Månad: maj 2015

Åsiktskorridoren, finns den?

Per Altenberg (FP) skrev en debattartikel nyligen i SvD med rubriken Det finns inte någon åsiktskorridor. Rubriken var väl tillspetsad men hans budskap var att om åsiktskorridoren nu hade funnits tidigare, finns den i alla fall inte längre i samma allvarliga tappning. Min syn är att om det finns en åsiktskorridor eller inte är fel fråga att ställa.

Jag har varit med om så kallade ”drev” på nätet, där människor lagt ner mycket möda på att visa för andra vilken hemsk människa jag är. Och att personer i mitt parti eller andra icke-medlemmar, har sagt att de ska se till att få mig utesluten ur partiet som straff för det jag gjort eller tycker. Jag har blivit kallad saker. Jag har hört rykten om mig florera. Någon som sagt något till någon annan om mig, som berättar för en annan, och till slut kommer det tillbaks till mig och jag blir varse hur det pratas.

Hur har det här påverkat mig? Jo det har gjort att jag har blivit mer försiktig. Mer tveksam att säga min åsikt eller att dela länkar, att svara i diskussioner, reflektera kring vissa ämnen.

Inte nog med det, jag har till och med börjat utveckla en oro för att träffa nya människor. Jag har inte längre den där tillitsfulla inställningen jag har haft förut att om jag bara är så där glad, öppen och trevlig som jag brukar vara, så blir det ett bra möte. För tänk om personen har läst något som jag har skrivit och som den har blivit upprörd över? Den kanske till och med hatar mig, mig som person, fastän den aldrig träffat mig?! Jag har till och med blivit orolig när jag träffar gamla bekanta. Vem vet, kanske de har ändrat åsikt om mig? Eller kanske är de inte beredda att ta risken att förknippas med mig?

Vissa dagar känner jag mig starkare och klarar att gå min egen väg, det vill säga att göra som jag vill. Vissa andra dagar när jag blir påminns av de händelser jag varit med om känns det betydligt jobbigare och svårare, eller rent av hopplöst.

Jag har också mött fantastiska människor som uppmuntrat, stöttat mig och som försöker se till att jag mår bra. Min erfarenhet är att detta beteende inte är relaterat till personernas politiska åsikter. Det handlar snarare om graden av empati och medkänsla hos dem. Det är dessa personer som gör att jag fortfarande orkar. Tyvärr gör de negativa händelserna väldigt stort avtryck totalt sett, trots att de positiva är betydligt fler.

Det låter tragiskt, men jag verkar lite grann ha tappat tron på människor. Jag försöker verkligen att kämpa för att tro igen. Men känslominnet är starkt. Och tyvärr rullar det in tillräckligt med ”bevis” för att tilltron ska ha parkerat sig på en låg grundnivå.

Har jag drabbats av åsiktskorridoren?

Fenomenet kan man kalla vad som helst, men min rädsla och oro är högst reell för mig. Den finns. Följdfrågan blir då: är jag för bräcklig som person för att klara att delta i det offentliga samtalet idag? Hur tålig psykiskt ska man behöva vara?

Ska vi tala om åsiktskorridoren skulle jag vilja säga att det inte finns EN åsiktskorridor. Snarare finns det oändligt många och av olika storlek och form – beroende på vilket sammanhang man befinner sig i, när, hur man är som person och hur man reagerar på sin omgivning. Jag reagerar på mitt sätt, andra på sina sätt utifrån hur de är och utifrån sina erfarenheter.

Att försöka avgöra var väggarna finns i en universell åsiktskorridor är alltså tämligen meningslöst. Vi kommer aldrig bli överens om det ens om vi försökte.

Jag tycker att ett bättre sätt att hantera frågan på är att vidga den till: hur ser vårt debattklimat ut idag egentligen? Är det tillräckligt bra? Nej är min åsikt. Den baserar jag både på vad jag själv anser och på vad jag hör många andra tycka. Har vi fel? Nej, för det är vår upplevelse. Detta kan man välja att vifta bort eller ta fasta på och se som ett problem. Jag väljer det senare.

Så många som möjligt måste känna att de kan och vill delta i diskussioner som förs och rör samhället. Det måste vara möjligt att reflektera kring, ifrågasätta och problematisera även svåra eller känsliga ämnen. Detta är något grundläggande i ett fritt och demokratiskt samhälle. Och nej, det räcker inte att människor vågar säga sin åsikt på vissa särskilda sajter på nätet eller nere i vissa källarlokaler någonstans där ens meningsfränder befinner sig. Vi borde inte vara nöjda då.

I debattartikeln visar Per Altenberg att han själv innehar samma oro som de han kritiserar (de som påstår att åsiktskorridoren existerar). Det är samma rädsla över ett debattklimat där åsikter inte kommer fram och där människor inte möts. Här har vi således ett gemensamt problem som vi behöver arbeta med.

