli omtyckt och vill inte andra illa i grunden. Tvärtom vill de leva bra liv och jobba med andra. Det finns således en bra möjlighet att faktiskt nå fram med något litet i alla fall, som på det stora hela när många lyckas med detta, kan räcka till att samhället kan leva vidare på en hyfsad nivå och till exempel undvika allvarliga konflikter och krig.

Förutom att påverka med ord finns det andra mer indirekta sätt på vilka man kan påverka människor. För att minska människors oro och rädsla, vilket ökar grogrunden för främlingsfientlighet, kan man försöka bota själva orsaken till oron på samhällsnivå. Man kan möta oron med konkret politik.

Inom politiken bör man vara medveten om denna problematik och om hur människor fungerar. Man bör alltså inte vänta med att ta tag i att förbättra inom olika samhällsområden. Det bör ske redan INNAN saker riskerar att bli dåliga. Man måste vara proaktiv helt enkelt.

Polarisering är en bra grogrund för främlingsfientlighet. Så allt som ökar nyanserna och mötena mellan människor är positivt och minskar risken för främlingsfientlighet.

Demonstrera och till exempel markera med diverse antirasistiska märken då? Nja. Det stärker försvisso sammanhållningen bland de redan ”övertygade” och visar att de inte är ensamma. Och det kan stärka en del personer i att våga mer av det jag skrivit om ovanför. Men som enda åtgärd räcker det inte tillräckligt långt. Förändrar människor gör man inte på distans. Det gör man bäst genom att mötas direkt.

Om jag har rätt i detta? Vet inte. Jag skulle verkligen önska höra från fler psykologer och sociologer i det här ämnet och i samhällsdebatten. Ni behövs! Jag skulle bli väldigt glad för mer input.

Annonser

12 comments

  1. Hej. Jag är psykolog och jag tror du har rätt i att demonstrera mot rasism och skrika slagord främst är funktionellt utifrån att stärka ingruppskänslan som också etiketteras som god, samt skänker meningsfullhet existentiellt. Dock är det ej funktionellt för att minska rasism, då rasism bygger på samma mekanismer: nämligen utgruppen är hotande och ingruppen är rättfärdig moraliskt. För att bryta rasism måste man bemöta den med dess motsats: inklusion, grundläggande mänsklig respekt samt inlyssnande och saklighet. Studier i USA har visat att rasism i skolor minskat sedan man använt sig av pedagogik som tvingat olika grupper att arbeta ihop i projekt. Psykologin och Psykologer behövs för att bryta rasism!

  2. Jag tror du delvis är på rätt väg. Det fel du gör är att anta att det finns en moraliskt riktig och en moralisk fel sida. Moral är också i betraktarens öga. För vissa är abort mord och för andra helt OK.
    De flesta länder anser det moraliskt riktigt värna sina egna medborgare på bekostnad av andra. Kurder tycker det är moraliskt riktigt att de skall ha en egen stat. Turkar tycker det inte. Atombomben på Hiroshima, moraliskt riktig eller inte?
    En majoritet av svenska folket vill förbjuda tiggeri. Tiggeri är förbjudet i London och det är en fröjd att vandra på Londons gator. Är svenskar och Londonbor moraliskt förkastliga människor. Är det moraliskt riktigt att världens alla romer skall få tigga i Sverige eller bara vissa? Var går gränsen för din egen moral. Är den finare och bättre än andras. Finns det en absolut moral. Knappast.

    1. Hej!

      Tack för dina kommentarer! Notera att jag inte någonstans definierar främlingsfientlighet. Precis som du skriver finns det olika åsikter om vad som är det och vad inte. Det finns olika moral. Det jag skriver om kan tillämpas oavsett vilken exakt definition man har på det begreppet. Strategierna kan egentligen användas på många olika åsikter man kan vilja förändra hos andra. Man behöver bygga upp ett förtroende, och man behöver uttrycka sig och i övrigt bete sig så att andra kan tänka sig att ta till sig av det man säger.

      /Josefin

      1. Nja, jag tycker du gör det implicit. När du skriver ”någon visar främlingsfientliga tendenser” antyder att du att det är du som sitter på godhetens facit och skall försöka rätta in de andra.
        I övrigt är det väl bra om det går att föra en vettig debatt och lyssna på argument. Ibland måste också debatten kunna övergå i nån form av handling, t.ex. ett demokratiskt beslut eller en individuell handling.

  3. Du skriver utmärkt. Hur motverka främlingsfientlighet. Men …. ‘svenskar’ ligger redan bra till då det gäller låg nivå där … men det handlar väl om att nivån inte ska öka?

