Främmande judehat

Idag tas ämnet judehat upp i DN:s huvudledare. Det är ännu ett inlägg på sistone där det talas om att det inte tas tillräckligt avstånd från det. Jag vill bidra med några personliga reflektioner som rör frågan som ställs på slutet av ledaren: ”varför har samhället så lätt att förlåta och släta över just antisemitismen?”

När jag läser eller hör talas om judehat känner jag att jag inte riktigt förstår. Det känns så otroligt långt borta, så främmande. Inte för att jag inte tror på människor som berättar om det, det gör jag absolut, utan på grund av min egen bakgrund.

När jag växte upp var judehat något vidrigt, sjukligt, som bara fanns i historieböckerna och dök upp i samband med andra världskriget och Hitler. Det var det enda jag hade att relatera till. Judehat var där jag befann mig en icke-fråga.

Har jag växt upp i en skyddad verkstad när jag inte märkt av något judehat? Kanske på ett sätt ja. Ute på landet, visst, men inte i på något särskilt mycket mer enskilt ställe än något annat som inte ligger mitt i en storstad. Men snarare skulle jag säga så här: jag växte upp i en bra miljö. Mer så som den borde vara.

Det fanns såklart personer i min omgivning som mådde dåligt eller fick höra glåpord. Ibland fick jag det med. Men jag upplevde inte att det fanns något religiöst motiverat hat eller motsättningar mellan olika grupperingar. Där fanns större religiösa grupper. Men det var inte tal om att de vore annorlunda människor på grund av det. De var människor. Det var allt som räknades. Även i mitt liv som följde därefter, då i en betydligt större stad (Stockholm) har hat mot grupper varit frånvarande i den lilla värld som jag varit del av under studier, jobb och på fritiden.

Nu inser jag att jag har varit lyckligt lottad. Visserligen tillhör jag själv inte någon särskilt utsatt grupp. Men hat drabbar inte bara individer det riktas mot, utan det drabbar hela samhället. I ett sådant otryggt samhällsklimat mår ingen bra.

Att personer skulle bespottas för att de går till en viss kyrka eller har en viss klädsel, det finns helt enkelt inte i mitt universum. Och jag tror inte att jag är ensam i Sverige om att känna så.

Alla reagerar på saker först och främst utifrån sin bakgrund och sin verklighet. Eftersom vi också är olika som personer så reagerar vi på olika sätt, olika mycket, i olika sammanhang. En del som slår ifrån sig tal om judehat kan, precis som jag, helt enkelt ha svårt att förstå en värld som skiljer sig så radikalt från den de är vana vid. Det måste inte handla om egoism eller bristande sympati.

Man bör självklart informera sig om vad som händer i andra delar av Sverige genom att förkovra sig i tidningar, på nätet, på TV, prata med människor. Att ställa om från en verklighetsbild till en mycket annorlunda sådan, det går dock inte över en natt. Och att ta avstånd och fördöma något ”på distans” kan för en människa mer kännas som framtvingade floskler än ett tydligt ställningstagande. Det allra bästa är att uttala sig utifrån kunskap, erfarenhet och en inre insikt.

Jag får nya intryck och lär mig saker på det här området hela tiden. Bara en sån sak som att det i Malmö finns många judar, det visste jag inte tidigare. Och jag hade verkligen ingen aning om att det fanns negativa föreställningar om judar, ett judehat. Det är viktig kunskap jag har fått.

Samtidigt tror jag att det är viktigt att inte glömma att det faktiskt inte ser likadant ut på alla platser i landet. Snarare verkar det kunna skilja mycket åt. Det vill säga: inte överallt och i alla städer frodas det något judehat.

Där judehat finns ska det motverkas. Och där samhällsklimatet är bra ska det odlas vidare. Ingen tjänar på att vi målar upp Sverige som något hatiskt land. Till slut kommer vi börja tro att vi är det.

Annonser

5 comments

  1. ”Till slut kommer vi börja tro att vi är det.”
    Eh, trodde det redan var ett etablerat faktum att sverige är både hatiskt och rasistiskt. I alla fall det intryck jag får genom media.
    (Mina egna erfarenheter är mer lika dina: ”Va, vicket judehat?”)

  2. Jag delar i någon mån dina erfarenheter, Josefin. I den finländska industristad jag växte upp i fanns antisemitism inte ens på kartan. Det fanns inga som helst nedlåtande uttryck om judar i det allmänna språkbruket. Inte för att det fanns särskilt många judar i staden, men ingen brydde sig, vad jag vet.

    Senare, under vistelser i diverse östeuropeiska länder, kom jag i kontakt med ”vardagsantisemitism”, dvs. ett trist sätt att ständigt kalla någon jude (oberoende om det faktiskt var så eller inte). Och så fanns ju de där evinnerliga konspirationsteorierna, som t.ex. att judarna bar ansvar för ryska revolutionen.

    Men det var i Sverige jag för första gången stötte på den form av antisemitism som jag läst om i sekelskiftesromaner, dvs. den där till synes intellektuella och rationella hållningen som i slutändan alltid utmynnar i något slags anklagelse mot judar. Jag började undervisa vid en svensk högskola och blev snart tvungen att söka upp studierektorn för att fråga hur jag skulle gå till väga med ett misstänkt fall av plagiat. I stället för att alls sätta sig in i fallet frågar den (helsvenske) studierektorn apropå studenten ”Är hon judinna?”. Jag trodde först att jag hört fel eller missuppfattat något, men studierektorn insisterade på att veta huruvida vi hade att göra med en judisk studerande. Jag sade att jag inte hade den minsta aning om den saken.

    Nu efteråt begriper jag att jag borde ha reagerat mycket, mycket skarpare, men jag blev helt enkelt alltför paff. Jag hade aldrig i livet förväntat mig denna form av reaktion vid en svensk högskola. Nu vet jag bättre efter att ha deltagit vid bl.a. ”fina” cocktailpartyn där surret alltid återkommer till stereotyper om judar. Dessa miljöer är, ska jag betona, svenska och tillika vänster (dock utan entydig partianknytning). Antisemitismen frodas bland svenskar – och nu menar jag inte kritik av t.ex. Israels politik, utan besynnerliga föreställningar om judar och inte minst deras ansvar för det mesta som gått fel här i världen.

  3. Misstänker väl judehatet kommer mycket från våra invandrade (ny-)svenskar från Nordafrika och mellanöstern?

    Och det är därför också ”samhället har så lätt att släta över och förlåta den”. Det är lätt att angripa rasism och främlingsfientlighet, dvs så länge som gärningsmannen är etniskt svensk. Med utländska/muslimska gärningsmän däremot, så måste du helt plötsligt göra ett obekvämt ställningstagande (riskera ”själv” bli kallad rasist/främlingsfientlig) i syfte att angripa just rasismen och främlingsfientligheten.

    Många har nog svårt att hantera det, då tänker jag särskilt många liberaler, socialister och feminister :/

  4. Tror inte judehatet var utbrett på något sätt innan den stora invandringsvågen från mellanöstern startade. idag är det ju självklart det som är anledningen till problemen i Sverige och speciellt tydligt blir det i invandringstäta områden som malmö. att ta sig från den situationen tar nog ett par generationer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s