Månad: april 2015

En bild av Sverige

OBS! Detta är ett kåseri! Ingen seriös djupanalys.

Jag skulle vilja måla en bild av Sverige. Vi har kokat en matig soppa.

Den öppna, liberala, inställningen till migration har blivit den rådande synen bland de politiska partierna. Vår intention med att ha öppna gränser har nu gjort att många väljer att fly till Sverige, trots att landet ligger långt bort.

Men, problemet är bara att då har vi socialisterna som säger att de som kommer hit självklart måste få samma levnadsstandard som vi som bor här nu. De ska få stöd, bidrag, tak över huvudet, som alla andra. Här behövs resurser! Vi kan ju inte köra på den liberala vägen och låta människor själva fixa till sina liv.

Sen har vi vänstern ännu längre ut på kanten, ”extremvänstern”. De tar den svåra situation de nya svenskarna har här (statistiskt, jämfört med resten av befolkningen) som ett tecken på omfattande diskriminering. ”Projekt” startas där de grupper det är mest synd om ska hittas och kompenseras genom mer omtanke, mer rättigheter (särrättigheter). Så säger extremvänstern: ”vi får ha lite mer tålamod med dessa. Låt de hållas med sina seder, även om de råkar vara lite ”speciella” (läs destruktiva). De har de ju så svårt”. Inte nog med det, de borde väl ändå få lite mer hjälp med att hitta jobb, bostad etc (som socialisterna tycker att de borde få) än vad andra får?

Men vänta nu säger några vän av ordning som gillar lika rättigheter och likabehandling. De ser att människor kommer in till landet som ”slår in kilar” bland befolkningen. Det delas upp i en massa nya grupper, det särbehandlas. Det är förvisso inte de nya svenskarna som står för särbehandlingen, utan folket och politikerna. Men ändå. Vilka är dessa som protesterar? Jo de konservativa. Inte kanske så mycket konservativa rent politiskt, utan de som ser trygghet och stabilitet som viktiga beståndsdelar i samhället värda att försvara, på alla sätt. Dessa är ofta försvarsivrare också. Jag kallar de ”beskyddarna”.

Inte nog med att beskyddarna stör sig på extremvänstermänniskorna, de stör sig också på socialisterna som är redo ”ge bort” resurser så lättvindigt, vilken riskerar minska den levnadsstandard som finns. Men ytterst och mest arga är de på de liberala som initierar hela soppan genom migrationspolitiken (så långt tänker de i alla fall. Logik kan de).

Liberaler, socialister och extremvänstern kallar beskyddarna ”främlingsfientliga”. Beskyddarna blir förgrymmade och arga. Men, en del liberaler och socialister ansluter sig då till beskyddarna, eftersom de inte gillar att någon ska behöva bli kallad ”rasist” på grund att de vill beskydda och bevara det bra som finns – det är ju trots allt rätt bra grejer.

Liberaler, socialister och ”konservativa” fortsätter att trycka på varandras knappar och trigga varandra. Det blir som en karusell som snurrar. Och ju mer den snurrar, desto fler ”beskyddare” produceras. Och där står vi.

Ris och ris av modellen emottages tacksamt!

Varför ökar SD?

Idag redovisar Demoskop/Expressen resultaten av en ny opinionsundersökning. Sverigedemokraterna (SD) ligger nu på 15.7%. De är inte bara tredje största parti, utan också betydligt större än de partier som har mindre stöd än de.

Det intressanta är att ingen är förvånad över detta. Inte SD:s väljare eller partiet, eller andra partiers väljare eller politiker. Om ingen är förvånad borde alla dessa rimligen ha någon sorts förklaring till varför det här händer, att SD ökar och ökar. Jag skulle vilja höra analysen av detta, alla tänkbara förklaringar.

Nu kan man argumentera att det viktigaste inte är hur många väljare SD har. Men detta argument vore bara giltigt om det vore så att SD sågs som ett parti vilket som helst. Men så är det inte. Tvärtom ses det som paria av de andra partierna, något man inte vill ta i med tång. Inte prata med och helst bara ignorera bort. Ser man på SD på det sättet är det snarare extremt angeläget att diskutera frågan och analysera varför de ökar och ökar.

