Månad: augusti 2015

Hur motverka främlingsfientlighet?

Fredrik Segerfeldt skrev idag på Twitter ”Jag har ingen aning om hur man bäst bemöter främlingsfientlighet. Fler borde erkänna samma okunskap.”. Jag känner inte riktigt för att erkänna den okunskapen. Förvisso är jag ingen psykolog, men har ändå många tankar och egna strategier angående detta. Här nedan finns några av dem. Och observera att det jag skriver om inte handlar om hur man bekämpar extremism eller om hur man för krig. Utan om hur man kan tänka och göra när det handlar om vanliga människor som man faktiskt kan föra ett samtal med eller som man möter i sin vardag.

För det första bör man inse att fördomar inte är något onormalt utan del av mänskliga naturen. Människan använder mönster och strukturer för att kunna förstå sin omvärld, andra människor och för att avgöra hur de ska förhålla sig till saker. Upplever sig människor osäkra eller under hot av något slag, så kommer dessa försvarsmekanismer till användning i än högre grad. Man sluter sig in i sin krets, där det egna och trygga finns.

Detta betyder inte att vi ska strunta i beteenden som är destruktiva. Insikten kan däremot göra att vi inte behöver reagera lika panikslaget inför sådana åsikter eller beteenden. Dessa tankar och åsikter finns i oss alla. Det viktiga är att hålla dessa i schack, så att mängden och nivåerna på dem inte blir för stora.

På samma vis som främlingsfientliga tendenser kan öka eller minska hos människor gör de förstås det på kollektiv nivå också, i hela samhället. Opinioner böljar fram och tillbaks. Reaktioner ger motreaktioner. Så kommer det alltid att vara.

Istället för att försöka vända människor helt om är en smart strategi att försöka dämpa och motverka de värsta topparna så att inte hela samhället tippar över åt något extremt håll. Tyvärr försöker vi ofta förändra för mycket på en gång. Det förstärker istället grupperingen av människor i olika läger med olika åsikter.

Man gör bäst i att inte döma för snabbt och utifrån enskilda uttalanden utan istället vara nyfiken och fråga efter om man förstått rätt. Och lyssna. Våga ställ frågan: ””hur menar du nu?” om inte annat. Att visa att man hör och undrar, det lilla kan räcka för att få en människa att tänka efter en gång till. Och så kan man fråga sig själv: finns det nyanser och kontext som man själv kanske har missat? Vad kan ligga bakom uttalandet? Hur mycket är verkliga åsikter och hur mycket är det bara ett sätt att avreagera sig på, få ut känslor? Det bästa är att ta reda på detta innan man reagerar och bemöter något. Vet man inte kontext eller tolkning bör man vänta med att ta till storsläggan.

Det är bra att välja sina reaktioner omsorgsfullt. Extrema saker bör åtföljas av starkare reaktioner och mindre allvarliga bör åtföljas av inte lika hårda reaktioner. Överreagerar man på allt så tappas både den egna och andras känsla för vad som verkligen är illa. Människor lyssnar dessutom mer på en som är tydligare och mer lättolkad. Får någon höra att den gör lika fel oavsett vad den gör, inser den snart att det inte är värt att lyssna på och ta till sig kritiken.

Sina synpunkter på andras åsikter eller beteenden framför man på ett sansat sätt. Man kan tillföra ett alternativt sätt att se på saken, gärna något personligt relaterat. Sådant är ofta lättare att ta till sig. Eller så kan man bidra med någon ny input eller fakta i frågan. Man ska inte kritisera genom att sätta etiketter på andra eller använda fula ord eller invektiv. Det är fullkomligt meningslöst och förvärrar bara. Utan man bör komma med åsikter i själva frågan eller om hur något framförs, var och när. Man kritiserar beteende eller åsikter alltså. Och det bör åtföljas av en förklaring till varför man tycker just det är problematiskt eller påverkar negativt. Men, i slutändan är det förstås bara så att man tycker att något är antingen fel eller rätt. Det går inte att bevisa en värdering. Så funkar det med värderingar. Men det är ändå inte tillräckligt att bara säga ”det är fel”. Det skapar inte en bra grund för vidare diskussion eller förändring.