    Ja, då får regeringen (ja de sitter ju högst upp) ta tag i, enligt ideliga op-undersökningar, icke-önskvärda drag av kulturer som allt oftare gör sig påminda. Sätta ner foten en masse och tala om vad som gäller i Sverige och det också gällande gapvänstern. Inget mähäande om det underbara med multikulti och starka tal emot vissa ‘fascister’. En annan är att invandrare måste få jobb. Politiker måste sluta två sina händer och göra det som måste göras. Jag blir ibland grundligt avundsjuk på grannländers politiker för vad de ‘törs säga’ och vad de inser att de behöver göra för att hålla ihop landet.

    Då jag tvivlar på att regeringen skulle drömma om klämma åt gapvänstern eller skriva vissa typer av invandrare på näsan att i Sverige råder svensk lag eller för ens delen att kräva och ge polisen (och migrationsverket inte att förglömma ) resurser till att se till att svensk lag följs, så kan den saken glömmas. Samma med jobben. Det finns inte en snöbolls chans.

    Så nej, inte en chans att ‘främlingsfientligheten’ kan minska. Så länge politikerföraktet ökar pga räddhågsna politiker, kommer det att delvis smitta av sig och öka den äkta främlingsfientligheten. Om än i mindre grad (att SD ökar är inte nödvändigtvis pga ‘främlingsfientlighet’ utan snarare de övriga partiernas tumtvinnande)

    Samt lägg ned DO alternativt rensa upp ordentligt. För varje handskakningsfall blir några till avogt inställda till ‘främlingar’

  4. Om man bor i ett utanförskapsområde med en dysfunktionell skola, hög brottslighet och arbetslöshet i en stadsdel/kommun som ”tas sitt ansvar” och ”öppnar sitt hjärta”, och man protesterar mot detta så kommer snart invektiv som främlingsfientlig, rasist, osv flygande i ens riktning. Att istället lyssna och samtala med personen är en utmärkt idé, men sen då? Vad är nästa steg? Ska samma områden ta ännu mera ”ansvar” så att områden som inte tar sitt ansvar kan fortsätta med det? Frågan borde vidgas och omfatta de som säger en sak men gör tvärtom. De sk ”främlingsfientliga” vet naturligtvis om att det är lätt att vara tolerant, främlingsvänlig och öppen från en styrkeposition i innerstaden eller det fina villakvarteret.

    Hyckleriet vet inga gränser när Sverige i EU försöker att få andra att ta ansvar (vilket de säkert tycker att de gör…) med inte förmår svenska välbärgade kommuner att göra det samma. Menar man allvar med integration så placerar man väl rimligtvis nyanlända i orter med låg arbetslöshet och få utanförskapsområden, som t ex Vaxholm, Bromma, innerstan, Vellinge, Askim, Danderyd osv? Begreppet främlingsfientlighet blir lätt något som de besuttna kan använda för att hålla populasen i schack.

  5. Grundproblemet är nog inte, som Fredrik Segerfeldt antyder, att svensken är främlingsfientlig på grund av okunskap och således måste utbildas till att bli lika god som Fredrik och hans akademikervänner (antar jag…). Grundproblemet är snarare att svensken tar på sig ett alldeles för stort moraliskt ansvar. Långt större än nästan alla andra länder. Hybris kallade grekerna det. Och det straffas alltid av gudarna.

    Det räcker gott och väl om vi tar hand om vår egen nation och vår egen befolkning. Visst kan vi hjälpa övriga världen också men det kan knappast vara något tvång. Tanken att vi ska vara hela världens socialbyrå är ytterst naiv och i förlängningen självförintande.

  6. Så hur förhåller man sig på andra sidan? Som den som felaktigt utpekas som ”rasist/nazist/fascist” finns väldigt få vägar, man kan diskutera med sanningen som underlag o ändå få epitet klistrade på sig, detta är ett jätteproblem med ”vänstersidan” – man accepterar inte fakta som inte berättar det de vill höra – alls.

    Inte en enda diskussion jag haft har slutat på annat sätt än att man:

    Blir blockad
    Blir kallad en massa skit
    Vägrar acceptera fakta

    Då blir det väldigt svårt att prata.
    Se bara på videon från tunnelbanan, där folk kastar sig över den ganska harmlösa reklamen o sliter ner den, spottar på den, uppmanar till brottslighet pga den…

    Vem är det egentligen som är problemet? Är det de som påpekar att något är fel i Sveriges migrationspolitik som ska hängas ut o bespottas eller är det de som lugnt låter problemen fortgå (för ingen kan nu neka till att vi har problem, stora sådana)?