Vill man inte diskutera varför SD växer, kan man vända på frågan: varför har de övriga partierna tappat så mycket, alternativt inte växer? Övriga partier har nu tappat 15.7%. Och det vore väldigt välkommet om vi i de analyserna för en gång skulle kunde skippa alla ”ja men kolla det där partiet X har ju ändå minskat mer än vårt parti”. Sverige måste vara mer än bara det egna partiets öde.

Något håller uppenbarligen på att hända i svensk politik, vilket är en avspegling av vad som händer i samhället. VAD?

Det är dags nu att komma upp ur sandlådan och tillbaks till lite hederlighet och saklighet. Det är dags att slänga flosklerna på sophögen, kavla upp ärmarna och börja analysera, diskutera och ifrågasätta – inte bara andra, utan även sig själv.

Några reflektioner om individuell frihet

Erik Hultgren skrev en intressant ledare i Blekinge läns tidning för ett tag sedan.

”Många politiker är liberaler i de flesta sakfrågor, utom de som de bryr sig om. Där kräver de i stället statligt ingripande.”

Det var tänkvärt. Acceptera att inskränka friheten gör man när något är extra viktigt. När man anser att man inte kan eller man inte vill vänta på att attitydförändringar kommer till eller att något annat i omvärlden ska förändras. Olika partier har lite olika fokus, därför föreslår de styrning på olika områden. Det resulterar i att skillnaderna mellan partierna då mest kommer att handla om på vilka områden de vill styra mer respektive mindre.

Det är oerhört lätt att från politiskt håll föreslå tvång eller styrning av saker. Det är enkelt, kan göras direkt och signalerar vilja och handlingskraft. Men det beror också på att motsatsen, frihet, inte värderas högt.

Vi anses ha så mycket frihet idag i Sverige att det inte anses vara något problem att ”ta” av den. Det anses knappt vara ett positivt argument längre som ligger i vågskålen när politiska beslut ska avgöras.

Varje styrning eller inskränkning man gör kanske kan rättfärdigas i sig. Men desto fler områden man styr upp, desto mindre blir det kvar av den totala friheten.

Jag är av åsikten att frihet är otroligt värdefull. Den gör att människor har en chans att leva ut meningen med sina liv som de själva ser den. Människor är olika och vill olika saker. Det ska de ha en chans att göra, så långt det är möjligt och det inte inskränker andras frihet att göra detsamma.

För att ta ett exempel: sexköpslagen. Två vuxna personer får kontakt, kommer överens, gör något med varandra, inte med några andra. Det är enligt lagen inte ok. Köpandet har kriminaliserats. Lagen rättfärdigas med att människor inte anses kunna vilja sälja sex. Alltså måste de som gör det vara tvingade till detta av någon anledning. Man anser att man minskar lidande med lagen. Eller ja, i alla fall sänder en signal.

Jag förstår tankegångarna men har problem med synsättet att man inte kan anses vilja välja att sälja sex. Ja, det finns massor med personer som hamnat i svåra situationer och inte vill det, men anser sig tvungna. Det finns trafficking och organiserad brottslighet kring det. Men jag menar att då är det problemet som behöver lösas. Jag är lika bekymrad över människor som känner sig tvungna att göra andra saker i livet som de mår dåligt av, men som inte har med sex att göra.

För dem som vill ha lagen är det viktigast att göra ”statistiskt rätt”, det vill säga som de flesta tycker. För mig betyder frihet att få göra som man vill – oavsett vad alla andra vill eller inte vill göra. Det betyder att även om man vill bli bergsklättrare eller svärdslukare, som en ytterst liten del av befolkningen skulle klara av eller vill, så ska man få bli det. Vi förbjuder det inte på grund av riskerna.

En del blir otroligt arga när man framför en sån här åsikt. Hur kan man inte av välvilja vilja inskränka frihet för människor?! Ja, se ovanstående resonemang.

Det är förstås fortfarande en avvägningsfråga att göra i varje fall, vad man ska tillåta i samhället eller inte. Men min grundinställning som ligger i botten är att människor ska vara så fria som möjligt. Också att människor är kapabla att själva ta beslut för sig, även kvinnor. Utan en sådan inställning finns det inte mycket vi kan tillåta i samhället överhuvudtaget – om vi nu vill vara konsekventa. Vilket jag tycker att vi borde vara.

Funderar fortfarande på vad jag ska kalla mig, om jag nu behöver kalla mig något alls. Gillar ”frihetlig grön”.