Man bör kritisera på ett sätt som man också skulle acceptera att andra använde, d.v.s. man ska bete sig som man vill att andra ska göra. Leva som man lär. Det finns förstås olika åsikter vad som är ett okej sätt och vad inte. Men det är i alla fall bra om man själv inte svajar hit och dit. Ett konsekvent beteende bygger förtroende hos andra. Och ju mer förtroende man bygger upp hos någon, desto tydligare, rakare och hårdare kan man vara och det fortfarande finns chans att personen lyssnar på en.

Något bra är också att försöka acceptera att andras åsikter är lika självklara för dem som ens egna åsikter är för en själv. Det vill säga man bör försöka att inte sätta sig över andra människor och framställa sig själv som en bättre och finare människa.

Man bör inte avskärma sig från personer som visar främlingsfientliga tendenser, snarare tvärtom. Man bör hålla sig nära för sin egen del, så att man inte börjar avhumanisera dem och själv inte börjar blir ”rädd” för dem. Avskärmar man sig från personerna riskerar man också att förstärka en ”vi-och-dom”-uppdelning, som ökar känslan av utanförskap hos dem, vilket ger ytterligare grogrund för främlingsfientlighet och misstänksamhet.

Alla människor har både bra och dåliga sidor. Man måste inte älska en persons alla sidor för att klara att vara i någons närhet eller prata med denne. Och man behöver inte ta varje fajt. Snarare är det smart att inte göra det, för att behålla det förtroende som någon har för en själv. Då ökar chansen att man bli lyssnad på när det verkligen gäller.

Men man bör också inse att det inte finns några genvägar att nå framgång i detta. Att påverka människor med vad man säger tar tid. Till vissa kan man nog nå fram till slut, men man kommer inte kunna göra det med alla. Det finns inga universalsätt som funkar på alla. Men alla måste inte heller kunna nå fram till alla personer. Olika personer har möjlighet att nå fram till olika personer, beroende på vem man är och vilken personlighetstyp man har. Det kommer inte heller att gå att omvända alla människor till exakt samma åsikt. Det kan man inse om man tittar på vad människor tycker rent ideologiskt inom politiken. Vi har olika grundvärderingar.

Om det känns hopplöst ska man tänka på att människan inte bara har tendens till fördomar utan också har andra inneboende och medfödda egenskaper. Människan vill vara en del i ett sammanhang, vill bli omtyckt och vill inte andra illa i grunden. Tvärtom vill de leva bra liv och jobba med andra. Det finns således en bra möjlighet att faktiskt nå fram med något litet i alla fall, som på det stora hela när många lyckas med detta, kan räcka till att samhället kan leva vidare på en hyfsad nivå och till exempel undvika allvarliga konflikter och krig.

Förutom att påverka med ord finns det andra mer indirekta sätt på vilka man kan påverka människor. För att minska människors oro och rädsla, vilket ökar grogrunden för främlingsfientlighet, kan man försöka bota själva orsaken till oron på samhällsnivå. Man kan möta oron med konkret politik.

Inom politiken bör man vara medveten om denna problematik och om hur människor fungerar. Man bör alltså inte vänta med att ta tag i att förbättra inom olika samhällsområden. Det bör ske redan INNAN saker riskerar att bli dåliga. Man måste vara proaktiv helt enkelt.

Polarisering är en bra grogrund för främlingsfientlighet. Så allt som ökar nyanserna och mötena mellan människor är positivt och minskar risken för främlingsfientlighet.

Demonstrera och till exempel markera med diverse antirasistiska märken då? Nja. Det stärker försvisso sammanhållningen bland de redan ”övertygade” och visar att de inte är ensamma. Och det kan stärka en del personer i att våga mer av det jag skrivit om ovanför. Men som enda åtgärd räcker det inte tillräckligt långt. Förändrar människor gör man inte på distans. Det gör man bäst genom att mötas direkt.

Om jag har rätt i detta? Vet inte. Jag skulle verkligen önska höra från fler psykologer och sociologer i det här ämnet och i samhällsdebatten. Ni behövs! Jag skulle bli väldigt glad för mer input.