Vi behöver lära oss att prata med varandra och diskutera på ett bättre sätt. Särskilt skriande är behovet av detta på nätet. Vi behöver lära oss skilja på sak och person. Och vi behöver lära oss att acceptera att andras åsikter är lika välgrundade för dem som våra är för oss. Det är helt okej att inte dela andras åsikter. Det är också okej att vilja påverka andras åsikter. Men ett som är säkert är att inga övertygas att byta åsikter genom att de hotas, smädas eller att man beter sig illa mot dem.

Att tycka annorlunda än någon annan kan vara tufft bara det. Men en helt annan nivå av jobbighet blir det när skilda uppfattningar inte lämnas som just meningsskiljaktigheter utan ges konsekvenser utanför själva diskussionsarenan. Till exempel att man hånas och smutskastas offentligt av människor som gaddat ihop sig. Eller att ens arbetsgivare kontaktas för att påtala vilka ”fel” åsikter man har. Eller man får hotbrev. Att människor mår dåligt av blotta rädslan för ATT något sådant kunde hända är fullt logiskt. Det är mänskligt. Psykologi. Har det hänt andra – kan det hända en själv.

Vi behöver göra oss av med attityden som blir allt mer förhärskande: att det är okej att bemöta människor utifrån vad de ”förtjänar”. Vi borde istället fråga oss: vad vill VI bidra med till vårt gemensamma debattklimat?

Det kommer aldrig att gå att göra alla nöjda när det gäller hur man uttrycker sig i en diskussion, med vilka ord och så vidare. Men det finns definitivt saker som generellt gynnar bra diskussion respektive sådant som förstör den.

Som vi sår, får vi också skörda. Min bestämda tro är att det faktiskt är möjligt att mötas, diskutera respektfullt och tycka olika, och skiljas åt i en anda av gemensam respekt. Blir man förbannad så man behöver avreagera sig? Då skaffar man en boxningssäck att slå på! Det är att ta eget ansvar.

På workshop om framtiden

Trots att jag både är politiker och i mitt vanliga arbete håller på med utredning och opinionsbildning, kan jag konstatera att jag är väldigt ovan vid att under lång tid koncentera mig på komplexa resonemang och djupa tankar. Det är ansträngande.

Här om veckan var jag på en två dagars workshop med cirka 20 samhällsförbättrare från olika områden; från företag, organisationer, många som arbetade med innovation, IT och hållbarhetsfrågor, och ett par med politisk bakgrund varav jag var en.

Jag kände mig lite som en fjutt bland giganter.

Jag ville helst sitta ner en dag med varje person och bara fråga, lyssna, tanka av dem på allt de gjort. Till exempel var Ulf Dahlsten där som var statssekreterare åt Olof Palme. Anna-Karin Hatt, förra regeringens IT- och energiminister, nu ny VD för Almega. Darja Isaksson som verkligen kan digitalisering och sitter i regeringens innovationsråd (känns tryggt att hon sitter med där. Lyssna på henne regeringen!). Anders Wijkman, före detta EU-parlamentariker för KD och välkänd miljökämpe. Gabriel Ehrling som arbetar för tidningen Liberal Debatt.

Det blev förstås inga hela dagar med varje person, men jag försökte insupa allt jag kunde i diskussioner och under måltiderna, i bastun, överallt. Det var otroligt intressant och givande att vara med, om än fullständigt uttröttande. Men det var det värt!

Alla på workshopen var överens om att människors tro på en ljus framtid är väldigt låg just nu, särskilt hos unga. Kanske är framtiden egentligen inte så mörk som det ibland kan kännas som. Men har människor en sådan känsla kan denna känsla räcka för att hela samhället ska bli oroligt. Och det ser vi också i hela Europa.

Det är många samhällsförändringar som sker just nu som berör samhället i grunden. Till exempel den ökande digitaliseringen och automatiseringen som kommer att tvinga oss att förändra hur vi ser på arbete, försörjning och i slutändan på hela vårt välfärdssystem. Och vi behöver leva mycket mer hållbart för att vårt jordklots resurser ska räcka till och för att klara hålla de pågående klimatförändringarna på en hanterbar nivå.

Bara att helt förutsättningslöst få diskutera hur vi kan göra framtiden bättre var väldigt upplyftande för mig personligen. Det ökade mitt eget hopp. Det var en skön känsla att se att det fortfarande finns intellektuella människor som kan samtala om svåra frågor på ett sansat sätt. Förlåt, men det är faktiskt lätt att misströsta ibland med tanke på hur grunt och hysteriskt det är på sociala medier. Eller när man ser till den allt för ofta floskelfyllda, ytliga ”debatt” som sker inom politiken där markeringar till motståndarna är högsta prioritet.

Det rådde också stor enighet på workshopen om att politikerna idag i för låg utsträckning tar sig an de långsiktiga frågorna. Det lappas och lagas, trots att det vi egentligen skulle behöva är att stöpa om hela samhällsinstitutioner för att bättre passa den omvärld vi lever i.

