Till handling angående IS

Läste en mycket bra text av Lars Anders Johansson i Hela Hälsingland. Han skriver om våra reaktioner, eller snarar brist på sådana, när det gäller IS (Islamiska staten)/Daesh framfart:

”Särskilt förvånande är tystnaden från de som tidigare indignerat ondgjort sig över den svenska passiviteten gentemot Hitlertyskland. Var är de högljudda protesterna och ropen efter intervention som sätter stopp för vansinnet? Var är FN? Den som inte vill se historien upprepa sig bör uppmärksamma vad som pågår mitt framför näsan. ”

Jag instämmer och förvånas själv. Varför är det så tyst?!

Alla våldkatastrofer, utrotningar av människor, stora krig, har föregåtts av en upptrappning. En tid då människor visste vad som skulle kunna hända, men hoppades att det inte skulle det. Finns det något som tyder på att IS och andra islamistiska organisationer som just nu avancerar, så som Boko Haram i Afrika, att de skulle ångra sig och lägga ner vapnen? Vad händer om IS inte stoppas? Hur kan världen komma att se ut om 10 år?

Som Miljöpartist anser jag att fred och frihet är grunden i ett hållbart samhälle. I mina drömmar vill jag att antivåldsmetoder skulle fungera i varje situation. Men, det jobbiga är att jag inte ser hur några ickevåldsstrategier ensamma skulle kunna fungera mot IS våld och framfart. Har jag fel, förklara gärna hur det skulle vara möjligt. Jag lyssnar gärna! Och då menar jag inte något som funkar om 50 år. Utan snart. Det är NU människor dödas, lider och flyr för sina liv. Kanske något hade kunnat göras tidigare för att undvika den här utvecklingen. Men nu står vi här och det är som det är.

Miljöpartiet satsar på att ge flyende människor en fristad i Sverige. Men dessa utgör endast en liten liten del av de som drabbas av våld, krig och förtryck. Vad händer med de människor som inte flyr, utan stannar kvar i oroshärdar som finns? Det är dags att börja bry sig om dem också.

Vi kan inte längre bara titta på när IS slaktar människor. Delar av världen håller på att ödeläggas. Vi behöver driva på för att något görs.

Nu har vi visserligen inte ens ett försvar så att vi kunde försvara oss själva om hot fanns mot Sverige (men det får bli temat i ett annat blogginlägg). Det vi i alla fall kan göra är att se till att inte vara ett odlingsland för jihadister. Vi måste ta vårt ansvar när det gäller att förebygga att några rekryteras till IS eller liknande organisationer, härifrån. Vi måste få till lagar och bygga upp en kapacitet för att hitta brottslingar och lagföra dem. Det borde inte vara svårt att enas kring för riksdagspartierna. Det är inget att tjafsa om. Det är bara att göra.

Och nej, det är inte fel att de som inte har begått brott får individanpassat stöd av samhället på samma vis som andra (angående Stockholm Stads omtalade strategi mot våldsbejakande extremism). Men det måste kompletteras med tydliga signaler om att IS terror inte är acceptabel. ”Not under our watch”. Vi måste dra vårt strå till stacken i den globala kampen mot IS.