    Vi kommer liksom ingenstans förrän vår regering beslutar sig för att gå antingen på ena eller andra hållet, man kan inte glida runt i mitten o hoppas på det bästa – antingen så meddelar man fri invandring o ett avslut på välfärdssamhället (dessa två kan ej existera samtidigt) eller så erkänner man att pga att Sverige i flera år tagit emot lika många som Storbritannien, Frankrike och hela övriga Norden tillsammans så har vi nu massiva problem med integration o de följdproblem som detta skapat i form av t ex det enormt växande utanförskapet, no-go-zonerna (55 st nu), och övriga problem skapade av en huvudlös, okontrollerad massinvandring.

    Tack för ordet.

  7. Hur definierar du en person som du anser vara främlingsfientlig. Somliga talar ofta och mycket om hur andra är främlingsfientliga. Går man då själv fri från epitetet. Jag tänker nästan aldrig på om de eller den är det, Jag kan tycka att somliga är stolliga, korkade, fördomsfulla eller har fattat fel i största allmänhet. Undrar om inte ordet bara är ett epitet, , lämpligt att ha till hands, för att att smeta på meningsmotståndare?

  8. Vilket bra inlägg! Du, Josefin Utas, tänker i vilket fall som jag i detta ärende. Man måste lämna en väg öppen för sin motpart, så att vederbörande inte behöver tappa ansiktet, så att säga. I Marshall Rosenbergs Nonviolent communication (NVC) finns nog också en del att hämta, där man fokuserar mycket på var den andre befinner sig känslomässigt och vilka behov den har.

    Sverige förtjänar en antirasism som siktar mot förståelse och försoning mellan alla parter, istället för att som nu, mest handla om vem som kan uppnå offerstatus (och därmed göra sig immun mot kritik), och att utgöra ett rum där somliga kan visa upp sin egen (förmenta) godhet.

  9. Mycket bra ansats!

    Jag skulle vilja se den kompletterad med en god dos av kollektiv självkritik i alla läger.

    Du säger t.ex.

    Extrema saker bör åtföljas av starkare reaktioner och mindre allvarliga bör åtföljas av inte lika hårda reaktioner

    Det måste åtföljas av insikten att det inte duger med att lättvindigt klistra på sin motståndare ett läskigt epitet och sedan känna sig berättigad att ta i med hårdhanskarna. Min mest grundläggande kritik mot ideologier som bygger på en uppdelning av människor i ”vi och dom” (klasskamp, könskamp, BSS, IS, m.m.) oftast hamnar i ett regelsystem för hur man avhumaniserar sina motståndare; när de väl avhumaniserats, är det fritt fram att attackera dem med de bästa vapen man har att tillgå.

    När detta tillvägagångssätt normaliseras kan det lätt eskalera, och gränsen för vad som anses vara lämplig behandling av de som utpekats som fiender förskjuts alltmer.

    I samband med senaste tidens händelser känns det relevant att läsa Niklas Orrenius artikel om hur Richard Jomshof fått sparken från jobb efter jobb pga riktade skriverier i pressen. Orrenius bjuder på lite insikter i hur journalister kan agera för att se till att läsaren vet vem som är skurken:

    Dagstidningens dramaturgi, även morgontidningens, är rätt svartvit. Vem som är skurk och vem som är offer bör framgå tydligt, annars blir det förvirrande. Alla läsare kan koderna.

    Många tidningar har genom åren skrivit om Richard Jomshof. Sydsvenskan också. Det var för fem år sedan, när Jomshof var omtyckt lärare på Lerbäcksskolan i Lund.

    När en tidningsartikel börjar med en scen där en människas känslor och tankar beskrivs, där hans familj nämns – som det här reportaget – då vet alla att ”det där är offret”. Det är som ett slags kontrakt vi journalister har med läsaren.

    Om en nyhetstext däremot har rubriken ”Föräldrar oroade över högerextrem lärare” – Sydsvenskans rubrik på artikeln om Jomshof på Lundasidorna för drygt fem år sedan – då förstår alla att det är den högerextrema läraren som är the bad guy. Det är en roll Jomshof är van vid, det är den han alltid spelat.

    När utfulandet ritualiseras, räcker det inte med att säga att reaktionen behöver vara proportionell – mot vad? Mot den sanning vi närmat oss efter eget grävande, eller mot den skriptade berättelse som vi matats med?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s