Det är dock en svår fråga att avgöra: hur kommer framtiden att se ut? Om vi går 30 år tillbaks i tiden, hur många hade kunnat pricka rätt då om hur samhället ser ut nu? Mycket få.

Något jag blev varse var att det ändå finns de som är betydligt bättre än de flesta på att om framtiden. Det var en dansk framtidsforskare med på workshopen, Lene Andersen, som är verksam i Danmark. En mycket spännande person. Hon hade studerat både historia, teologi och filosofi och använde all den kunskapen för att försöka lägga ihop ett och ett för att se vartåt det kan bära framöver.

När jag pratade med henne blev jag påmind om hur otroligt mycket kunskap som finns redan men som inte används. Apropå politik berättade hon om hur hon medverkat på en stor konferens där flera kunniga forskare från olika discipliner presenterade intressanta resultat. Efter det blev det politikerdebatt och politikerna börjar omedelbart diskutera symbolfrågor och ignorerade totalt allt de just hört. Hon blev så nedslagen av detta.

Som världen ser ut idag, global som aldrig förr, och med tanke på hur fort utvecklingen går är vi i större behov än någonsin av lyhörda, förnuftiga politiker som kan använda samhällets samlade kunskap och kapacitet i sitt uppdrag. Kanske är det demokratiska systemet som det ser ut idag inte det bästa för att värna demokratin i det framtida samhället? Kanske är det inte tillräckligt bra på att odla fram de där kunniga, kloka representanterna för folket som alla vill ha? Det var en av frågorna som vi kom in på i diskussionerna.

Det finns mycket mer att säga om den här workshopen och det som kom ut av den. Men jag börjar så här och får återkomma i sakfrågorna. Jag är i alla fall otroligt glad för att jag fick vara med. Stort tack till de som bjöd in mig. Och stort tack till Tomas Björkman på Ekskäret ute i Stockholms skärgård, för att vi fick vara där!

Till handling angående IS

Läste en mycket bra text av Lars Anders Johansson i Hela Hälsingland. Han skriver om våra reaktioner, eller snarar brist på sådana, när det gäller IS (Islamiska staten)/Daesh framfart:

”Särskilt förvånande är tystnaden från de som tidigare indignerat ondgjort sig över den svenska passiviteten gentemot Hitlertyskland. Var är de högljudda protesterna och ropen efter intervention som sätter stopp för vansinnet? Var är FN? Den som inte vill se historien upprepa sig bör uppmärksamma vad som pågår mitt framför näsan. ”

Jag instämmer och förvånas själv. Varför är det så tyst?!

Alla våldkatastrofer, utrotningar av människor, stora krig, har föregåtts av en upptrappning. En tid då människor visste vad som skulle kunna hända, men hoppades att det inte skulle det. Finns det något som tyder på att IS och andra islamistiska organisationer som just nu avancerar, så som Boko Haram i Afrika, att de skulle ångra sig och lägga ner vapnen? Vad händer om IS inte stoppas? Hur kan världen komma att se ut om 10 år?

Som Miljöpartist anser jag att fred och frihet är grunden i ett hållbart samhälle. I mina drömmar vill jag att antivåldsmetoder skulle fungera i varje situation. Men, det jobbiga är att jag inte ser hur några ickevåldsstrategier ensamma skulle kunna fungera mot IS våld och framfart. Har jag fel, förklara gärna hur det skulle vara möjligt. Jag lyssnar gärna! Och då menar jag inte något som funkar om 50 år. Utan snart. Det är NU människor dödas, lider och flyr för sina liv. Kanske något hade kunnat göras tidigare för att undvika den här utvecklingen. Men nu står vi här och det är som det är.

Miljöpartiet satsar på att ge flyende människor en fristad i Sverige. Men dessa utgör endast en liten liten del av de som drabbas av våld, krig och förtryck. Vad händer med de människor som inte flyr, utan stannar kvar i oroshärdar som finns? Det är dags att börja bry sig om dem också.

Vi kan inte längre bara titta på när IS slaktar människor. Delar av världen håller på att ödeläggas. Vi behöver driva på för att något görs.

Nu har vi visserligen inte ens ett försvar så att vi kunde försvara oss själva om hot fanns mot Sverige (men det får bli temat i ett annat blogginlägg). Det vi i alla fall kan göra är att se till att inte vara ett odlingsland för jihadister. Vi måste ta vårt ansvar när det gäller att förebygga att några rekryteras till IS eller liknande organisationer, härifrån. Vi måste få till lagar och bygga upp en kapacitet för att hitta brottslingar och lagföra dem. Det borde inte vara svårt att enas kring för riksdagspartierna. Det är inget att tjafsa om. Det är bara att göra.

Och nej, det är inte fel att de som inte har begått brott får individanpassat stöd av samhället på samma vis som andra (angående Stockholm Stads omtalade strategi mot våldsbejakande extremism). Men det måste kompletteras med tydliga signaler om att IS terror inte är acceptabel. ”Not under our watch”. Vi måste dra vårt strå till stacken i den globala kampen mot IS.